Torsdag kväll och höstmörkret är kompakt

Torsdag kväll och höstmörkret är kompakt utanför fönstren. Vinden hörs fortfarande i träden. Jag läser de sista sidor i Nina Björks "Om man älskar frihet. Tankar kring det politiska" (Wahlström & Widstrand, 2020). Lugnt och metodiskt resonerande plockar hon isär och visar upp motsägelserna i liberalismens försvar för det kapitalistiska produktionssättet. Om man efter att ha läst boken ordentligt fortfarande är övertygad liberal, så är man... ja, jag vet inte vad jag ska använda för ord. Nu är jag ju inte övertygad liberal. Övertygad socialist i någon mening. Men inte lika optimistisk som Nina Björk. 

För övrigt är jag nu, äntligen, så gott som klar med mitt bidrag till släkthistorien. Jag har, som jag nog nämnt här tidigare, skrivit om min farfar och hans bröder som i början av förra seklet reste till Amerika för att tjäna pengar eller utvandra för gott. Det mesta av jobbet har varit att lära mig att utnyttja de fantastiska möjligheter till släktforskning som finns. Men även skrivandet har tagit tid. Stränga krav och klen förmåga är ingen bra kombination...

Dagens vandring mellan Svenshult och Skråmered

Onsdag kväll och jag är lite mör i benen efter ännu en etapp på Hallandsleden. Dagens vandring mellan Svenshult och Skråmered var ändå utan större strapatser, ganska slätt och lättgånget. Sju, åtta grader, lite vind och en låg och tätgrå himmel. Ett och annat regnstänk. 

Detta projekt, att bit för bit gå från länsgränsen i norr till länsgränsen i söder, närmar sig nu sitt slut. Nästa vecka eller så kommer vi att gå den sista sträckan upp på Hallandsåsen. 

Om det är något i vardagen som jag ser fram emot, så är det våra vandringsdagar. Att förflytta sig på det här långsamma sättet och med sinnena öppna för naturens skiftningar lära känna landskapet, att stanna till, att iaktta och samtala, det är ett utmärkt botemedel mot höghastighetssamhällets stress.

En av mina medvandrare frågade om jag skrev något i bloggen nuförtiden. Jag svarade att, nej, inte så mycket. Och så är det. Det blir enkla rader som dessa.

                                                                    Bron över Blankan

Det är dags att gå ut i skogen och hämta granris för att lägga på gravarna

Allhelgonahelg. Det är dags att gå ut i skogen och hämta granris för att lägga på gravarna. Och att minnas de döda. Det är ju bara där, i våra minnen, som våra dödas korta eviga liv finns. Det dör med oss och förhoppningsvis kommer vi i vår tur att leva kvar en tid i våra barns minnen.

Vilket kan bilda en osökt övergång till att berätta att jag så småningom läste klart Martin Hägglunds "Vårt enda liv. Sekulär tro och andlig frihet" (Volante, 2020). Den inledande entusiasmen försvann. Det var alltför många sidor som hamrade hem poängen att vi har ett enda liv där det är vårt ansvar att göra gott och att inte göra ont och att evigt liv är en logisk omöjlighet och att ett antal stora tänkare tänkt fel. 

Som materialist är jag inte rätt målgrupp för den grundläggande argumentationen. 

Sen kom kapitlet om demokratisk socialism. Där målas upp en utopi, en världsomspännande falangstär där ett "vi" bestående av altruistiska framtidsmänniskor diskuterar hur "vi" ska fördela arbete och välstånd, av var och en efter förmåga och till var och en efter behov. Inget fel i att tänka sig en bättre framtid. Men det finns ett stort glapp här. Vad talar för att världen rör sig i denna riktning? Ingenting. Tvärtom. Den stora och svåra frågan är vad vi kan göra nu.

Detta var en orättvis betraktelse som inte tar upp det som ändå är intressant. Symtomatiskt kanske, för en som lagt ännu ett decennium bakom sig och som i de stora frågorna bara ser i svart. 

För övrigt flyr jag in i skönlitteraturen. Mest behållning har jag fått av Klas Östergrens Österlentrilogi, "Ankare", "Handelsmän och partisaner" och "Under i september". Eller "fylletrilogin", som jag hellre kallar den. Böcker utan ett nyktert ögonblick, som Östergren sa i en intervju, om jag inte minns fel. Inte helt enkla att läsa, men jävligt bra. Stream of near-unconsciousness.

