Kort rapport om ett sinnestillstånd

Det går naturligtvis inte att gömma sig i grönskan. Världen finns där, hela tiden. Krigen. Den globala uppvärmningen.

I min allmänna dysterhet försöker jag hitta ord för en känsla, ett sinnestillstånd. Jag hittar Tomas Tranströmers dikt "Decemberkväll -72":

Här kommer jag den osynlige mannen, kanske anställd

av ett stort Minne för att leva just nu. Och jag kör förbi

den igenbommade vita kyrkan - därinne står ett helgon av trä

leende, hjälplös, som om man tagit ifrån honom glasögonen.

Han är ensam. Allt det andra är nu, nu, nu. Tyngdlagen som

                                                                            pressar oss

mot arbetet om dagen och mot sängen om natten. Kriget.

                                            

                                            Det gamla plommonträdets grenar dignar av frukter. 

En sommarkväll i antropocen

Jag gömmer mig i grönskan. 

Ja, inte bokstavligt. Men när jag sitter ute i trädgården och läser på kvällen och lyfter blicken från boksidan omges jag av det gröna. 

Gräsmatta, rabatter, buskar, de höga träden, askar, lönnar, kastanjer, blodbok och där borta betesmarken med de gamla ekarna. En djup grönska ännu, även om några av sensommarens och höstens nyanser har smugit sig in. 

Den blå himlen vitnar när ljuset sjunker. Molnen rör sig långsamt. Solljuset lågt över Sandgärdets mogna råg. Det finns en trygghet i detta att omslutas av grönskan. Att andas med grönskan. Det är en stillhet som jag gärna söker mig till.  

En sommarkväll i antropocen. 

En ursäkt

Det är nog dags för en ursäkt från min sida. Dagarna går och jag lyckas inte samla mig till att skriva ens några få rader. Trots det ser jag att det pågår en liten, men jämn ström av trafik här, utan att jag levererar. 

Jag kommer nog att testa ert tålamod ytterligare. 

Inte för att jag saknar böcker att läsa, men som Lichtenberg skrev:

"När en bok och ett huvud stöter ihop och det låter ihåligt, är det inte säkert att det är bokens fel." 

Livet är inte bara läsning

Livet är inte bara läsning... 

Jag ägnar några dagar åt att renovera en gammal bikupa. Mycket fick bytas ut, en del kunde behållas. Återbruk är bra. Och det är nyttigt att använda både händer och hjärna.

Kanske är världen en roman som vi ständigt skriver på i huvudet

Världen, vad är den? Kanske mer vad vi vill att den ska vara och mer vad vi föreställer oss, än vad den "är". Den enda synvinkel vi har och kan ha är vår egen. Vi vill gärna tro att vi kan tillägna oss de andras, men hur lyckas vi med det? 

Kanske är världen en roman som vi ständigt skriver på i huvudet, ömsom enligt vår vilja, ömsom under tvång, ständigt i efterhand, bara med den skillnaden mot en tryckt roman att den i varje skrivögonblick öppnar för ett stort antal okontrollerbara händelseutvecklingar och pågår dygnet runt, år efter år, ända tills vi når den sista sidan och pärmarna slås igen och vi hamnar bland de många aldrig mer lästa böckerna i evighetens bibliotek.

Vadan denna kanske något flumfilosofiska inledning? Tja, den är tänkt som en inledning till ännu en repris. Eller rentav en repris av reprisen. Eftersom jag denna sommar inte läser så mycket och tänker ännu mindre, så tar jag mig friheten att reprisera en tanke från en tid då jag tänkte, om inte bättre så i alla fall mer.

Texten här nedan är densamma som när den publicerades, jag har bara redigerat den en smula. 
Och anledningen till att jag letade upp den var att den tanke som föranledde den - kort uttryckt: att världen skiter i oss - blev aktuell för mig igen. Vilket den för övrigt alltid, under ytan, är.

