Långsam läsning, igen

Jag läser en intervju i senaste numret av Tvärsnitt med en annan långsamläsare, Horace Engdahl. (Ingen jämförelse i övrigt med denne ytterst bildade man!)

Hans långsamläsning är en analyserande läsning: "Det var i övre tonåren han upptäckte att han spontant urskilde strukturer i det han läste i stället för att helt låta sig uppslukas av böckernas innehåll."
Han ser sig inte heller som den optimala läsaren av fiktionslitteratur.

"— Den idealiske läsaren är en snabb läsare — min hustru läser dubbelt så fort som jag. Man ska sluka fiktion. Jag läser inte så. Jag vill hela tiden stanna upp, relatera till olika saker, fundera över hur det ena förhåller sig till det andra. Ingen författare vill bli läst så. Det är som om man avbröt en film var femte minut, och inte för reklam utan för kritik. Det riskerar att ta död på verket."

Jag tror att detta är en form av långsam läsning. Litteraturkritikerns läsning.
Visst kan man sluka fiktion. Deckare och thrillers är (oftast) gjorda för att slukas. Men man ska inte sluka all fiktion.

Den långsamma läsning som jag tror på är en annan.
Den handlar mer om att lyssna till klangen i texten. Och klangen beror inte bara på hur författaren slog an strängen, utan också på resonansen hos läsaren.
Vad betyder det jag läser för mig? Ser jag mitt liv i ett annat ljus?

Litteratur som inte säger mig något lägger jag ifrån mig.
Kanske återvänder jag. Litteratur med kvalitet ger inte genast ifrån sig vad den har att säga.
Det gäller att vänta ut den innebörd som inte genast skrivs en på näsan.
Ett litterärt verk som har något att säga tål att läsas om.
Det är ett kriterium på god litteratur. Den kräver långsam, eftertänksam läsning.

Därför sitter jag nu sent på fredagskvällen ute i växthuset och läser Montaigne igen, medan himlen vitnar alltmer och trädsillhuetterna blir svarta. Jag lägger ifrån mig boken och ser ut i sommarkvällen. Inte en vind. Svalorna har slutat flyga. Jag läser vidare.

Jag fortsätter läsa Montaigne

Kapitel 14 av Montaignes essayer, med titeln "Att smaken av ont och gott till stor del beror på vilka åsikter vi har om dem", inleds med orden:

"Människor plågas (säger ett gammalt grekiskt tänkespråk) av sina åsikter om tingen, inte av själva tingen."

Sen följer ett vindlande resonemang om hur vårt sätt att uppfatta onda ting i tillvaron - motgångar, sjukdom, smärta - kanske mer än företeelserna i sig gör dem till onda ting.

Det är en tanke som dagens alla kognitiva beteendeterapeuter skulle skriva under på.

Sommarrummet, Montaigne

I kväll, efter trädgårdsarbete och kvällsmat i växthuset, går jag ut i den stilla, ljusa försommarkvällen - nej, jag går in i ett större rum, med ett grönskande golv och den vitnande himlen som tak: sommarrummet.
Nu, kvart i tio, ger solen ännu en lätt rodnad åt molnen i öster.
Det är inte läge att påbörja något större läsprojekt.
Jag läser slumpvis för tredje? fjärde? gången i Michel de Montaignes "Essayer", i Atlantis vackra, inbunda utgåva.
Bara några sidor, så stöter jag på dessa moderna ord från 1500-talet:

"Vi är aldrig hemma, vi är alltid bortom. Fruktan, begär, hopp driver oss mot framtiden och berövar oss känsla och hänsyn för det som är för att hålla oss upptagna med det som kommer att finnas, till och med när vi själva inte finns."

Växelbruk - ogräs och Sebald

Man har bara ett liv. Jag vill ha två.
Jag vill hinna njuta av att ligga med näsan i kryddlandet och dra upp ogräs, räta på ryggen och sätta mig med en kopp kaffe i solen - men jag vill också hinna läsa, tänka och skriva några rader.
Nå, det kanske är bra med växelbruk...

Jag läser vidare i "The natural history of destruction". Sebald skriver om bombningarna och deras konsekvenser. Det är en skrämmande läsning. Bombningarnas syfte är att döda civila och jaga skräck i de överlevande. Bombteknologin skapar eldstormar som förintar allt i sin väg. När askan kallnat vänder de som lyckats fly åter till ett liv i ruinlandskapet.
Och hur detta skildras av tyska författare? Sebald menar att de inte förmådde skildra detta helvete, utan ständigt hamnar i klichéer, eller än värre i mytologisering och estetiserande, rentav kitsch.

