Herren ser wåra intriguer

På något sätt tycker jag att det finns en förbindelse mellan förra inläggets Ferdinad Thräns sätt att hantera livets alla motgångar och oförrätter och Carl von Linnés anteckningar om den gudomliga hämnden i "Nemesis Divina". Samma magiska tänkande. 

Vilket får mig att ur hyllan ta fram en av mina verkliga dyrgripar, en utgåva av Knut Barr från 1923. Inte någon antikvarisk dyrgrip, det finns bättre utgåvor, men den tillhör sedan länge mitt andliga husapotek. En sliten häftad volym, lite fläckad och trasig i kanterna. Med ett gulnat tidningsurklipp, en recension av Knut Hagberg, som bokmärke.

Linnés Nemesis-lära är ett ämne för en längre utläggning, som jag varken har kunskap eller förmåga att utföra. Men i grunden handlade det nog för systematikern Linné om en tro på en av Gud skapad värld, där ingenting fanns och ingenting skedde utan orsak och att människan måste följa sitt samvetes röst och göra så gott hon kan. Om hon gör ont kommer Gud att straffa henne. Eller ett senare släktled. 

Lite hastigt slår jag upp och läser vad Inge Jonsson skriver i "Den svenska litteraturen":

"Förblindad av ... ordningslidelse sitter den åldrade och ärehöljde Linné, universitetets främste prydnad, och plockar med sina notater om lönskalägen och barnamord, våldsgärningar och futila intriger."

De antecknade Nemesis-exemplen är många, från skilda tider och samhällsskikt:

Även i Linnés högst personliga konflikter kan Gud ingripa (på Linnés sida):

Citaten här är dock inte ur Knut Barrs utgåva, utan från Fries utgåva från 1878. Den har behållit 1700-talssvenskan, till skillnad från Knut Barrs. 

Man kan läsa den elektroniskt hos Projekt Runeberg. 

Förolämpningarnas arkivarie

Claudio Magris berättar i "Donau" om Ferdinand Thrän, en gotikinspirerad arkitekt som under mitten av artonhundratalet arbetade med att slutföra bygget av katedralen i Ulm, Ulmer Münster. Det var ett långvarigt projekt, byggtiden sträckte sig från 1377 till 1890.

Thräns liv var fyllt av motgångar och oförrätter. Men han visste att hantera dem.
Han förde noggranna "Anteckningar över de förolämpningar jag utsatts för" och som, enligt Magris, ligger "outgivna och okända i en lår i en skrubb i domkyrkan."

Han verkar ha varit en avancerad rättshaverist, ständigt förföljd av olyckor och motgångar och ständigt stötande sig med allt och alla.

I handskriften återges minutiöst gräl, kritik, meningsutbyten, legala tvister, böter, överklaganden, förtal, trakasserier, dispyter, intriger - 

Ulmer Münster 1887, innan kyrktornet nått sin fulla höjd

Han känner sig som ett jagat villebråd, men han höjer sig över simpla personliga skäl; det är inte avundsjuka och illvilliga enskilda individer han drabbas av, det är hela livet som skymfar och förolämpar honom. Tragedier (fyra av hans barn dör) och förtretligheter (han faller av hästryggen elva gånger) ställs på samma plan.

Han är en förolämpningarnas arkivarie. Genom att bokföra och bringa ordning i alla oförrätter kan han "vifta framför näsan på livet med detta protokoll över dess oförskämdhet och alltså behärska det genom att betrakta det från ovan, likt en rektor när han överlämnar betyget till klassens sämsta elev."

Har vi inte alla något av en förolämpningarnas arkivarie i oss? Och vad är väl många författare?

"Om äkta författande uppstår ur en önskan att skapa sig en uppfattning om livets plågor och besvär, är Thrän en sann författare. Litteratur är bokföring, en huvudbok över debet och kredit, den oundvikliga balanseringen av ett underskott. [ ... ] Den mellaneuropeiska litteraturen har även mer berömda varianter av denna självplågarfigur som segrar över tillvarons enfald och orättvisa tack vare den grundlighet med vilken de registrerar sina missöden. Thrän är en av Grillparzers och Kafkas minsta bröder..."

Thomas Bernhard: Prose

Den blev kvar i att läsa-hyllan efter Bernhardläsningen förra vintern. När jag nu sorterade undan de ännu olästa böcker som kanske aldrig kommer att läsas, så lyste omslaget så frestande att jag tänkte, varför inte? 

Det blev en läsning jag inte ångrar.

