När nu i Wåhrens-frögd all Wintrens möda stanar

Nej, så gammal är jag inte än att jag har blivit religiös.
Och jag har inte drabbats av "Skälfwe-sot" eller någon allvarligare åkomma till kropp eller själ. Men dessa allt annat än milda vårdagar läser jag gärna Jacob Frese (ca 1690-1729).

Barockens svenska språk är på något sätt mer språk än dagens, om man nu kan säga så. Det lyser mer, det har mer kropp, mer betydelsetyngd. Kanske för att det hör hemma i en tid då det skrivna och tryckta språket inte flödade lika rikligt som nu. Eller vad är det språket gör nu? Sköljer över oss? Dränker oss?

Frese föddes i Viborg i Karelen i svenska Finland, fick 1711 fly undan ryssarna och kom till Stockholm där han fick anställning som extra ordinarie kanslist vid kungliga kansliet. Han umgicks i borgerliga och litterära kretsar, hemma hos Sophia Elisabeth Brenner och med andra av tidens poeter. Han skrev ett högtidstal på vers till Karl XII:s namnsdag 1715 och tidstypiska hyllningsdikter vid bröllop och begravningar.

Men hans liv var ett liv i fattigdom och ohälsa.
Drabbad av en sjukdom som kanske var malaria och som till slut tog hans liv, skrev han varje vår under sjutton års tid en vårsång. I dessa bryter, som Carl Fehrman skriver i "Ny illustrerad svensk litteraturhistoria. Andra delen" (Natur och kultur, 1961), "en vekt melankolisk livskänsla fram för första gången i svensk barocklyrik." Det är nog det som tilltalar mig.

Märkliga är de vägar min läsning tar ibland. Hur kom det sig att jag kom att tänka på Frese? Och gick till hyllan, tog fram och började läsa. Det ena gav i alla fall det andra. Jag satt sedan med lunchmackorna ute på altanen och läste Tomas Tranströmers bidrag om tillfällighetsdikter, "Från 1719", i "Författarnas litteraturhistoria. I" (Författarförlaget, 1977), där Frese skymtar förbi.

Kanske kommer jag att skaffa och läsa Sven Christer Swahns avhandling? Men jag ska ju sluta att fylla hyllorna, sluta vingla fram så här i litteraturens värld! Eller fortsätta.

Textsidan är skannad ur "Sveriges national-litteratur 1500-1920" (Bonniers, 1921).

Att skratta åt eländet

Läser återigen i Tobias Dahlkvists "Förtvivlans filosofi: Vilhelm Ekelund och mottagandet av Giacomo Leopardi i Sverige" (Ellerströms, 2010).
Och bevisar väl därmed att jag är monomant fixerad vid Leopardi.

"Det är som väl alla vet bland de svartsynta författarna man hittar de allra roligaste", skriver Dahlkvist. Att han själv har humor visar han i denna mycket välskrivna bok, bland annat när han skriver om den filosofiska pessimistiska traditionen, där Eduard von Hartmann (1842-1906) var viktigast.

Hartmann "sökte förena Schopenhauers ahistoriska metafysik med en hegeliansk historiefilosofi och visa att tillvaron strävar i riktning mot en framtida världsundergång. I takt med att mänskligheten utvecklas kommer allt fler att inse pessimismens sanning; en dag kommer en majoritet ha utvecklats så högt i moraliskt och intellektuellt hänseende att de inser att det vore bättre om vi alla upphörde att existera."

Och så avslutar han med:

"För förhoppningsvis kommer också den tekniska utvecklingen att ha nått så långt att medlen att förinta världen kommer att finnas."

Jag vet inte om det bara är jag som skrattar högt?
Speciellt som den sista meningens förhoppning för länge sedan infriats.

Är blommor lyckligare än människor?

Är blommor lyckligare än människor?

Undrar jag över när jag äter min enkla lunch i dag - bröd, ost, lök och oliver, ett gott öl - sittande ute vid trädgårdsbordet i en oväntad, underbar vårvärme, med fjärilfladder och fågelsång. Jag kan se gräset växa. Sädesärlan Sigge har återvänt och kommer framvippande, nyfiken som alltid. Kanske minns han brödsmulorna från i fjol?

Nej, jag har inte glömt Leopardi - det är bara det att jag villigt låter mig förföras av våren, av solen och ljuset. Jag översvämmas av nuet och låter illusionen råda.

Är kanske lökväxter särskilt lyckliga? De på bilden här växer i det som vi kallar Parken. Varje år börjar deras liv på nytt, spirande upp ur bädden av multnande löv. De lever liv efter liv och har nog gjort så i flera hundra år. Födelse och död efter födelse och död.
Det är annat än vår enda chans.

Det gäller att ta den tillvara. Som Ekelöf skrev:

Det finns en lyckokänsla som kommer sällan men kommer ändå
Det finns detta vårt förnimmandes vittnesbörd
och detta att vara till.
Flyktigt är allt medvetande
men flyktigt är inte fåfängligt.
Så sluts min bukoliska sång.

PS: Jag glömde visst svaret på frågan. Nej, blommorna är nog inte lyckligare än vi, trots de många liven. Eller kanske just därför.

Leopardis startpunkt

I väntan på den kommande kompletta översättningen av "Zibaldone" vill jag återge ett stycke som jag stötte på i ett förord till en översättning av "Pensieri". Det här är Leopardis "bottom line". Alltför svart? Orimligt? Kan inte tas på allvar? Kanske. Men i ljuset av Leopardis hela författarskap ... en startpunkt.

