Ur ett dagboksblad

En underbar måndag. Vi gick ännu en etapp på Hallandsleden, längs skogsvägar och stigar, i granskog och blandskog, genom fula kalhyggen. Då och då klev vi över halvt raserade stengärdsgårdar, spår av ett äldre odlingslandskap. Vi åt lunchmackorna i en ljus bokskogsbacke. Himlen var klarblå och solen sken. Inte en vind. Det var lätt att andas. Men i stillheten kom samtalet snart att handla om Putins vidriga krig mot Ukrainas folk. 

I kväll har jag läst Timothy Snyders "Om tyranni. Tjugo lärdomar från tjugonde århundradet" från 2017.

I korta kapitel med en uppmaning som titel, som "Ta ansvar för hur världen ser ut", "Var aktsam om språket" och  "Tro på sanningen", vill Snyder varna oss för att dagens politiska utveckling skapar nya hot, som liknar dem som skapade 1900-talets katastrofer. 

"Mänskligheten är inte klokare idag än då Europas demokratier fick vika sig för fascismen, nazismen och kommunismen."

Visserligen skrevs den som en reaktion på valet av Donald Trump till USA:s president, men lärdomarna är lika viktiga idag.

Det här är för övrigt den första seriösa läsning jag ägnat mig åt sen årskiftet. Det finns hopp.

Finns det hopp? Jag vet inte, ingen vet

Det blir inte alltid som man tänkt sig. De två första månaderna av detta år blev verkligen inte som jag tänkt mig. De försvann i förkylningar och diverse krämpor. Och allmän dysterhet. Egentligen ingen seriös läsning. Inget att orda om, alltså.

Det egna "måendet" (som det heter nuförtiden) blir snabbt futtigt dessa dagar då vi i realtid kan följa Ukrainas kamp mot den ryska invasionen, ukrainarnas ofattbara mod i försvaret av sitt land. 

Och den häpnadsväckande enighet som EU-länderna och de flesta mer eller mindre demokratiska staterna i världen visar i sina svar på diktatorn Putins folkrättsbrott. Finns det hopp? Jag vet inte, ingen vet. Om inte går vi en förfärlig värd till mötes. 

Något får mig att inte ge upp

Vi fick i alla fall några dagar med rejäl kyla, sol från en intensivt blå himmel, gnistrande ljusreflexer från snön. Promenadväder. Men lagom till nyårshelgen kom töväder, regn och smutsiga snörester. Den vanliga västkustvintern. 

Två månader har gått sen jag slutade skriva här, av bristande motivation. Jag vet inte om jag egentligen samlat ihop någon motivation. Men jag gör ändå ett försök att återuppta mina anspråkslösa anteckningar.

Något får mig att inte vilja ge upp.

Jag ska inte redovisa de två månadernas läsning, bara nämna tre höjdpunkter. Först Eyvind Johnsons "Hans nådes tid", som så länge stått oläst i hyllan (eller läst någon gång, men glömd...), en storslagen historisk roman som utspelar sig under 700- och 800-talet i Karl den stores jätterike, där den totalitära makten styr människors öden. Något helt annat än modern autofiktion.

Alf Hornborg fortsätter i "Kannibalernas maskerad - pengar, teknik och global rättvisa" (Daidalos 2021)

att undersöka mekanismerna bakom den rika världens välstånd, hur globaliseringens skenbart jämlika handel innebär att kolonialismens utsugning fortlever i andra former och hur pengar och teknik "fungerar som raffinerade metoder för att tillägna sig andra människors tid och naturresurser". Ingen bok att läsa om man vill se ljust på vår framtid. Men jag läser ändå, av något slags inre tvång.

Och så Kerstin Ekmans nya berättelse "Löpa varg" (Bonniers 2021). Om en pensionerad jägmästare som möter en varg i skogen och tvingas tänka om när gäller jakt och överhuvud taget i sitt förhållande till naturen och det vilda. Och om någon kan trovärdigt ge röst åt en åldrande mans inre liv så är det Kerstin Ekman. Appropriering eller inte.

                                                            Det har funnits snövintrar.

"... ett fasligt styggt tomrum..."

Efter ett långt och moget övervägande har jag bestämt mig för att låta bloggen gå i viloläge. På obestämd tid.  D v s jag ska inte fortsätta med krampaktiga försök att skapa innehåll.

På papperet lämnar pennan bara spår av kråkfötter efter sig,  på tangentbordet halkar fingrarna omkring, ständigt på fel tangenter. Meningslöst.

Herr von Hancken uttrycker det väl:

"Och jag kan icke fatta, varför just jag skall vara en sådan, om vilken man säger: det går tretton på dussinet. Varför just jag? Hur ofta har det icke inträffat, att jag plötsligt känt mig stå inför någonting stort. Nu kommer det! Nu är det här! Nu föds en märklig tanke i din hjärna! Men den har uteblivit i sista minuten och lämnat ett fasligt styggt tomrum efter sig."

