Resa med Ekelöf

Nu när jag har biljetten i fickan och allting äntligen är packat känner jag ingen eufori, snarare en viss trötthet. 

Det är alltså sista kvällen före en inte alltför lång resa till ett inte alltför fjärran land. 

Något att läsa måste med och varför inte den snart sönderlästa Ekelöfvolymen.

Jag ser fram emot värme och vandringar i medelhavsberg och längs havet och kanske rentav ett bad eller två. Och maten och vinet.

Kanske kommer jag att kika här någon gång. Annars är jag tillbaka om något mer än en vecka.

"Om en förförelse från berättelsens sida"

Jag tar risken att ytterligare förstärka min framtoning som kuf... genom att ställa några väldigt stora frågor.

Med vilken nödvändighet sker det som sker i världen, i samhället, i våra liv? Varför blev det som det blev och varför blir det som det blir? Och varför gjorde jag det jag gjorde och varför gör jag det jag gör? Hur hänger allt ihop, om det nu gör det?

I våra försök att förstå t ex våra liv ser vi väl alla tillbaka och ordnar det som skett och sker i berättelser, i något så när sammanhängande mönster och berättelser. Livet är en berättelse, så vill vi tro.

Anledningen till att jag skriver det här är att jag läst och fascinerats av en av miniessäerna i Lars Gustafssons "Mot noll : matematiska fantasier strax intill det kungliga rummet" (Art Factory, 2011), som har titeln "Om en förförelse från berättelsens sida".

Tankegångarna där tangerar funderingar som jag själv ofta hamnar i. Därför dessa rader, alltså.

Gustafsson inleder med ett resonemang kring sannolikhetsteori, utgående från ett citat från Aristoteles "Poetiken":

"det är sannolikt att något kan hända emot sannolikheten"

och kommer (om jag förstår honom rätt) fram till att Aristoteles inte avser något som en modern matematisk sannolikhetsteori avser, utan snarare att i varje händelseförlopp, eller livslopp, eller i ett drama som "Kung Oidipus", finns en repertoar, en uppsättning möjliga val, t ex för den fritt handlande kungen, och i varje valsituation kan han välja annorlunda, men genom att han väljer så väljer han också bort det han inte väljer och så formas efterhand berättelsen - en berättelse som bara finns när den väl har utspelats.

"Det viktiga här är att utgången är oförutsägbar före händelsesekvensen. Fört vid slutstationen blir en berättelse synlig, vars väg genom möjligheternas trädliknande förgreningar nu framstår som nödvändig."

Det är detta Gustafsson menar med "förförelsen från berättelsens sida" - den berättelse som inte fanns från början tycks ha funnit där från början, tycks ha varit nödvändig...

"Med andra ord, detta att det finns en post factum berättelse lurar oss in i tron att det finns en ante factum berättelse."

... men i själva verket är ingen berättelse, t ex den om Kung Oidipus väg mot katastrofen, nödvändig innan faktiskt utspelats.


Gustafsson tar upp franska revolutionen och menar att den marxistiska historieuppfattningens syn på denna revolution "som ett nödvändigt steg mot ett nödvändigt framtida tillstånd" naturligtvis är "ren metafysik".

"Den franska revolutionen utspelades inte för att den var nödvändig.  Den inträffade för att den inträffade."

Händelseutvecklingen som föregick revolutionen rymde bland annat de element som gjorde revolutionen möjlig. Men också en mängd andra element, som kunde utmynnat i en hel annan utveckling. Gustafsson talar för en "probabilistisk" syn på historiska fenomen, en som bryter mot "våra metafysiska fördomar" vad gäller historisk utveckling. I själva verket är många vägar möjliga och vi vet inte vilken väg utvecklingen tar. Inte förrän efteråt.

Och det som nu sker i arabvärlden är väl ett utmärkt exempel på att "det är sannolikt att något kan hända emot sannolikheten"?

Gissing och Proust

George Gissing skriver i sin meditativa "The private papers of Henry Ryecroft" om hur, genom svårgripbara associationer, djupt dolda minnesbilder plötsligt kan dyka upp vid läsning. En tanke, en fras, kanske bara ett ord, fungerar som nyckel.

Och:

"If I am otherwise occupied, it must be an object seen, an odour, a touch; perhaps even a posture of the body suffices to recall something in the past. Sometimes the vision passes, and there an end; sometimes, however, it has successors, the memory working quite independently of my will, and no link appearing between one scene and the next."

... an odour ... the memory working quite independently of my will... 

Gissings bok kom 1903. Proust började, tror jag, skriva "På spaning efter den tid som flytt" 1909.