"Everything is evil. I mean, everything that is, is wicked; every existing thing is an evil; everything exists for a wicked end. Existence is a wickedness and is ordained for wickedness. Evil is the end, the final pupose, of the universe. Order, the state, laws, the natural processes of the universe are all quite simply evil and are directed exclusively toward evil. The only good thing is nonbeing; the only really good thing is the thing that is not, things that are not things; all things are bad. All that exists, the totality of the many worlds that exist, the universe, are nothing but a minor blemish, a mote in metaphysics. Existence, in its general nature and essence, is an imperfection, an irregularity, a monstrosity. But this imperfection is a very small thing, truly just a blemish, because all existing worlds, however numerous or grand they may be, though not for certain infinite in number or size, are consequently infinitely small compared to what the universe could be, if it were infinite. And all that exists is infinitely small compared as it were to the true infinity of nonexistence, of nothingness."

Zibaldone, 19 april 1826.

Citerat från Giacomo Leopardi "Pensieri". Translated by W. S. Di Piero. Baton Rouge: Lousiana State University Press, 1981

Kommande läsning

Efter en lite disig inledning denna söndagsmorgon kommer solen fram och temperaturen stiger. Jag tar kikaren och går en sväng. Fortfarande inga tofsvipor. En rovfågel seglar runt, lik en ormvråk, men slankare i kroppen. Hemma vid huset sitter en rödhake i syrenen. Stararna sitter surmulet tigande uppe i kastanjen. Vi har lagt om taket och tagit bort de gamla boställena. Borde sätta upp holkar.

 

Om man inte kan skriva om böcker som man har läst så kan man skriva om böcker som man kommer att läsa.

Ni som följer min blogg minns kanske att jag har skrivit en hel del om den italienske poeten och tänkaren Giacomo Leopardi. (Sök på Leopardi i bloggens sökfunktion). Han är en av mina "vänner bland de döda", för att använda Lars Gustafssons formulering. Han har betytt en del för min livshållning. Om man nu kan ha en livshållning nuförtiden, när allt flyter och vi ska ha snabbt anpassningsbara identiteter.

Det stora projektet med en engelsk översättning av Leopardis väldiga dagboksanteckningar, "Zibaldone del pensieri", är äntligen avslutat och i sommar kommer den ut, en bastant volym på mer än 2500 sidor.

 

Gissa om jag gjort en förhandsbeställning. Höstens läsning är räddad. 

Tills vidare läser jag i Prue Shaws brevurval, "The letters of Giacomo Leopardi 1817-1837" (Leeds: Northern Universities Press, 1998). 

Och så en mycket intressant artikel, Geir Sigurðsson, "In Praise of Illusions: Giacomo Leopardi‘s Ultraphilosophy" i Nordicum-Mediterraneum: Icelandic E-journal of Nordic and Mediterranean studies, 2010, vol. 5, no. 1., som finns att ladda ner som pdf här.

Ur restlagret: "The disembodiement of everyday life"

I mitt nuvarande letargiska tillstånd må det kanske vara tillåtet att plocka upp överblivna utkast för att hålla bloggen vid liv. Här kommer det första:

Ända sedan våra avlägsna förfäder lyfte knogarna från marken och började gå upprätt har gång varit det vanligaste sättet att förflytta sig. Mellan den mänskliga kroppen och dess omgivning, i förflyttningar i arbete och vardag, fanns ett direkt förhållande.

Med industrialismen och alla dess konsekvenser för människan och den materiella världen följde också, genom skapandet av olika fortskaffningsmedel, ett allt större avstånd mellan kroppens egen förmåga att förflytta sig och möjligheterna att förflytta sig. Ökad hastighet var ledstjärnan.

Detta avstånd har medfört vad Rebecca Solnit i "Wanderlust: a history of walking" (London: Verso, 2001) kallar för ett "avförkroppsligande av det dagliga livet" ("The disembodiement of everyday life").

Detta påverkade också hela vår upplevelse av världen. En utveckling som bestod i upphävande av tid, rum och naturliga hinder genom järnvägar, bilar, flygplan och elektronisk kommunikation gjorde kroppen, med dess begränsningar, obsolet och till ett hinder. Men, menar Solnit:

"Bodies are not obsolete by any objective standard, but they increasingly are perceived as to slow, frail, and unreliable for our expectations and desires - as parcels to be transported by mechanical means..."

Dessa stackars kroppspaket, som vi är så missnöjda med, och som snabbast möjligt ska transporteras mellan de olika rum där livet utspelar sig. Transporttiden är onödig tid, bortkastad tid. 

Men när man går knyts allt samman och livet utspelar sig kontinuerligt där vi tar oss fram, långsamt, kanske med möda, men som ett med världen, kanske mer än någonsin i samklang med världen.

Jag skrev om "Wanderlust" här.

Om mättnadsprocesser

En av mina stora läsupplevelser i unga år var den geniale sociologen Johan Asplunds förstlingsverk "Om mättnadsprocesser" (Argos 1967).
Den inträffade i en period av livet när den (trots min ungdom) hade maximalt förklaringsvärde.
Jag tänker inte - vågar inte - läsa om den nu.
Kanske drog jag för stora - eller fel - växlar på den.

Men eftersom jag kom att tänka på boken och tog den ur hyllan och bläddrade i den nu i kväll, så låter jag baksidestexten ge en antydan om varför jag kommer att göra ett uppehåll här, kort eller långt.

Vi ses.

PS:

Nordisk familjebok. Uggleupplagan, 1922. Bd 34 Ö-Öyslebö;supplement: Aa-Cambon.