Det var en fin dag

Det var en fin dag, en dag med lätta moln och en varm och vänlig höstsol. Lönnarna i allén bjuder varje år på sin långsamt skiftande färgprakt. Efter förmiddagens vandring med goda vänner längs havet i naturreservaten mellan Gamla Köpstad och Träslövläge, med medhavd lunch, har vi ägnat oss åt gräsklippning, kanske den sista för året, och lövräfsning. Kastanjerna är väldigt frikostiga, både med löv och kastanjer. Det är ett visst jobb varje höst, men jag vill inte vara utan de stora gamla träden. De har funnits här före min tid och de kommer att finnas här efter min tid. 

Vad tycker ni om den här boken?

Jag hade bestämt mig för att inte läsa den här boken som så många talar om. 

Men så föll jag till föga. Och nu läser jag, med stigande intresse och respekt. 

Är det någon i min högt bildade läsekrets som läst? Vad tycker ni?

Det vi inte kan råda över

"Genom att vi senmoderna människor på samtliga nämnda nivåer - individuellt, kulturellt, institutionellt och strukturellt - strävar efter att göra världen förfogbar framstår den alltid som en 'aggressionspunkt' eller en rad aggressionspunkter, det vill säga objekt som det gäller att få kunskap om, uppnå, erövra, behärska eller utnyttja. Och just därigenom tycks 'livet' - det som bildar erfarenheten av det levande och av möten, det som möjliggör resonans - dra sig undan från oss, vilket i sin tur leder till rädsla, frustration, vrede, ja, förtvivlan, vilket sedan kommer till uttryck i blad annat vanmäktiga politiska aggressioner."

Igår satt jag i den varma höstsolen på altanen och sträckläste den tyske sociologen Hartmut Rosas nya bok på svenska, "Det vi inte kan råda över - om vårt förhållande till världen" (Daidalos, 2020). Det är en spännande bok. Efter bara en snabb genomläsning ska jag inte försöka sammanfatta, men det handlar om hur strävan att göra världen "förfogbar", dvs kontrollerbar, underkastad vår makt, samtidigt innebär att vi förlorar kontakten med det "oförfogbara", det som vi inte kan råda över. Och det är i spänningen mellan det förfogbara och det oförfogbara som vi kan uppnå "resonans", nå fram till en äkta upplevelse av världen. 

Ett näraliggande exempel på det oförfogbara, det som vi inte kan råda över, är naturligtvis den pågående Coronapandemin. Den är en aggressionspunkt, en frustrerande käpp i hjulet både för enskilda människor och för det kapitalistiska systemet, som kräver säkerhet, kontroll och långsiktighet. "Vi måste få ett slutdatum!", lyder det fåfänga kravet.

Det är sådana här brett civilisationskritiska böcker som jag gärna fastnar för. 

För några år sedan läste jag Rosas "Acceleration, modernitet och identitet. Tre essäer" (Daidalos, 2014).

Och skrev några rader om den här.

De reste till Amerika - lite släkthistoria

"Vår bostad i Wisconsin" står det på baksidan av fotot. Stugan ser inte riktigt färdig ut. Plankväggar, spåntak. Är det ett skorstensrör som sticker upp till vänster? Där står och sitter de i alla fall.

Längst till vänster farfars halvbror Bengt. Bakom honom, halvt skymd, "en okänd". Sedan farfar Johan, farfars bror Birger och till sist, en bit från de andra, halvbrodern Nils Petter. Det är något eller några år efter 1903. Bengt och Nils Petter har redan varit över en eller ett par gånger. Nu har Johan och Birger följt efter. 

Platsen är ett skogshuggarläger i Bibbon, Wisconsin. Bengt arbetade senare som snickare och skulle återvända till Sverige och bygga ett hyreshus i Oskarström. Birger blev kvar i USA, arbetade bland annat som spårvagnsförare och mekaniker i Saint Paul, Minnesota. Farfar Johan arbetade även i jordbruk och som vaktmästare på Bethesda hospital i Saint Paul. Återvände 1908 till Oskarström där han kunde köpa ett småbruk som gav en mager försörjning för en familj med till slut åtta barn.