Sensommarläsning

Denna sensommardag får jag en bestämd känsla av att det är jag som styr det lokala vädret.
Tre gånger glider molnen undan och himlen blir klarblå, tre gånger avbryter jag vedjobb och annat för att sitta och läsa en stund i solen och alla tre gångerna går solen genast i moln.
Nå, jag sitter kvar och ser att fjärilarna fortfarande är i full gång bland perennerna. Mest nässelfjärilar, någon påfågelsögefjäril. Det är stilla, inte en vind. Alla färger är mättade. Äpplena mognar.

Det har varit lite si och så med läsandet denna sommar.

Men nu läser jag Sigrid Combüchens "Värme", som kom 1980.
Jag hittade den på ett antikvariat, läste baksidestexten och kom ihåg att romanens huvudperson, Göran Sager-Larsson, återkommer i flera av Combüchens romaner. Senast dök han upp i "Spill".
Jag började läsa och hade först svårt för språket, det som baksidestexten karakteriserar som "särpräglade språkliga nyanseringar och övertoner", men efterhand fängslades jag allt mer av detta ambitiösa försök att skildra en barndom och uppväxt i Sverige, från sent fyrtiotal och fram till det en gång så moderna sjuttiotalet.
När jag läst klart kanske jag skriver en rad eller två. Annars är det nog dags att lägga ner den här bloggen.

Jag läser Lars Gustafsson (igen)

Jag inte bara vandrar, jag läser också. Något, i alla fall. Vem nu "jag" som läser är...

Lars Gustafsson har givit ut "Mot noll. Matematiska fantasier strax intill det kungliga rummet" (Art Factory, 2011), med ett förord av Lars Gustaf Andersson.

Det är en liten behändig 88-sidig volym. LGA skriver i förordet att boken är "en komprimerad version av de viktiga underströmmarna i Lars Gustafssons författarskap." Här behandlas "Tid och rum, Pascal och Aristoteles, evolution och död, ljusår och galaxer", inga futtigheter, alltså. Och den vane Gustafssonläsaren kan räkna in käpphästarna: t o m Tomteskurburken dyker upp.

Här finns saker jag inte alls förstår (matematiken), saker jag tycker mig förstå och så saker som gör att jag ständigt vill återvända och läsa vad denne snillrike författare skriver om egendomligheter hos världen och människorna.
Jag antar att det antingen är så att man inte alls kan med honom - eller så kan man bara inte låta bli att läsa honom. Jag tillhör den senare gruppen. Som LGA skriver, Lars Gustafsson får en att känna sig en smula mer intelligent än man är, och det är väl ingen dum sak - sen må det vara en illusion...

Det är småstycken, ett par eller några sidor, miniessäer, om man så vill.

Ett tema är jaget som illusion.

"Alltsammans uppkommer av det enkla skälet att vi tror att vi är någon. 

En fontän, en flammande låga, de koncentriska vågorna kring en sten som kastats i vattnet - allt vore bättre bilder för vad ett mänskligt medvetande är, än det genom livet tåligt kringburna hjärnakvariet som förblir som det är också när fiskarna byts ut. Jaget tänker jag mig så: Den ena fisken efter den andra kommer fram till akvariets glasvägg och nosar. De kan vara förvånande lika, ibland förvånande olika. Och man väntar på den riktigt fula fisk som ännu inte har visat sig.

Vi är en process och ingenting annat. Alla de ögonblick som förbrukades med att skriva detta finns på sin plats. 

Bara jag finns inte på min plats. Ty den som började denna text och den som avslutar den är inte de samma."

Grodorna i badkaret

Upptäckte just att mina vänner grodorna är tillbaka i det gamla vattenfyllda badkaret som står i ett brännässlesnår. Jag skrev om dem förra året. Eller har de funnits där hela tiden? Lever de i badkaret? Hur i all världen kan de annars komma nerifrån marken och över kanten? Är deras värld en badkarsvärld?

Och: gör jag en groda som kallar dem grodor? Är de paddor?

PS: Jag skickade bilder till jourhavande biolog på Naturhistoriska riksmuseet och fick snabbt svar:
"Sannolikt är det antingen åkergroda eller vanlig groda."

Boa kyrkstig, mot stillheten

Klockan är nio när jag parkerar vid Okome kyrka, rundar kyrkogården och med lätt packning i ryggsäcken går in på vägen mot Gällsås, förbi några villor och så till vänster längs Furulidsvägen och ut ur byn. Det är sjutton grader och mulet. Molnen är låga och ser ut att när som helst kunna släppa ifrån sig regn.
Efter en kvarts vandring passerar jag ett litet vackert sommartorp, där två tyska(?) kvinnor står och sträcker på sig utanför dörren och tar första morgonciggen.
Jag frågar om vägen. De vet inte något om Boa kyrkstig, men menar att en skylt finns lite längre fram. Vilket är helt riktigt.

