Ack! Inte bara tvenne, utan många själar bo uti mitt bröst!

Ack! Inte bara tvenne, utan många själar bo uti mitt bröst! Vad göra en ledig klämdag? Det nödvändiga trädgårdsarbetet? Äntligen hinna läsa? Röja lite varstans? Istället packar jag ner lunchmackor och cyklar tretton kilometer upp till Skärbäcks naturreservat och går, mycket långsamt, runt Lillasjö. 
Det är bara jag och den stilla, vackra bokskogen. En häger lyfter och försvinner med långsamma vingslag. En ormvråk seglar runt högt upp i det blå. Jag sitter och ser ut över vattnet. Och friden infinner sig. Det var det jag ville. Tids nog blir det tid för det nödvändiga.

När man rör sig i det här landskapet ser man spår av ett annat, äldre landskap. I sluttningen en bit från sjön finns en gammal inhägnad i sten, en ollonkätte, från den tid man släppte svin i ollonskog. Jag känner till tre sådana i trakten. Om en annan av dem skrev jag här.

Varför går allting fortare och fortare?

Jag gör ett försök att ta mig ur saktfärdigheten och skriver några rader om en bok som jag läser.

Mitt intresse för generella teorier om samhällsutvecklingen har falnat betydligt med åren. Men ibland får jag ett återfall. Som nu när jag läser Hartmut Rosas "Acceleration, modernitet och identitet. Tre essäer" (Daidalos 2014).

Allting går ju så förbannat fort nu för tiden. Dessutom tycks det ske en ständig acceleration. Varför det förhåller sig så vill man ju gärna veta.

Rosa, professor i allmän och teoretisk sociologi vid Friedrich-Schiller-Universitet i Jena,  beskriver moderniteten (dvs från den industriella revolutionen och framåt):

”Erfarenheten av modernitet och modernisering har alltid och överallt, under alla dess faser och på alla platser där den uppenbarat sig, varit en erfarenhet av historiens, samhällets, kulturens, livets och till och med själva tidens dynamisering och acceleration.” 

Han identifierar tre olika accelerationsformer: den tekniska accelerationen, de accelererande sociala förändringarna och livstempots acceleration.

Mot dessa ställer han fem kategorier av uppbromsning (jag lånar här formuleringar från Carl-Göran Heidegrens och Jon Wittrocks förord) : 

Naturliga hastighetsgränser (den mänskliga kroppens begränsningar, reproduktionshastigheten för vissa råvaror).

Långsamhetsoaser (platser eller grupper som verkar (eller försöker vara) oberörda av accelerationen).

Oavsiktliga bieffekter av accelerationen (från trafikstockningar till utmattningsdepressioner).

Avsiktliga bemödanden för att medvetet bromsa upp accelerationen (från retreats till ideologiskt motiverade motståndsrörelser).

Kulturella kristallisationsprocesser (tankegångar om historiens slut och undergångstänkande).

Men, menar Rosa, ingen av de uppbromsande krafterna kan balansera den fortskridande accelerationen.

Vad driver då på accelerationen? En autodynamisk återkopplingscirkel: de olika dimensionerna av accelerationen driver på varandra i en cirkel: den tekniska accelerationen driver på de social förändringarnas acceleration, vilka i sin tur driver på livstempots acceleration, vilket i sin tur innebär att människor efterfrågar ytterligare teknisk acceleration.

Denna rörelse drivs ytterligare på av de tre faktorer eller, som Rosa skriver, ”motorer” som också satte igång den vid moderniseringens inledning: den ekonomiska motorn (den kapitalistiska ekonomin, som innebär att tidsfördelar blir konkurrensfördelar), den strukturella motorn (samhällets uppdelning i delsystem) samt den kulturella motorn (den moderna livshållning som innebär att vi inte får slösa med tiden utan måste hinna med så mycket som möjligt).

Den här figuren illustrerar hur allt hänger ihop:

En har tröskel överskridits:

”...vi upplever inte längre förändringarna som förändringar av fasta strukturer, utan som en mer fundamental, allmän osäkerhet.”

Ungefär så långt har jag hunnit läsa.

Rosa kommer också in på den här fundamentala osäkerhetens effekter på tidsuppfattning och rumsupplevelse, på vardagspolitik och identitetsbildande, på familjestrukturer och arbetsliv. Det är kanske inga sensationella iakttagelser, snarare tycker jag att Rosa sätter in vitt spridda vardagserfarenheter i ett förklarande system.

