Inte så mycket läst, inte så mycket att skriva om

Inte så mycket läst, inte så mycket att skriva om. Men idag gick vi längs den gamla banvallen från Rolfstorp och in till Varberg. Ett lätt soldis, ändå vårljus, och massor av lärksång över fälten. Vårbruket är i full gång. Utsikten från Broåsens järnåldersgravfält. I bakgrunden ett världsarv,  Grimeton-masterna.

Blir det något vårbruk i Ukraina?

Att uppleva upplevelsen

Det finns författarskap som jag gärna återvänder till. Det är nästan som att umgås med vänner, "vänner bland de döda", som Lars Gustafsson skrev. En av dem är Jenny Diski, som skriver i "On trying to keep still" om hur hon, som definitivt inte var någon naturmänniska, uppfylls av tacksamhet och av en lyckokänsla i mötet med havet. 

"But here again is that terribly difficult business of experiencing experience. I am so conscious of me being here, of being me here, not somewhere else, having this experience, that I loose my awareness of what is pleasing me in order to think about the pleasure. I am experiencing luckiness rather than what is actually happening."

Jag tänkte på detta citat när jag mindes hur jag under en av våra vandringar längs Hallandsleden, när stigen ledde ut ur granskogen till en vacker, stenig och kuperad betesmark och jag kände solvärmen flöda och hur kroppen och stegen blev alldeles lätta, ville stanna just där, i steget, i nuet. Ett med upplevelsen.

Så är det nu, livet

Några dagar nu med strålande sol från en klar himmel. Nattfrost, men under dagen och i skydd undan vinden är det vårvärme. Den som vi väntat på. Jag försöker vara ute så mycket som möjligt, för att ta in allt ljus.

På lättare jordar är vårbruket redan igång, man plöjer och harvar. Själv drar jag igång jordfräsen och fräser upp potatislandet. Sättpotatisen ligger och gror. Det är precis som alla andra år.

Men ändå inte. Jag fortsätter att följa nyhetsmedia om den ryska angreppet mot Ukraina. Inte så tvångsmässigt nu, men ofta. Trots förhandlingar fortsätter förstörelsen och mördandet. Flyktingströmmen fortsätter. Bilderna finns hela tiden med mig.  

Så är det nu, livet, för mig som för de flesta som följer kriget på avstånd. Skänker pengar till UNHCR. Som oroas över läget i världen. 

Inte mycket blir läst. Jenny Diski, Montaigne.

Ur ett dagboksblad

En underbar måndag. Vi gick ännu en etapp på Hallandsleden, längs skogsvägar och stigar, i granskog och blandskog, genom fula kalhyggen. Då och då klev vi över halvt raserade stengärdsgårdar, spår av ett äldre odlingslandskap. Vi åt lunchmackorna i en ljus bokskogsbacke. Himlen var klarblå och solen sken. Inte en vind. Det var lätt att andas. Men i stillheten kom samtalet snart att handla om Putins vidriga krig mot Ukrainas folk. 

I kväll har jag läst Timothy Snyders "Om tyranni. Tjugo lärdomar från tjugonde århundradet" från 2017.

I korta kapitel med en uppmaning som titel, som "Ta ansvar för hur världen ser ut", "Var aktsam om språket" och  "Tro på sanningen", vill Snyder varna oss för att dagens politiska utveckling skapar nya hot, som liknar dem som skapade 1900-talets katastrofer. 

"Mänskligheten är inte klokare idag än då Europas demokratier fick vika sig för fascismen, nazismen och kommunismen."

Visserligen skrevs den som en reaktion på valet av Donald Trump till USA:s president, men lärdomarna är lika viktiga idag.

Det här är för övrigt den första seriösa läsning jag ägnat mig åt sen årskiftet. Det finns hopp.

Finns det hopp? Jag vet inte, ingen vet

Det blir inte alltid som man tänkt sig. De två första månaderna av detta år blev verkligen inte som jag tänkt mig. De försvann i förkylningar och diverse krämpor. Och allmän dysterhet. Egentligen ingen seriös läsning. Inget att orda om, alltså.

Det egna "måendet" (som det heter nuförtiden) blir snabbt futtigt dessa dagar då vi i realtid kan följa Ukrainas kamp mot den ryska invasionen, ukrainarnas ofattbara mod i försvaret av sitt land. 

Och den häpnadsväckande enighet som EU-länderna och de flesta mer eller mindre demokratiska staterna i världen visar i sina svar på diktatorn Putins folkrättsbrott. Finns det hopp? Jag vet inte, ingen vet. Om inte går vi en förfärlig värd till mötes. 

Något får mig att inte ge upp

Vi fick i alla fall några dagar med rejäl kyla, sol från en intensivt blå himmel, gnistrande ljusreflexer från snön. Promenadväder. Men lagom till nyårshelgen kom töväder, regn och smutsiga snörester. Den vanliga västkustvintern. 

Två månader har gått sen jag slutade skriva här, av bristande motivation. Jag vet inte om jag egentligen samlat ihop någon motivation. Men jag gör ändå ett försök att återuppta mina anspråkslösa anteckningar.

Något får mig att inte vilja ge upp.

Jag ska inte redovisa de två månadernas läsning, bara nämna tre höjdpunkter. Först Eyvind Johnsons "Hans nådes tid", som så länge stått oläst i hyllan (eller läst någon gång, men glömd...), en storslagen historisk roman som utspelar sig under 700- och 800-talet i Karl den stores jätterike, där den totalitära makten styr människors öden. Något helt annat än modern autofiktion.

Alf Hornborg fortsätter i "Kannibalernas maskerad - pengar, teknik och global rättvisa" (Daidalos 2021)

att undersöka mekanismerna bakom den rika världens välstånd, hur globaliseringens skenbart jämlika handel innebär att kolonialismens utsugning fortlever i andra former och hur pengar och teknik "fungerar som raffinerade metoder för att tillägna sig andra människors tid och naturresurser". Ingen bok att läsa om man vill se ljust på vår framtid. Men jag läser ändå, av något slags inre tvång.

Och så Kerstin Ekmans nya berättelse "Löpa varg" (Bonniers 2021). Om en pensionerad jägmästare som möter en varg i skogen och tvingas tänka om när gäller jakt och överhuvud taget i sitt förhållande till naturen och det vilda. Och om någon kan trovärdigt ge röst åt en åldrande mans inre liv så är det Kerstin Ekman. Appropriering eller inte.

                                                            Det har funnits snövintrar.