William Faulkner

"Hon andades inte djupt men snabbt, nästan flämtande, försökte fortfarande dra på cigaretten som skulle ha varit för kort att röka även om handen hade varit stadig nog för att hålla den stilla, satt liksom hopsjunken på stolen i något slags moln av vit tyll och satäng och det mörka, färgstarka lystret av skinnet från små dödade djur, verkade egentligen inte klen, snarare spröd och bräcklig och kanske inte heller bräcklig så mycket som kylig, skir, likt en av dessa vita tidiga snittblommor som slår ut i förtid i snön och isen och är dömda inför våra ögon utan att veta att de är döende och utan att känna smärta."

Sådana meningar och sådana metaforer belönas man med om man läser William Faulkners novell "Springarspel", i "Springarspel och fem andra kriminalberättelser", översättning Birger Hultstrand, Bokförlaget Prisma 1984.

Advokaten Gavin Stevens, som har en betydelsefull roll i flera av Faulkners böcker om Yoknapatawpha County, är här tillsammans med brorsonen Charles en skarpsinnig problemlösare i Faulknerland. En del rättsfall är skenbart enkla. Men speciellt i den långa titelnovellen öppnar sig skikt efter skikt av mångtydighet och språket är allt annat än mankellskt.

Stig Dagerman: Tysk höst

Som så ofta tar mig läsningen längs oväntade vägar.

Nu från Virginia Woolfs magiska modernism i "To the lighthouse" till Stig Dagermans återhållna, men oerhört starka reportage i "Tysk höst" från 1947.

Jag har läst en nyutgåva på Norstedts förlag 2010, med ett snårigt förord av Elfride Jelinek och med kommentarer av Hans Sandberg.

Av någon anledning har jag aldrig kommit att läsa Stig Dagerman.

Att jag nu läser honom beror på att W. G. Sebald refererar till honom i sina omstridda föreläsningar i Zürich 1997 om hur den tyska litteraturen inte förmått behandla de "materiella och moraliska ruiner" som blev följden av de allierades terrorbombningar av tyska städer under andra världskriget.

"There was a tacit agreement, equally binding on everyone, that the true state of material and moral ruin in witch the country found itself was not to be described. The darkest aspects of the final act of destruction, as experienced by the great majority of the German population, remained under a kind of taboo like a shameful family secret, a secret that perhaps could not even be privately acknowledged."

(Air war and literature, i: Sebald, W. G., On the natural history of destruction. New York: The modern library, 2004.)

Sebald återkommer i sitt författarskap ständigt till denna, som han menar, det tyska folkets kollektiva amnesi, en oförmåga - och ovilja - att minnas och göra upp med sin mörka historia. Det är också skälet till att Sebald aldrig återvänder från sin exil.

Dagerman i reser det förödda landet under senhösten 1946, i städer som är ruinlandskap och där människor bor och lever, halvsvältande, år efter år, i vattensjuka källare eller varhelst de kan hitta en tillflykt.

Han trängs på de överfulla tågen med människor på flykt från öster, eller fördrivna inom landet, eller på jakt efter föda eller ett bättre liv någon annanstans än där de är.

Han skriver om svartabörshandlare. Han skriver om de parodiska avnazifieringsdomstolarna, som fångar de små fiskarna medan de stora tillåts slinka undan.

Han skriver om det obeskrivliga, men menar att det inte är obeskrivligt.

"Det anonyma kött som de på ett eller annat sätt kan lyckas komma över eller de smutsiga grönsaker som de hittat gud vet var är inte obeskrivliga, de är djupt oaptitliga, men det oaptitliga är inte obeskrivligt, bara oaptitligt."

Han skriver om de allierades politik gentemot det besegrade Tyskland. Är vedergällningen rättvis?

"Om det förflutnas grymheter, utövade av tyskar i och utanför Tyskland, kan givetvis inte råda mer än en mening, eftersom det om grymheten överhuvudtaget, på vilket sätt och av vilka den än utövas, inte kan råda mer än en mening."