En politisk slutsats som han drar är den att vi lever under "det rasande stillaståendets totalitarism", där, som Carl-Göran Heidegren och Jon Wittrock skriver i inledningen:

"...förhållandena för våra liv ständigt förändras, men utan att varken uppgå i några naturliga eller återkommande cykler eller kanaliseras i kollektiva projekt med delade målsättningar. Varken det kollektiva, politiska, eller det individuella livet erfars längre primärt i termer av kollektiva projekt som förverkligas över tid i enlighet med ett övergripande mönster och vissa givna målsättningar. Snarare kommer på båda områdena en erfarenhet av att bara försöka bemöta och anpassa sig till ständigt förändrade omständigheter genom tillfälliga lösningar att dominera: vi får vad Rosa kallar en situativ politik liksom situativa identiteter."

Saktfärdigheten

”Människan förstod sig inte på saktfärdigheten, hon begrep endast sådant som rörde sig i hennes egen hastighet. Berget som föll sönder och tallskogen som stod och dog och stenarna som växte upp genom matjorden begrep hon icke, icke ens sina egna naglar förstod hon, huru de tillväxte. Tiden kunde hon taga till sig, men aldrig saktfärdigheten. Det var därför människan läste tidningarna, för att blåsa upp sig med händelserna och tiden. Men saktfärdigheten var ohyggligt mycket segare än tiden, tiden tog fort slut, men saktfärdigheten tog nästan aldrig slut. I saktfärdigheten var snart sagt allting samtidigt. Tiden var som myggorna och knotten, saktfärdigheten var ett stort fäkreatur som låg och idisslade. Människan som gav sig tiden i våld hade efteråt inget förflutet utan bara ett förflyktigat och förspillt och förbränt. Och utan förflutet var människan bara en väderil. Ett samvetsgrant och saktfärdigt genomlevat förflutet, det var det enda råämne som en hållfast människa kunde göras av.”

Torgny Lindgren: ”Hummelhonung”, 1995.

Några rader om Krilontrilogin

Det har varit en sällsynt dålig läsvinter och läsvår för mig.

Jag befinner mig i alla fall nu mitt i sista delen av Eyvind Johnsons Krilontrilogi, "Krilon själv", och det är inte utan skäl jag säger "befinner", för om det finns något litterärt verk som man kan just befinna sig i, så är det dessa tre romaner.

Det är ett litterärt verk som har allt.

Hur i all världen kan någon komma på idén att skildra några stockholmska näringsidkare, en fastighetsmäklare, en möbelrenoverare, en tygförsäljare, en byggmästare, en radioingenjör, en läkare, som träffas i början av 1930-talet och formerar en samtalsgrupp för att diskutera politik, konst och tidens problem och vars affärsverksamheter under de första krigsåren attackeras av två fientliga företagare, som vill monopolisera marknaden, skapa ett slags diktatur - och där hela händelseförloppet i allegorisk form speglar den politiska situationen i Europa - kriget, Hitler, Stalin, den svenska eftergiftspolitiken - och pläderar för att man inte ska anpassa sig efter någon förment nödvändig utveckling utan stå det onda emot, att man ska kämpa mot diktatur och för demokrati, för det öppna samhället och det fria samtalet?

Och detta i tre romaner på sammanlagt över ettusen sidor, med hjälp av skilda stilgrepp och på ett ofta omständligt, mångordigt sätt, blandande högt och lågt, komik och satir, realism och saga, med fördjupade personporträtt och fina miljö- och naturskildringar. Romaner som delvis skrevs i realtid 1941-1943 och som berättar om motståndskamp och tortyr under den tyska ockupationen av Norge och om de nazistiska förintelselägren, en kunskap som man helst skulle tiga om?

Eyvind Johnson kunde det i alla fall. "Grupp Krilon" kom 1941, "Krilons resa" 1942 och "Krilon själv" 1943.

Jag tror att det är tredje gången jag läser Krilontrilogin. Senast var 1985. Nu närmast föranlett av att en av mina söner läser den. Och pocketböckerna i Delfinserien håller fortfarande. Det är kvalitet.

Jag vet inte om min omläsning är en del av en trend. Men det verkar som om Krilons budskap fått förnyad aktualitet, eller kanske aldrig förlorat den.