"...the construction of aesthetic or pseudo-aesthetic effects from the ruins of an annihilated world is a process of depriving literature of its right to exist."

Sebald nämner Stig Dagermans reportagebok "Tysk höst" som ett exempel på hur en utlänning, till skillnad från tyskarna, inte vände bort blicken.
Dagerman skriver i Expressen hösten 1946 om en tågresa genom månlandskapet mellan Hasselbrook och Landwehr, ett ödelagt landskap, utan en enda levande människa. Tåget är fullsatt. Men ingen ser ut genom fönstren. Det är bara Dagerman som ser. Det visar att han är utlänning.

Kanske är det omöjligt att med traditionella estetiska medel skildra en verklighet som tangerar gränsen för vår upplevelseförmåga?

Sebald fick en hel del kritik efter Zürichföreläsningarna. I ett efterord i boken skriver han:

"...I do not doubt that there were and are memories of those nights of destruction; I simply do not trust the form - including the literary form - in wich they are expressed, and I do not believe they were a significant factor in the public conciousness of the new Federal Republic in any sense except as encouraging the will to reconstruction."

Nu är det söndag förmiddag och jag ska gå ut i solen igen. I beteshagen har maskrosorna blommat ut, nu är det smörblommorna som lyser gula. Det ser ut att bli ännu en varm dag.

On the natural history of destruction

Jag stannde kvar i Halmstad igår och i väntan på en tillställning i trädgården hemma hos en arbetskamrat slog jag mig ner i solen på en uteservering, beställde en latte och en äppelmuffins och började läsa Sebalds "On the natural history of destruction".

Min engelska utgåva består till största delen av en bearbetning av de famösa föreläsningar som Sebald gav i Zürich hösten 1997. Famösa därför att han där anklagar de tyska efterkrigsförfattarna för ovilja och oförmåga att skildra den förstörelse som de allierades terrorbombningar innebar.

En miljon ton bomber fälldes, 131 städer och byar attackerades en eller flera gånger och många jämnades med marken, omkring 600.000 civila dödades och vid krigsslutet var sju och en halv miljon människor hemlösa.
Dessa bombningars traumatiska effekter kom aldrig, menar Sebald, med några få undatag, att skildras av några tyska författare:

"There was a tacit agreement, equally binding on everyone, that the true state of material and moral ruin in wich the country found itself was not to be described. The darkest aspects of the final act of destruction, as experienced by the great majority of the German population, remained under a kind of taboo lika a shameful family secret, a secret that perhaps could not even be privately acknowledged."

Sebald skriver om amatörhistoriker som dokumenterade förstörelsen av tyska städer att de ofta tycktes oberörda av vad de skildrade, att deras forskning:

"served primarily to sanitize or eliminate a kind of knowledge incompatible with any sense of normality."

Tyskarna, menar Sebald, kom ut ur förintelsekriget till synes utan tecken på psykologiska skador. Erfarenheterna förträngdes.
Och Sebald citerar Hans Magnus Enzensberger som säger att det är omöjligt att förstå energin i den tyska återuppbyggnaden om man inte inser att:

"insensibility was the condition of their sucess."

Och det var inte bara de enorma summor som investerades genom Marshallplanen, det kalla kriget och förstörelsen av alla gammalmodiga industrier som lade grunden för det tyska ekonomiska miraklet, utan även:

"the unquestioning work ethic learned in a totalitarian society, the logistical capacity for improvisation shown by an economy under constant threat, experience in the use of 'foreign labor forces' "...

Om Sebald har rätt vet jag inte. Det är ingen vacker bild av tyskarna och deras förhållande till sin historia som målas upp.

Jag läser vidare medan pilfinkar och gråsparvar turas om att halka omkring på mitt tömda kakfat. Solen värmer. Samtalen vid de andra borden flyter ihop till ett sorl som inte stör. Det är ett privilegium att få sitta så här en torsdagseftermiddag.

Tillställningen blir mycket trevlig. God mat och mycket samtal om litteratur. När någon säger till mig att han läser min blogg märker jag att jag hamnar i något slags ursäktande formuleringar... Hur pass klar är jag egentligen över mitt bloggande?

Runt Stora Neten

Denna lediga måndag packar jag ryggsäcken för vandring och kör till Nösslinge kyrka, ställer bilen och halv nio börjar jag gå söderut längs Stora Netens östra sida. Det är kyligt, men solen värmer. I fårhagen ner mot sjön står en räv och iakttar mig. Tackorna bryr sig inte om räven. Jag går förbi ett hus där en kraftig blandrashund skällande försöker hoppa över staketet, utan att lyckas.

