Wolfgang Borchert: "Utanför dörren"

När jag så småningom tänker tillbaka på vad jag läst under året kommer sannolikt Wolfgang Borcherts "Utanför dörren : fjorton prosastycken och ett drama", översatt av Bodil Zalesky och utgiven av Bokförlaget perenn 2008, att framstå som en av de starkaste läsupplevelserna.

Borchert (1921-1947) arbetade som skådespelare när han inkallades som frontsoldat 1941 och skickades österut under Operation Barbarossa. Han fängslades upprepade gånger för sin frispråkiga antinazism, dömdes till döden, dock utan att domen verkställdes. Kriget bröt ner hans hälsa och under perioden 1945 fram till sin död var han praktiskt taget sängliggande, men det var under dessa år som hans författarskap kom till, dramat "Utanför dörren" och ett femtiotal prosastycken och noveller. Trots dess ringa omfattning räknas han som en av förgrundsgestalterna i den tyska efterkrigslitteraturen.

Det genomgående temat i både prosastyckena och i dramat är kriget, vad kriget gör med människor, och framför allt hur det är att som ung man återvända från kriget och finna sig lurad och sviken av alla, av föräldragenerationen och av makthavarna, att stå utanför dörren, att inte längre ha någon plats.
I dessa texter finns en så stor förtvivlan att syntaxen ibland bryts upp, att gränsen mellan verkligt skeende och dröm suddas ut, att skildringen av denna efterkrigstillvaro bland ruinerna bitvis slår över i en absurd, ond fars.
I dramat "Utanför dörren" försöker i en scen den återvändande soldaten Beckmann i sin förtvivlan dränka sig i Elbe. En replikväxling mellan Beckmann och floden (!) följer, innan Elbe kastar upp honom igen. Till och med självmordet förvägras honom.

Här finns också en av de bästa kortnovellerna jag läst, "Brödet".
Och både sanslöst rolig och samtidigt gripande är "Schischyfosch eller min farbrors kypare", om ett möte mellan två människor med helt olika relation till sitt talfel.

Läs förlagets presentation av boken här.