Den har legat i hyllan till vänster om läsfåtöljen sen i oktober, Ioan Es. Pops diktsamling "ieud utan utgång". Jag har läst något i den var och varannan dag sen dess. Det är lätt att gå in i den, att börja läsa dessa dikter, men när man väl börjat är det svårt att sluta. Eller: man slutar snart för att man inte klarar av att fortsätta. Men man börjar om igen, för man är fast och måste ändå fortsätta. Det är bara att acceptera. Man har kommit in i en annan värld - där det inte tycks finnas någon utgång. (Här har jag tidigare skrivit om Ioan Es. Pop.)
Men till slut sätter man in boken på sin plats i hyllan. Jag ska göra det nu.
Först vill jag bara stanna till vid några rader i en av dikterna. Dikten har kommenterats Under pausträdet, och det jag har att säga här var jag inne på redan där. Så här lyder dikten:
12 oktober 1976
i fyra generationer har det bakom vårt hus flutit
en ström av mörkt blod.
i åratal har min far hållit på att täcka över den med halm och löv
så att grannarna inte ska märka något. också hans far täckte över den med halm och löv
och kanske blir det snart också min tur att täcka över den
för det vore inte bra om grannarna kom på vad som flyter där.
om våren låtsas vi plöja och så,
så att det ser ut som om vi liknar alla andra.
och om hösten låtsas vi bärga skörden
för att verka som de andra, så att ingen ska märka
att allt vi i själva verket gör är att vänta
för att se vem som kommer sedan, en av oss
kommer säkert sedan.
vi tillbringar dagen med att hata den som kommer undan, fast
den som kommer undan, kommer bara undan till nästa gång.
under tiden flyter nedför denna ström en sträng av
mörkt blod, i åratal har vi täckt över den
med halm och löv,
det vore inte bra om grannarna kom på vad som flyter där,
det måste se ut som om vi liknar alla andra.
Översättning: Dan Shafran
De rader som fascinerar mig oerhört är de där diktens "vi" låtsas plöja och så och låtsas bärga skörden, medan det de gör i själva verket är att vänta för att se vem som kommer sedan. Vad det innebär att någon "kommer sedan", lämnar jag därhän. Det är ännu en av diktens gåtor.
Alltså, "vi" utför livets normala sysslor för att det "måste se ut som om vi liknar alla andra". För att dölja något måste de simulera ett normalt liv. Vad det är som ska döljas är, minst sagt, oklart. Olika tolkningar fördes fram Under pausträdet.
Ju mer jag tänker på dessa rader om en familj som lever ett simulerat liv, desto mer får jag en svindelkänsla. Kan man verkligen låtsas plöja, så och bärga skörden? Man får anta att detta låtsande i själva verket inte skiljer sig från grannarnas motsvarande plöjning, sådd och skörd. Och vad skiljer dem då åt? Kan man över huvud taget låtsas utföra ett arbete som ger samma resultat som samma arbete utfört utan att man låtsas?
Och om detta är möjligt - hur mycket av vårt dagliga livs sysslor utför vi i själva verket på låtsas, för att likna någon som utför ett dagligt liv sysslor? Kanske för att vi lärt oss att det är så vi ska utföra vårt dagliga livs sysslor, för att vi vill likna alla andra? Och hur vet vi då vad som är simulerat liv och vad som är - liv?
Jag tror att det är bäst att "ieud utan utgång" får inta sin plats i hyllan.
Dessa rester av ett gammalt odlingslandskap upphör inte att fascinera mig. Ett äldre landskap i det moderna skogsbrukslandskapet. Vi såg på lämningar av ett torp eller en backstuga.
Att döma av granen var det länge sedan någon bodde här.
Vi gick genom skogen ner mot Skaltaberget, följde en annan skogsväg över Åremossen och ner till vägen mellan Angryd och Ästad och sen på vägen söder om Älvasjön tillbaka till bilen, medan skymningen kom och månen gick upp.