Upp genom granskogen längs en skogsbilväg, ner till Furesjön, sen uppåt igen till Bokeholmen, som ligger som en oas i den täta skogen. Ett gammalt hus, blommande fruktträd, två små sommarstugor och några beteshagar. Jag hör får bräka, annars är det tyst och stilla. Troligen bara sommarboende.
Syskonen Andersson bor inte här längre. De vilar på Nösslinge kyrkogård.


Jag ska hitta en stig, men går fel och hittar inte skogsvägen ner till Hulegården. Istället kommer jag oväntat fram till en större hagmark som sträcker sig upp mot åsens topp. En flock får betar här bland rester av gärdsgårdar, terrasseringar och odlingsrösen. Man kan ana ett befolkat jordbrukslandskap, före skogen.


Så småningom kommer jag till Hulegården med sin jättegran och går längs sjöns södra strand, brant uppför berget och sen ner till Nedre Lia. Solen skiner, vinden är kylig. Här är alldeles tyst. Gården är full av bilar, cyklar, mopeder, kaninburar, studsmattor och gräsklippare - men inte en människa syns till.
Vidare upp i skogen mot norr längs Hallandsleden.

På en rastplats vid Långasjöns norra strand äter jag lunch, medan stackmolnen hopas. Men på mig skiner solen. Jag sitter där, på bänken, mellan ryggsäcken och matlådan. Syns jag inte? Jag sitter där i alla fall.


Det tar ett tag när man är ute och vandrar, innan terrängen och stegens rytm fortplantar sig genom fötter och ben och når hjärnan och får tankarnas rundgång att sakta ner. Långsamt öppnas kroppens alla sinnen för nuets och platsens intryck och man kommer in i gåendets goda meditation.
Det finns ju, som Ekelöf skriver, "vägar lika goda som någon livsfilosofi".
Klockan två är jag tillbaka vid Nösslinge kyrka igen, efter en och en halv mils vandring.

Herr von Hancken och jag

På jakt efter den exakta lydelsen av mitt vägledande citat fick jag anledning att bläddra i Hjalmar Bergmans roman "Herr von Hancken", denna underbara 1800-talspastisch om den svenske Don Quijote, Kapten von Hancken, och de bisarra förvecklingarna kring Iglinge brunn sommaren 1806.
Den storhetsvansinnige von Hancken har trots allt en förmåga att se sig själv i realitetens ljus, att inse sin verkliga roll. Det ger en tragikomisk spännvidd åt en av mina favoritromaner.

Vem kan inte med von Hancken utbrista:

"Och jag kan icke fatta, varför just jag skall vara en sådan, om vilken man säger: det går tretton på dussinet. Varför just jag? Hur ofta har det icke inträffat, att jag plötsligt känt mig stå inför någonting stort. Nu kommer det! Nu är det här! Nu föds en märklig tanke i din hjärna! Men den har uteblivit i sista minuten och lämnat ett fasligt styggt tomrum efter sig."

Jag kan det.

Mer om de döda

Men om de döda stannar kvar bland de levande och om de bara blir fler och fler och om de inte är så trevliga?
Sebald skriver vidare i "Campo Santo" om hur de döda i korsikansk folktro bildar formliga rövarband, på jakt efter nya medlemmar:

"... extremely touchy, envious, vengeful, quarrrelsome, and cunning. Given the least excuse, they would infallibly take their displeasure out on you. They were not regarded as beings forever at a safe distance in the world beyond the grave, but as family members still present, although in a different condition, and forming a kind of solidarity in the communità dei defunti against those who were not yet dead. About a foot shorter than they had been in life, they went around in bands and groups, or sometimes followed a banner along the road, drawn up in regiments. They were heard talking and whispering in their strange piping voices, but nothing they said to each other could be understood except for the name of whomever they intended to come for next."

Sebald skriver om hur vi i det moderna samhället, till skillnad från det gamla vidskepliga bondesamhället, gör oss av med våra döda så snabbt och så fullständigt som möjligt.

"What mourner at a crematorium funeral has not thought ... that the way we now take leave of the dead is markerd by ill-concealed and paltry haste? And the room allotted to them becomes smaller and smaller..."

I det moderna samhället där alla är utbytbara och i realiteten överflödiga redan i födelseögonblicket måste vi snabbt kasta all ballast överbord och glömma.