                                                                                * 
Är man rastlös och inte kan läsa så koncentrerat som man vill så kan man botanisera i hyllan, slumpvis ta en volym här och en volym där, slå upp och börja läsa och så plötsligt fastna någonstans, t ex i Lars Gustafssons "Utopier och andra essäer om 'dikt' och 'liv'", en sliten pocketbok från 1969.

I denna innehållsrika bok diskuterar Lars Gustafsson i en intressant essä, "Richthofens problem", frågan om vad en roman är. Ett bland flera kriterier är att

"I varje episk skildring måste några saker träda i förgrunden, andra skildras på ett mera översiktligt eller perifert sätt eller kanske bara antydas."

Gustafsson kallar det romanens "... uppmärksamhetscentrum, som olika personer och föremål kan stiga in och ut ur under berättelsens gång".

Vilket är naturligt eftersom romanen är linjär - allt kan inte sägas på en gång och för att bli begriplig måste romanen (liksom våra egna inre ständigt pågående försök att begripliggöra våra liv) ha en berättande struktur.

Sen kan man bryta mot regeln att bara "det väsentliga" ska finnas med i uppmärksamhetscentrum, t ex genom att låta alla triviala detaljer i rumsinteriörer, etc. befinna sig i detta centrum. Den en gång nya franska romanen försökte något sådant. Resultatet blir att vi försöker förstå varför de finns där. Vi vill ju ha ordning och reda där, liksom över huvud taget i vår verklighetsuppfattning.

När jag läser denna essä minns jag en gammal idé som jag skulle vilja se genomförd: att skriva en roman där uppmärksamhetscentrum är tömt på människor. En roman med enbart miljöskildring. En skildring av tingens värld. Gärna en så skickligt anlagd roman att vi när vi läser den hela tiden (och med stigande irritation) väntar på att åtminstone en handlande människa ska dyka upp och göra allting begripligt. Men det sker aldrig. Världen finns där. Men utan människor. Världen finns där och dag följer på natt som följs av dag, allt enligt naturlagarna, och det är ett innehållsrikt och växlande skådespel. Men utan människor. Jag kan tänka mig att det är efter civilisationernas sammanbrott, efter den sista, totala miljökatastrofen.

Men hallå!, säger vän av ordning - även romanen om denna folktomma värld har ett uppmärksamhetscentrum, någon som skriver fram tingen, någon ur vars synvinkel de ses - och jag kan bara hålla med. Det är en knäpp idé. Men intressant.

För om vi tänker efter så är normaltillståndet hos världen i förhållande till oss som existerande individer en situation där vi inte existerar. Vår individuella existens och vår upplevelse av världen, vad vi vill att den ska vara och hur vi föreställer oss att den är (och därmed möjligheten att skapa skildringar av den) är historiskt sett bara ett kort, uppflammande undantag.

Montaigne har en underbar formulering:

"Vi tycker att det universella sammanhanget på något sätt blir lidande av vår förintelse och att det har medlidande med vårt tillstånd. Ty vår förvända syn föreställer sig tingen förvända på samma sätt, och vi tänker oss att tingen fattas blicken i samma grad som blicken fattas tingen..."

Jag kom aldrig att skriva den romanen. Kanske finns den skriven? Är det någon som vet?

Huvudlöst

"Sedan jag flyttade från stadens larm och hets och hit ut till landets stillhet har hela min tillvaro förändrats. 

Mitt huvud känns lätt och mina tankar lätta, ja, som de flyktiga molnen på himlen, utan oro och bekymmer låter jag dem flyga dit vindarna bär."

Blogg på fladdrande sparlåga

Igår gjorde vi en klassisk dagsutflykt med botaniskt kunniga vänner, vilket alltid är lärorikt.

Slåtterängarna på Linnés Råshult bjöd på många vackra blomster, som denna JungfruMarie nycklar. Jag överraskade mig själv med att kunna mer än jag trodde. 

Lunch på Möckelsnäs trädgård, och till slut en kortare vandring i Höö naturreservat, genom steniga beteshagar med knotiga, hamlade askträd och i svalkande lövskogsskugga. 

En dag att minnas.

Jag önskar den som läser denna blogg på fladdrande sparlåga en glad midsommar!