Sju korta berättelser, utgivna 1967 som "Prosa", här översatta till engelska av Martin Chalmers som "Prose", utgivna av Seagull Books, 2010.

Det är klassiskt bernhardska monologer. Och det slår mig att de så här, på tio till trettio ganska glesa sidor, är lättare att ta till sig, inte så utmattande som i de längre verken. Jag frestas inte att läsa snabbt, jag kan läsa långsammare och med mer uppmärksamt och eftertanke.

Bernhards bakgrund som kriminalreporter märks framförallt i "The Carpenter", där berättaren är en advokat som söks upp först av den skrämda systern till en nyss frigiven våldsbrottsling och sedan av brottslingen själv. Deras versioner av vad som gjorde brodern till våldsbrottsling skiljer sig åt. Det brottsliga österrikiska samhället, den österrikiska naturen, skapar brottslingar.

"He was not alone with his crime, I repeated, everybody committed crimes, big ones, but most crimes went undetected, unrecognized, unpunished. Crimes were symptoms of illness; nature unceasingly produced every possible kind of crime, including human crimes; nature was crime by right. Everything was always in nature and from nature, nature was by nature criminal."

I "The Cap" har en plågad berättare på gränsen till sammanbrott isolerat sig i ett hus på landet och försöker bli kvitt huvudvärk och sömnlöshet genom vandringar i vinterkylan. Han hittar en keps på vägen, tar den på sig, men drabbas av tanken att någon måste ha tappat den och att han måste hitta ägaren. Alltså söker han upp folk i byarna och alla, skogshuggare, slaktare, bönder, möter honom i dörren iklädd samma slags keps och alla avvisar honom. Han är besatt av tanken att han måste återbörda kepsen till dess ägare, om han så måste fråga hundra, tusen, hundratusen...  Varför? Men till slut bestämmer han sig för att behålla kepsen. Alla har ju en sådan keps. Och han börjar skriva berättelsen...

Claudio Magris: Donau

Så har jag då kommit att läsa Claudio Magris berömda "Donau" - denna, om ni ursäktar uttrycket, flödande rika skildring av natur och kultur, konst och arkitektur, historia och litteratur, ja snart sagt allt mellan himmel och jord längs Donaus hela sträckning från källor till mynning.

Men det har varit en långsam resa, uppdelad på de korta lässtunder av koncentration som en rejäl övre luftvägsinfektion tillåter. Vilket å andra sidan kanske var en fördel. Boken namnregister upptar närmare ettusen namn. 

Vem orkar - och ska man? - sträckläsa denna bok?

Magris och hans vänner följer floden, tar sig från plats till plats, beskriver städer och byar och landskap och läsaren överöses med kunskap om platsernas forna herrar och krigiska förvecklingar och om både kända och mindre kända författare från alla tider. Det är mycket på en gång. 

Mina kunskaper vad gäller centraleuropeisk historia sedan folkvandringstid, och då särskilt det Heliga tysk-romerska riket och den Österrikisk-ungerska dubbelmonarkin, är inte helt uppdaterade. 

Och min beläsenhet vad gäller centraleuropeiska författarskap är mycket begränsad - Mann, Kafka, Musil, Bernhard... 

Och ju längre österut i Europa desto färre namn på platser och författarskap känner jag till eller har hört talas om. Med ett par undantag. Magris reser i Banatet i Rumänien och skriver om Herta Müller. Och besöker Gurkogatan 13 i Ruse, Elias Canettis barndomshem, skildrat i dennes lysande "Den räddade tungan", som jag läste om för inte så länge sedan.

Ja, jag har svårt att sovra i detta myller. Och ibland tycker jag att Magris är nästan f ö r vältalig. Men om ett huvud och en bok stöter ihop och det därvid låter ihåligt är det ju inte alltid bokens fel...

*

Ett av de många namnen i namnregistret är Agnes Bernauer. På Sankt Peterskyrkogården i Straubing finns i ett av de tre kapellen ett gravmonument över denna vackra barberardotter från Augsburg. Det restes av hertig Ernst av Bayern efter att han den 12 oktober 1435 låtit dränka henne, "eftersom hon gift sig med hertigens son Albrecht och denna mesallians hotade dynastins politik och själva samhällsordningen", som Magris skriver.

