Jag ser inte bakåt, utan (mest) framåt.

Nej, jag tänker inte på något sätt summera det snart gångna året. Att någorlunda helskinnad ha lagt ännu ett år bakom sig är väl vid min ålder bara något att vara tacksam för. Så jag ser inte bakåt, utan (mest) framåt.

Dessutom är ju det här en blogg om min läsning och mina tankar kring läsning, och inte - vad Horace Engdahl än må säga - någon hämningslös ordström som för mig tillbaka till adolescensen.

En viss insyn i privatlivet ger dock den här bilden som jag tog idag. Den visar min Att läsa-hylla. 

Ni ser att jag föll till föga och köpte W. G. Sebald-volymen i Panacheserien. De 1084 sidorna kommer nog att dyka upp här i vår. Jag kan inte släppa Sebald.

Joshua Foa Dientags "Pessimism - philosophy, ethic, spirit" (Princeton U. P., 2006) emanerar från läsningen av Johannes Ekmans "Den nödvändiga pessimismen" och ser jag mycket fram emot att läsa den. Förhoppningsvis kan jag börja förstå vad jag är.

Den bok som jag läser mest i just nu är Crister Enanders "Skiftande speglar" (h:ström, 2011), en samlingsvolym med "författarminiatyrer, personliga och principiella reflektioner, människor och möten". Det är inte ofta man kan läsa en "klippbok" så här nästan i ett sträck, men jag gör det, för Enander har mycket väsentligt att säga och han gör det med skärpa, elegans och smittande entusiasm. 

Horace Engdahls "Cigaretten efteråt" (Bonnier, 2011) kom med tomten. Den är däremot inte en bok lämpad för sträckläsning. Så här långt: mycket klokt, något strunt.

Jag har inte läst en rad av Richard Yates tidigare, bara sett filmatiseringen av "Revolutionary road". Efter att ha läst de två inledande novellerna i "Collected stories" (Vintage books, 2004) anar jag redan att jag kommer att läsa även romanerna.

Anders Olssons "Läsningar av intet" (Bonnier, 2000) och Eric L. Santers "On creaturely life - Rilke, Benjamin, Sebald" (Chicago U. P., 2006) är sannolikt alltför akademiska för mig, men vem vet, kanske dyker även de upp som läsfrukter här. Den senare har stått i hyllan ett bra tag.

Så, om jag inte syns till här mer det här året - gott nytt läsår!

Är varenda jävel pessimist?

När jag fick syn på Johannes Ekmans "Den nödvändiga pessimismen - klarsyn och svartsyn i dikt och tanke" (Carlssons, 2011) så blev jag - självfallet - genast intresserad.
Nu när jag läst den är jag ganska besviken.

OK - Ekman skriver att hans "nedslag och resonemang i ämnet filosofisk och litterär pessimism saknar vetenskaplig analytisk eller täckande ambition." Hans ambition är den subjektive essäisten, som vill "förmedla vad som kallats den existentiella eller humanistiska pessimismens förmåga att ge oss fördjupning och ökad insikt i vår livs- och samhällssyn."

Men även med dessa reservationer så är den här boken, i sin första del, snarast en samling kortkorta notiser blandade med otaliga citat och bilder och infall och utfall där snart sagt alla, från Predikaren till Tranströmer, sorteras in under pessimismens etikett.
Personregistret upptar nästan fyrahundra namn! Är varenda jävel pessimist?

Den andra delens porträtt av Fernando Pessoa, Thomas Bernhard, Louis-Ferdinand Céline och E. M. Cioran är lite fylligare, men i det fall där jag har kunskap - Bernhard - så ger det inget nytt. Och även här kastas diktcitat efter diktcitat in som - illustrationer? Är det för att understryka och övertyga så fungerar det bara inte...

Ekman är kulturjournalist på Sveriges radio, och bokens språk är - journalistiskt.
Jag kan till nöds vänja mig vid att Ekman konsekvent använder det talspråkliga "dom" i stället för "de" och "dem", men gång efter annan stöter jag på otympligheter och när någon har "gjutit en ögonblicklig död..." - då blir det för mycket.

Det var värst vad det här blev surt... Boken kan naturligtvis fungera som läsinspiration och ingångar till olika författarskap. Den gjorde mig ännu en gång uppmärksam på att jag borde läsa Pessoa. Och så beställde jag ett par av Ekmans referenser.

Dagens vandring

Äntligen kom vi iväg på en vandring. Molnen blåste undan, himlen blev blå och solen värmde fast den stod lågt. Efter ett par ordentliga uppförsbackar genom skogen förbi Norra Kanåsen fick vi upp flåset och kom så ner till Rörbäck, en ödegård som vi passerat på håll några gånger. Nu gick vi fram och tittade.