"And leaving a present without memory, in the face of a future that no individual mind can envisage, in the end we shall ourselves relinquish life without feeling any need to linger at least for a while, nor shall we be impelled to pay return visits from time to time."

Är det så det är? Sebald är nog lite väl pessimistisk...

De döda

Jag läser W. G. Sebalds "Campo Santo".
Sebald besöker en kyrkogård i Piana på Korsika. Han förvånas över att ingen gravsättning är äldre än sextio, sjuttio år.
Svaret är att det inpå sent 1800-tal fanns ett starkt motstånd bland korsikanerna mot att begrava sina döda på kyrkogårdar.
Familjer som ägde jord begravde sina döda hemma på gården. Man uppförde en gravkammare eller ett mausoleum under ett kastanjeträd, i en olivlund, på en sluttning, alltid på en vacker plats med god utsikt över familjens ägor eller över byn.
De döda var hemma, de sändes inte i exil och kunde fortsätta att vaka över släktens egendom och över de efterlevande.
Gamla kvinnor kunde besöka de döda efter dagens arbete för att lyssna till vad de hade att säga om odlingen och om livets gång.
(De döda jordlösa och fattiga, herdar eller daglönare, syddes in i en säck och kastades i en gemensam gravkammare eller helt enkelt ner i en ravin.)

Att på detta sätt leva med sina döda och att låta de döda finnas kvar bland de levande är naturligtvis en omöjlighet. Men det finns något i det som tilltalar mig. Kanske är det ett bättre (men omöjligt...) sätt att minnas de döda?

Betesmarken

Jag gick genom betesmarken när jag kom hem. Solen värmde, vinden var nästan ljum. En ormvråk cirklade runt högt uppe och på gärdsgården satt en stenskvätta, den första jag sett i år.
Det här är en gammal betesmark. Ännu har inga djur släppts på bete. Jag gick i fägatan, kantad av mycket kloka stenar. De tänker långsamt. En tanke kan vara i tusen år. Det är ett slags meditation, att besöka stenar. Här kan man inte ha bråttom.
Jag gick i värmen och vinden och de tänkande stenarna och anblicken av trädet, som formats av de betande djuren, fick mig att känna glädje över detta bestående i allt det flyktiga. Jag var där och bara där.

En vanlig dag

Idag var det en vanlig dag: upp tidigt, gå ut till vägen och brevlådan och hämta tidningen i frisk luft, fågelsång och grönska, äta frukost, sätta sig i bilen och åka in till stan och jobbet och glömma alternativet att bara ge sig av i hemlighet längs någon skogsstig, utan klocka...
Komma hem ganska sent och klippa gräs och till slut äta en bit mat och läsa den olästa delen av morgontidningen, medan det kvällas. Ännu en vanlig dag.
Nå, jag satt på Mignons uteservering en halvtimme innan vi lämnade stan - läste de sista sidorna i "The Emigrants" (inte en dag utan Sebald...) och funderade lite på vad Henry skriver i sin blogg under rubriken Morgonvandring.
Om man fick den där friheten - vad skulle man göra av den?

Vad säger Sebald?

Vilket är då mönstret hos Sebald, vad är det han vill säga oss med sina böcker? Jag har svårt att vara entydig.
I intervjuer är Sebald dock ganska entydig om vad som i hans bakgrund grundlade hans senare författarskap. Han föddes 1944, växte upp i en liten tysk by, i en alpdal i Bayern. Efter skolgång och universitetsstudier flyttade han redan 1966 till England för studier, där han sedan verkade som professor i modern tysk litteratur vid University of East Anglia, fram till sin död i en bilolycka 2001.
Vad han återkommer till i intervjuerna är hur han tidigt upplevde det han kallar en "tystnadens konspiration" i sitt hemland - att man i efterkrigstidens Tyskland inte talade om de fruktansvärda erfarenheter, som alla direkt eller indirekt var delaktiga i och medskyldiga till, judeförföljelser, krigshandlingar, de allierades bombningar av tyska städer.
Det är denna tystnad som får honom att ständigt återvända till det förflutna och i ett slags minutiös minnesrekonstruktion återskapa människors livsöden.
Som en kommentator skriver:
"raised in a society that willed itself into amnesia, he regarded remembering as a moral and political act."

Lynne Sharon Schwartz skriver i "The emergence of memory":
"Like many writers of genius, Sebald dwells always on the same large themes. His favorite is the swift blossoming of every human endeavor and its long slow death, either through natural or man-made disaster, leaving a wealth of remains to be pored over, not to mention vast human suffering."