Viloläge, alltså. Men mer än elvahundra inlägg ligger kvar. Kanske blir jag så småningom utvilad och motiverad.

Lägesrapport

En rejäl höstförkylning har däckat mig. Jag försöker hålla mig uppe och betraktar de vackra höstfärgerna i solskenet utanför fönstren. Låter tiden gå. Försöker läsa, men det är för ansträngande. Ljudböcker har jag aldrig lyssnat till. Jag vill inte att någon annan ska bestämma läshastigheten. (Det borde finnas extremt långsamma inläsningar). 

Sist av alla har jag nu upptäckt att det finns poddar. Jag har lyssnat på flera avsnitt av Bildningspodden från Stockholms universitet, som bjuder på "timslånga samtal om en historisk person, epok, idéströmning eller ett konstnärligt verk", där "några av landets mest kunniga personer ger dig alltifrån den livsnödvändiga baskunskapen till den fördjupade överkursen."

Speciellt intressanta har varit samtalen om Vergilius och Hannah Arendt. Det finns mer än etthundra avsnitt ytterligare. Jag kommer att fortsätta att lyssna. 

ett timslångt samtal om en historisk person, epok, idéströmtill den fördjupande öve

Ännu ett tecken på att den här bloggen lever på sparlåga...

Jag hade länge för vana att i en anteckningsbok skriva upp alla böcker jag läste. Och summera hur många böcker jag läst under året. Jag höll på med det ett tag också här i bloggen. Även om jag försökte hitta på andra skäl, så var det naturligtvis ett slags prestationsbevis, en tävlan. Jag gör det inte längre, utan tänker att jag kan se vilka böcker jag läst genom att jag skrivit om dem. Vilket inte stämmer, eftersom jag också läser böcker som jag inte skriver om.

Det där prestationsläsandet fick mig nog att läsa klart en del böcker som jag egentligen inte ville läsa klart - bara för att få dem med på listan.

När jag nu äntligen avslutat Herman Brochs "Vergilii död" (i översättning av Harry Järv, Atlantis 1986), så liknar det i mycket det där prestationsläsandet. Ett återfall. Enstaka, hoppas jag.

Det jag sitter med nu, efter läsningen, är bara några korta notiser. Och jag ser ingen mening med att lägga ner mer arbete. Så det blir ännu ett tecken på att den här bloggen lever på sparlåga...

Hermann Broch (1886-1951) var ingenjör och industriman, sålde det ärvda familjeföretaget för att studera, häktades när Tyskland annekterade Österrike, skrev i fånglägret en novell om Vergilius, som under exilåren i USA växte till romanen "Vergilii död". 

För att karakterisera romanen måste man ta till "stororden": det handlar om diktens relation till den auktoritära makten, människan existentiella villkor, sammansmältningen av rationalism och mystik för att nå fram till Sanningen. 

Handlingen är inte så omfattande: I första delen, "Vatten, Ankomsten", anländer Vergilius år 19 f Kr till hamnstaden Brundisium med Kejsar Augustus flotta från Aten, där han arbetat med att försöka avsluta sitt väldiga versepos "Aeneiden". Han är febersjuk, vilket färgar monologen som skildrar ankomsten och färden i bärstol genom den myllrande staden, mystiskt vägledd av en liten pojke, till sjuklägret. I en koffert ligger bokrullarna med det oavslutade eposet.

Vergilius är övertygad om att han inte har långt kvar och lika övertygad om att han måste bränna manuskriptet: han har tänkt om, det är falskt, det är osant, det idealiserar uppkomsten av det romerska imperiet, det är en hyllning till Augustus, till makten.

I den andra delen, "Eld, Nedstigningen", tar feberdrömmar och hallucinationer över och längs sidorna väller Vergilius' ordflöde, en allt omfattande medvetandeström, långa meningar, sida upp och sida ner, bortom all logik och som åtminstone för mig helt enkelt är omöjlig att läsa på ett normalt sätt. Jag ger upp.

Lite mer lättläst är tredje delen, "Jord, Väntandet", där Vergilius' vänner, poeterna Plotius Tucca och Lucius Varus, kommer på besök och försöker, trots Vergilius protester, övertala honom om att hans epos är ett mästerverk, att han måste avsluta det. 

Till slut kommer kejsar Augustus och en lång diskussion följer, där Augustus även han hävdar att Vergilius epos är ett mästerverk och det just för att det sannfärdigt skildrar "den romerska andan" som lett fram till Augustus fredsrike - medan Vergilius förgäves försöker övertyga Augustus hur falsk denna bild är, långt från Sanningen. Till slut ger Vergilius upp och Augustus avlägsnar sig, med bokrullarna. Vergilius dör och den oavslutade "Aeneiden" publiceras senare i Rom genom vännernas försorg. Makten vinner.

 PS: det här är naturligtvis en ytlig text, präglad av lässituationen, som inte gör rättvisa åt ett kvalificerat litterärt verk.