Här har tiden stannat. Inte tingens och byggnadernas oundvikliga förfall, men den mänskliga tiden. Ingen går längre in genom dörren.

Halm ligger kvar på loftet. Det liggande timret är sannolikt återanvänt från tidigare byggnader.

Plåttaket rostar, men väggen av lösa stenar har inte rubbats en millimeter. Lägg märke till de stora blocken till vänster. De måste väga ett par hundra kilo.

Vi slog oss ner och åt vår lunch och lyssnade till tystnaden. Och till ljuden ur det förgångna. Rösterna, en kos råmande, rasslet från en tjuderlänk.

God jul, etc.

Nej, bilden är inte från i år. Här är fem plus, duggregn och grönt gräs. Men i alla fall - God jul, eventuella läsare. Jag försvinner in i julstök och julfirande under några dagar. Vi ses! (?)

Ett elakt inlägg

Jag vet, det här är lågt, man ska inte slå på den som redan ligger. Men i det här fallet kan jag inte låta bli att göra ett undantag. Den här mannen är alltså landets kung. Läs bildtexten.

Betrakta även hans blick. Kungens vedersakare i pressen har anledning att vara bekymrade.

Bildkälla: Skogsland, nr 51 2011.

Jag fortsätter att läsa "Austerlitz"

Femtio år efter att han år 1939 som fyraårigt krigsbarn räddats till England återvänder Jaques Austerlitz till Prag, för att återfinna den barndom han förträngt och förlorat. Genom ett arkiv får han reda på moderns, Agáta Austerlitz, adress från före kriget. När han ringer på öppnar Vera, den kvinna som då var hans barnflicka. De faller i varandras armar. Under långa samtal i lägenheten, som bevarats intakt, öppnas bit för bit hans barndomsvärld. Faderns flykt undan nazisterna, moderns död i koncentrationsläger.

I februari 1939, sex månader före transporten till England, följde Jaques med sin mor på en maskeradbal, klädd i en snövit pagekostym. Vera visar honom ett foto. Han betraktar det genom ett förstoringsglas, försöker att minnas:

"And in doing so I always felt the piercing, inquiring gaze of the page boy who had come to demand his dues, who was waiting in the gray light of dawn on the empty field for me to accept the challenge and avert the misfortune lying ahead of him."

Vi vet naturligtvis vad ett foto är och vi vet naturligtvis vad tidens gång innebär.
Ändå - vem kan inte vid betraktandet av ett foto av någon en gång levande få en känsla av att själv vara betraktad?

Här, som så ofta, skriver Sebald om tiden och om de döda och de levande.

"I feel more and more as if time did not exist at all, only various spaces interlocking according to the rules of a higher form of stereometry, between which the living and the dead can move back and forth as they like, and the longer I think about it the more it seems to me that we who are still alive are unreal in the eyes of the dead, that only occasionally, in certain lights and atmospheric conditions, do we appear in their field of vision."

"images at which we keep staring while the truth lies elsewhere"

Jag fortsätter min långsamma läsning av W. G. Sebalds "Austerlitz". Eftersom det går så långsamt fastnar jag i detaljer.

Huvudpersonen kommer som krigsbarn från Prag till England, fyra år gammal, just före andra världskrigets utbrott. Han blir fosterbarn hos en metodistpastor och hans hustru i Wales, i en miljö som är kall i ordets alla bemärkelser. Hela hans tidiga barndom suddas ut. Hans namn blir Daffydd Elias.
När han skickas till en internatskola vet han inte längre något om sitt ursprung. Där får han en dag plötsligt veta att han egentligen heter Jaques Austerlitz. Ingenting om varför han heter så, bara detta faktum. Namnet betyder ingenting för honom. Det är helt främmande.

På skolan finns en historielärare, André Hilary, som är specialist på Napoleontiden. Han blir pojkens förtrogne. Hans levande och mycket detaljerade föreläsningar om slaget vid - Austerlitz - fängslar Jaques och de andra eleverna.

Men Hilary menar att hur han än försöker, så räcker hans framställning inte till för att återge verkligheten, det verkliga slaget...

"All of us, even when we think we have noted every tiny detail, resort to set pieces which have already been staged often enough by others. We try to reproduce the reality, but the harder we try, the more we find the pictures that make up the stock-in-trade of the spectacle of history forcing themselves upon us: the fallen drummer boy, the infantryman shown in the act of stabbing another, the horse's eye starting from its socket [ ... ] Our concern with history, so Hilary's thesis ran, is a concern with preformed images already imprinted on our brains, images at which we keep staring while the truth lies elsewhere, away from it all, somewhere as yet undiscovered."

Jag tror man kan se denna kunskapsteoretiska pessimism som Sebalds egen.