”Människan förstod sig inte på saktfärdigheten, hon begrep endast sådant som rörde sig i hennes egen hastighet. Berget som föll sönder och tallskogen som stod och dog och stenarna som växte upp genom matjorden begrep hon icke, icke ens sina egna naglar förstod hon, huru de tillväxte. Tiden kunde hon taga till sig, men aldrig saktfärdigheten. Det var därför människan läste tidningarna, för att blåsa upp sig med händelserna och tiden. Men saktfärdigheten var ohyggligt mycket segare än tiden, tiden tog fort slut, men saktfärdigheten tog nästan aldrig slut. I saktfärdigheten var snart sagt allting samtidigt. Tiden var som myggorna och knotten, saktfärdigheten var ett stort fäkreatur som låg och idisslade. Människan som gav sig tiden i våld hade efteråt inget förflutet utan bara ett förflyktigat och förspillt och förbränt. Och utan förflutet var människan bara en väderil. Ett samvetsgrant och saktfärdigt genomlevat förflutet, det var det enda råämne som en hållfast människa kunde göras av.”
Torgny Lindgren: ”Hummelhonung”, 1995.
12 kommentarer:
Oj vad fint. Hade nästan glömt hur den mannen skriver. Ordet "väderil". Och allt d andra. Norröna.
Det var en ren slump att jag började läsa "Hummelhonung". Jag satt med ett glas vin på en uteservering i väntan på ett restaurangbesök och ville inte bara glo på telefonen och så började jag läsa -och blev helt såld…
Min värdering av Torgny Lindgrens prosakonst kan formuleras mycket enkelt: bland samtida svenska författare är han helt enkelt bäst.
Om jag inte missminner mig är det från Lindgren som jag har följande sats i huvudet, uttalad av en gammal tant:
"När man får pipan och gussordet då kan man njuut".
Byt ut pipan och säg Lindgren prosa, så är det bara att instämma.
Einar,
jag inser att jag missat något när jag inte läst Lindgren. Den skenbart enkla storyn här i Hummelhonung har har ett djup och flera skikt som uppenbarar sig vid långsam, eftertänksam läsning. Det enda som fattas mig är tid.
Vad glad jag blev över din text, Lennart. Och jag instämmer i alla kommentarer. Torgny Lindgren, en av mina absoluta favoriter, får en att må bra.
Malou,
tack, ja, jag kommer att fortsätta att läsa Torgny Lindgren - jag får ta mig tid, välja bort annat! Det är förresten roligt att än en gång inse att man inte "läst allt", att den goda litteraturen är betydligt mer långlivad än vad man själv är…
Jag tyckte mycket om Merhabs skönhet, trots att jag faktiskt - erkänner - kan bli lite irriterad på den skrönolika underfundigheten. Men samtidigt: Språket, humorn, och - vill jag säga - en viss godhet i blicken på alla dessa som inte är han.
"Jag har aldrig förstått, sade Rostfria Karlsson, vad det skulle tjäna till att livet hade en mening. Alltsammans skulle bara bli ännu mer arbetsamt."
(Ur "I Brokiga Blads vatten".)
Bengt O,
Så sant!
Det är en fröjd att ta del av Torgny Lindgrens författarskap. Jag lyssnar gärna på hans egna uppläsningar, senast Klingsor. Den mannen kan skriva!
Hälsar
Eva
För övrigt hittade jag din blogg då jag googlade på Doktor Glas, som jag nu läser/lyssnar om (för vilken gång i ordningen vet jag inte). Fin blogg!
Hälsar
Eva
Tack för omdömet om bloggen, Eva!
Den är inte vad den har varit, förstås, men med kommande semester så kanske jag får ändan ur vagnen. "Doktor Glas" tål många omläsningar - har du läst Kerstin Ekmans anknytande "Mordets praktik"? Den är också ytterst läsvärd.
Skicka en kommentar