Hela den sex kilometer långa kyrkstigen är ganska väl utmärkt, med skyltar, pinnar eller gula stenmarkeringar.

Mestadels är det mjuk skogsstig. Ibland sammanfaller stigen med en skogsväg, men lika ofta går den, nästan demonstrativt, parallellt, bara några meter vid sidan om. Kyrkstigen är äldre än skogsbruket.

Den letar sig genom skogen, upp och ner, undviker skickligt mossarna, utnyttjar höjdlägen, passerar bäckar på lämpligaste stället.

Och jag tänker på Lars Gustafssons dikt "Ballad om stigarna i Västmanland", där han skriver

… dessa stigar är envisa,

de vet vad de vill och med vetskap

kombinerar de en betydande list.

Du går mot öster, kompassen visar envist öster,

stigen följer trofast kompassen, som ett streck,

allt är i ordning, då svänger stigen mot norr.

I norr finns ingenting. Vad vill stigen nu?

Snart kommer en jättelik myr, och stigen visste det.

Den för oss runt, med tryggheten hos en

som varit med förut. …

och så är det här också. Skogen är omväxlande granskog av olika åldrar, lövskog, ibland öppen bokskog. Sten och klippor, kuperat. Vissa partier ren urskog, med massor av nedfallna träd.

Efter en bäck går stigen brant uppför, över Äskåsens krön, 183 meter över havet. Då är man halvvägs mellan kyrkan och Boa. Där finns tre vilostenar, men ung och ganska rask som jag är fortsätter jag mot Boa.

Boa var kyrkstig mellan byn Boa vid Ätrans strand och Okome kyrka. Den är sex kilometer lång. Hembygdsföreningen håller den i stånd och ordnar vandringar, har jag sett.
Om Boa skriver Bexell helt kort i "Hallands historia och beskrivning" från 1817-1819:

"Boa har högt läge vid skogen och Etraån. Åkern stenbunden och utmarken inskränkt."

Efter kraftverksdambygget nedströms vid Yngeredsfors i början på 1900-talet hamnade så gott som all åkermark under vatten.

Vid Pukasjön finns en gammal husgrund, Pukasjöhult. Klockan är halv elva när jag slår mig ner för att äta en macka. Men även myggen vill äta, så jag får packa ner och gå vidare.

Det sluttar neråt mot Ätran. Och där nere ligger Boa. Numera ett prydligt (som tror jag) sommarboende. Jag sätter mig på en sten och tar en kort paus med kaffe och choklad.

Går sen vidare längs grusvägen vid Ätrans högra strand.

Jag försöker sakta ner farten för att spara på krafterna. Men det är svårt. Placera mig på en välhållen grusväg och jag faller strax in i en rask marschfart. Det är något med ljudet av fotsteg i gruset, den jämna rytmen.

När jag närmar mig Yngeredsfors kraftstation hör jag på avstånd ett kraftigt oväsen som växer och växer och stör tystnaden. Det låter som om man håller på med blästring av plåt. När jag passerat dröjer det länge innan det tonar bort.

Nu blir det asfaltsväg. Ett rådjur står länge och iakttar mig når jag kommer gående, innan det hoppar in i vegetationen. Här finns en vacker stengärdsgård. Men det som en gång var odlat och betat är nu igenvuxet.

Ner förbi Ögärdet, Åviken och Heden. Vid Jordsbacka går jag över en vall ner till Ätran, slår mig ner och äter en välförtjänt lunch under alarna vid stranden. Kaffe, tunnbröd med skinka och ost, ägg, choklad.

Där jag sitter och ser ut över vattnet som långsamt strömmar mot havet ser jag ingen bebyggelse. Bara vatten och grönska. Från motsatta stranden hörs en motorsåg. Barnröster. Invid strandkanten är vattnet stilla. Moln och träd speglar sig. I denna stillhet är min värld bara den plats där jag är, i nuet. Kroppens tyngd, ljuden, ljuset över vattnet. Det är denna stillhet jag söker. Det är för den jag går. Det som är här och nu. Och det är gott.

Vid två är jag tillbaka vid kyrkan och går en sväng genom kyrkogården, läser gårdsnamn på stenarna och känner igen en del. Lite trött efter drygt sexton kilometer, men tillfreds med vandringen och när jag slår mig ner för en sista kopp kaffe känner jag en välförtjänt vila sprida sig i kroppen.
Det är fortfarande mulet. Men det kom inget regn.