Kolorerat träsnitt av Agnes Bernauer-kapellet (Johann Sporschill, Geschichte der Deutschen, 1850)

Hennes öde är ämnet för en tragedi av Friedrich Hebbel från 1851. Hebbel är visserligen full av beundran för den vackra och ädla kvinnan, men hon måste dö - "därför att när världsordningen rubbas och Fursten inte ingriper med ogräshackan utan med lien, som utan urskillning drabbar både onda och goda, ' är det inte längre fråga om skuld eller oskuld utan endast orsak och verkan' ". 

Hebbel är, skriver Magris, "helt berusad av detta patos inför statsnyttan". Hotet var splittring av det bayerska hertigdömet, vilket kejsaren kunnat utnyttja för att ta makten över furstarna. Hebel är övertygad om att detta våld är rättfärdigt våld.

Magris skriver om "en objektivitetens retorik [ ... ] med vilken så många självvalda förespråkare för Helheten upprepar Hegels ord, 'när man hyvlar faller hyvelspån', ... en karikatyr av den hegelianska tanken". Det är den vi så väl känner från skilda ideologier, som menar sig företräda ett högre intresse än den enskilda människan.

"Det finns ingen förteckning över världsandens sakförare men de som gör anspråk på titeln är många. Önskan att hålla jämna steg med tiden och smälta in i dess led är en regressiv och tjusande längtan efter att befria sig från val och konflikter, det vill säga från friheten, och att känna sig skuldfri genom att övertyga sig om att det är omöjligt att vara skyldig därför att det är omöjligt att välja och handla självständigt."

Jag läser Magris

Denna lördag skiner solen in genom fönstren här och börjar redan värma rummen. Det kanske blir den hittills varmaste dagen i år. Men en förkylning har tagit kommandot över mig. I en sådan situation åkallar jag de gamla stoikerna och försöker att göra det bästa av situationen. Det vill säga, att lägga mig på soffan och läsa.

En stunds botaniserande i hyllorna får mig att ta fram Clauido Magris "Donau", den svenska översättningen från 1990. Jag minns svagt att jag någon gång börjat läsa den. Det gröna bokmärkesbandet ligger instucket på sidan 93.

Magris var nyligen aktuell Under Pausträdet när Bodil skrev om hans hemstad Trieste. Varför inte passa på att läsa Magris nu och bättra på min fragmentariska bildning? Redan efter fyrtio sidor förstår jag att det var ett bra beslut. Här finns iakttagelser som tål att tänkas på.

"I det rena nuet, den enda dimension vi för övrigt lever i, finns ingen historia. Inte i något ögonblick finns fascismen eller oktoberrevolutionen, för i denna minimala bråkdel av tid finns bara munnen som sväljer saliv, en handrörelse, en blick mot fönstret. Liksom Zenon förnekade rörelsen hos en pil som skjutits från bågen, därför att den i varje ögonblick var orörlig på en viss punkt i rummet och raden av orörliga ögonblick inte kunde vara rörelse, så borde man säga att det inte är denna följd av historiska ögonblick som skapar historia, utan de korrelationer och tillägg som historieskrivningen bidrar med."

"Känner du landet där kanonen blommar"

"Känner du landet där kanonen blommar
och sprider frömjöl över hela världen?
Befruktar krig så de slår ut i sårskorpor,
blödande kalkar över hela världen,
vallmo som granater?
Känner Du landet? Känner Du det landet?
Känner du landet där kanonen blommar

Det heter Sverige annars, ligger vid en insjö.
och speglar sig i avklätt skick i vattenytan
eller en kameralins. Det skryter gärna
med sin figur, den yppiga
och med sin välfärd
som grundar sig på odlade kanoner
som ympas i Bofors, från vilket sommarvinden
sprider sin ofärd över hela världen...
Det lilla landets välfärd grundar sig på ofärd,
på varggult frömjöl från kanonerna
vid stranden av Bofors, som glimmar röd.
I solnedgången över världen
så lyder Sveriges lag i värmeböljan:
Att död ger bröd

Känner du landet där patronen blommar?
Och inte de patronerna som förr i världen
drev statarna till arbetet med silverkryckan
utan jag menar de patroner
som matas i gevär
med vilka andra dödar andra
långt bortom insjön oljefet av sillstim
i vilket Sverige speglar sig belåtet.
Långt borta långt från harpoklangen
i alla guldsträngar som vräker över strupen
i Bofors... Känner Du Landet?

Så långt bort att knallen aldrig hörs
i öronen på dem som vältrar sig
på stränderna av insjön vällustigt
och plåtas i Expressen
med oskuldstunga bröst
om sommaren, då enligt gammal sed
härförarna tog chansen
och krigen blommade ikapp...
Känner Du landet där kanonen blommar?
Känner Du landet? Känner Du det landet?
Det heter Sverige, ligger vid Bofors
och steker sig i solen
medan det svenska stålet biter utomlands
och lämnar käftmärken av kulor
i andras skinn...