En av de stora människoskapade katastroferna är Förintelsen och den är ett stort tema hos Sebald. Men indirekt, utan att skildras direkt. Som i "Austerlitz". Och i intervjuer värjer sig Sebald mot bilden av honom som renodlad judevän. Han skriver om verkningarna av Förintelsen som en av flera historiska händelser som slungat ut människor i exil.

Sebald är en melankoliker, en pessimist. Det är inte framtiden och hoppet som är hans teman. Det är det förflutna och minnet av det förflutna. Det är ruinerna, det som tiden och historien grusat.

Och inte heller minnet står för något positivt. Sebald får frågan: varför är minnet för dina karaktärer, ju äldre de blir, så ofrånkomligt och destruktivt?
Och han svarar att det är en fråga om specifik vikt. Man glömmer mer ju äldre man blir, men det som stannar kvar får en större densitet, en mycket hög grad av specifik vikt. Och när du en gång tyngs av denna vikt är det inte underligt att du sjunker.
(tre av de fyra huvudpersonerna i "The Emigrants" begår självmord vid hög ålder.)

Så varför då läsa denna dystergök?
För att hans texter är magiska, för att de skapar en bild av historien och människors livsöden i denna historia, en bild som förvisso inte som gängse romaner tröstande säger att allt kan förklaras på ett meningsfullt och sammanhängande sätt, men som desto mer på ett unikt sätt närmar sig en realistisk bild av världen.
Mycket mer finns att säga, men jag stannar här. Och någon gång kommer mitt Sebald-projekt att vara avslutat - för den här gången - och jag är lite spänd på vad nästa projekt blir...

Jag läser "The Emigrants"

Trött efter alla praktiska göromål under en ledig dag, medan mörkret faller, läser jag vidare i W. G. Sebalds "The Emigrants". Om fyra livsöden i exil med utgångspunkt i författarens hemland Tyskland, där berättaren som en detektiv, med minutiös outtröttlighet, söker sig bakåt i historien för att finna sanningen om dessa människor och finner... att gåtan bara växer ju mer han får veta. Berättaren söker upp människor och platser, intervjuar, relaterar hågkomster, återger foton, allt föregivet autentiskt. Detta dokumentariska skrivsätt, där även berättarens upplevelser och nattliga drömmar finns med, med långa meningar och precisa beskrivningar, väver på ett omärkligt sätt en väv där man anar ett större mönster.
Det är bra, det är mycket bra.

En bloggfredag - 14.30

14.30: solen driver vätan ur jorden på den nysådda åkern som en dimrök i vinden...

En bloggfredag - 11.30

På tre dagar har bokskogen slagit ut. Igår gick vi i duggregn från Skärbäck på skogsvägar mot Grytsjön över Flatåsen ner mot Lillsjön och tillbaka i starkt kuperad blockterräng med underbart vacker bokskog. Grönskan är medicin för både kropp och själ.
Idag är jag ledig och har just ägnat två timmar åt att städa ur och tvätta i växthuset. Jag hann precis bli klar innan solen bröt fram och gjorde det för varmt att arbeta där. Nu ska jag dricka kaffe ute i trädgården.
Två Brännpunktsinlägg i SvD om händelserna i Amstetten i Österrike får mig att fundera vidare kring de frågeställningar som jag tidigare skrivit om med anledning av Göran Rosenbergs kolumn i DN.
Både naturvetenskaparen och prästen hamnar i ondskans obegripliga mörker.
Psykologiprofessorn Martin Grann skriver:

"Idag har vi [...] teoretiska modeller och tekniker med vilken ondskefulla handlingar kan förklaras med störningar i personligheten och med mätbara avvikelser i hjärnans funktioner. Onda människor kan kartläggas utifrån neurofysiologiska processer och behandlas medicinskt.

Min uppfattning är att denna ­vetenskapsoptimism är rätt så naiv. Vilken vetenskaplig modell förklarar hur en människa kan låsa in sin egen dotter i en fängelsehåla ­under 24 år, och samtidigt upprätthålla en utåt sett normal fasad?

Fallet med Josef Fritzl trotsar alla försök att rymmas i en psykiatrisk eller psykologisk förklaringsmodell. Med Josef Fritzl är vi inte längre i ett gränsland för hur vetenskapliga modeller kan tillämpas för att förstå och förklara brott.

Vi är långt utanför, i mörkret."

Och att prästen Annika Borg ser detta mörker, denna kamp mellan det onda och det goda, i varje människa är väl inte så underligt. Det ska hon göra om hon är kristen.

Själv vet jag inte vad jag ska tänka eller tro.