Det svenska bits på lår och rygg
av sommarsol och mygg.
En främling springer vrålande och dubbelvikt
medan den svenska solen bränner rikt.
Din sol av glödhett splitter
garanterar min.

Känner Du landet där kanonen blommar?
Känner Du landet där patronen blommar?
Känner Du landet? Känner Du det landet?
Det heter Sverige"


*
Lars Forsell, "Den svenska sommaren"

Zombiens anteckningar

Konstigt - den här bloggen får ungefär lika många besökare oavsett om jag skriver något eller inte...
Om det är förväntan eller inte vet jag inte. För min del kan jag bara skylla inaktiviteten på årstiden. Senvintern gör mig till en zombie. Jag väntar på värmen, på det riktiga ljuset.
Här några anteckningar från zombien.

Något mer sammanhängande om Tobias Dahlkvists avhandling får naturligtvis vänta tills jag läst klart. När jag nu kommer att ha gjort det - jag läser ju ytterst långsamt och sporadiskt. Och min formuleringskonst (i den mån den nu finns) är på bottennivå just nu.

Men det är som jag skrivit tidigare en ytterst läsvärd avhandling. Jag inser att begreppet "pessimism" har en invecklad historia.

Om Schopenhauers pessimism var relativt okomplicerad - åsikten att det är bättre att inte existera än att existera, att vi styrs som marionetter av en metafysisk Vilja, vilket leder till att vi alltid förblir otillfredsställda, det vill säga att livet bara är lidande - så krånglade hans efterföljare till det och införde andra ingredienser i pessimismen, t ex att väga och mäta tillvarons dåliga och bra sidor och därmed empiriskt belägga att existensen är av ondo och att därför (i vissa fall) förespråka självmord, åtminstone när utvecklingen gått så långt att hela mänskligheten kommit till rätt insikt och kollektivt kan begå självmord.


Philipp Mainländer (1841-1876) menade att gud är död, för att han (gud) föredrog icke-existens före existens och världen är det sätt på vilket han tog sitt liv, oklart (i alla fall för mig) hur. Mainländer menade att det inte längre finns en enda Vilja, bara varje människas vilja och att denna är en vilja till död. Och, mycket följdriktigt, när han fick sina exemplar av sin skrift "Die philosophie der Erlösung" från tryckeriet byggde han en plattform av dem, på vilken han klev upp och hängde sig.


Avsnittet om Giacomo Leopardi är särskilt intressant. Till skillnad från de andra pessimisterna så har han inget system, ser ingen metafysisk yttersta orsak till lidandet i världen. Det handlar mer om att inse och att acceptera den mänskliga tillvarons bistra realiteter. Vilket inte nödvändigtvis behöver leda till hopplöshet. Han vill inge oss mod att betrakta sakernas tillstånd så som det är, utan religiösa eller ideologiska skygglappar.

Och är han över huvud taget pessimist? Dahlkvist menar att "nihilist" är mer korrekt: "Leopardi's problem is the nothingness rather than the worthlessness of life."

"Leopardi", skriver Dahlkvist, "is not a part of the pessimistic tradition; there are most certainly similarities, but when Leopardi is ranged among the pessimists, he is replanted in a garden where he does not belong."
Visst kan man tolka Leopardi pessimistiskt. Men ändå kan man läsa honom som en som bejakar livet, trots dess meningslöshet, som en trotsare.

Ett intressant spår att följa är det Dahlkvist skriver om en forskare som gjort ett försök att formulera en "Leopardian ethic based primarily on 'La Ginestra' ", dikten som i svensk översättning heter "Ginsten", och som jag återvänt till ett par gånger, t ex här, med en liknande tankegång. Dahlkvist skriver också: "His writings contain an ethic that can easily be interpreted as an affirmation of life in spite of its meaninglessness."

Kvällsmusik

Konsten är ett sätt att tillfälligt undgå Lidandet, menar Schopenhaur, att lämna individualiteten med alla dess begär och bara uppgå i Intet, i den eftersträvansvärda icke-existensen. Ungefär.

Musik som den här, Bill Evans improvisation från 1968, kan i alla fall få en att glömma alla bekymmer...



Tack för tipset Einar, du eminente förmedlare av musikalisk kunskap!