Men är då det lidande som nu utspelas i Tyskland en rättvis vedergällning?

"Redan ur juridisk synpunkt är ett sådant betraktelsesätt i hög grad felaktigt, därför att den tyska nöden är kollektiv, medan de tyska grymheterna trots allt inte var det. Vidare är hungern och frysandet inte upptagna bland den juridiska rättvisans straffsatser av samma orsak som tortyr och misshandel inte är det, och en moralisk dom som dömer de anklagade till en icke människovärdig tillvaro, det vill säga till en tillvaro som sänker de dömdas människovärde i stället för att höja det, vilket ju bör vara den jordiska rättvisans outsagda avsikt, har själv ryckt undan grunden för sin rätt att existera."

Reportagens prosa växlar mellan en klar saklighet och ett återgivande av konkreta miljöer och situationer och skildringar av möten med människor, som aldrig blir ytliga, utan bidrar till autenciteten, till helhetsbilden av ett land i en fruktansvärd kris.

Och i sakligheten finns bilder med stark lyskraft.

Som i ett av reportagen, De ovälkomna, där Dagerman besöker järnvägsstationen i Essen. Nitton godsvagnar står där, fyllda med ett par hundra Essenbor, som varit evakuerade i Bayern och som nu deporterats till hemorten, utan att de har några hem att återvända till. Barn och gamla och sjuka, i godsvagnar, i det tröstlöst kalla, grå regnet.

När några uniformerade representanter från svenska Röda Korset kommer med torrmjölk till barnen får en chockskadad flicka i rullstol syn på dem:

"Uniformen som skymtar förbi måste väcka något fasansfullt minne hos henne, för med ens skriker hon till, ett ohyggligt gällt skrik, som plötsligt spricker, och flickan börjar gnälla som en hund. [ ... ] Någon lyfter ner den hysteriska flickans rullstol och börjar snurra den runt på perrongen. Runt, runt i regnet och leran."

Råbocken övernattar

Idag på eftermiddagen, när solen började sjunka, bestämde sig råbocken för att övernatta på det fina matstället.

Rådjursfrukost

Blidväder och regn. När jag såg ut genom fönstret i morse var en ung råbock(?) i full färd med att skrapa undan snö och äta av marktäckarna i rabatten.

"a syntagmatic soup swimming with simultaneous differences"

Mer snö föll i natt. Vinden skapar långsträckta drivor över vägen. Jag får skotta mig till och ner i källartrappan för att kunna elda. Det är verklig vinter nu.

I förordet till den utgåva av Virginia Woolfs "To the lighthouse" som jag läser karakteriseras boken, med hjälp av den köttgryta som serveras i slutet av första delen, som

"...not an encoded text with a hierarchical system of signs like a fixed elaborate alphabet but more like Mrs Ramsays boeuf en daube, a syntagmatic soup swimming with simultaneous differences. Individual ingredients are rich and various and the combined effects are unpredictable."

Bättre kan det inte sägas.

"Speech, thought, quoutation, verbal resonance, pure sensation, are tossed in."

Mrs Ramsay framställs som en inkarnation av det evigt kvinnliga, det icke-intellektuella, det intuitiva, moderliga (paret Ramsay har åtta barn), omhändertagande, tröstande, men också praktiskt realistiska, med blick för vardagslivets nödvändigheter - till skillnad från maken, akademikern med position att försvara, orolig för att ungdomen inte läser honom längre, manligt okänslig för barnens behov och tidsenligt (tidigt 1900-tal) despotisk, men också ständigt sökande bekräftelse och tröst hos hustrun.

Mrs Ramsay vill inte att barnen ska växa upp och därmed lämna ett lyckligt tillstånd för vuxenlivets oundvikliga besvikelser. När hon ger uttryck för sina tankar blir maken arg. Varför tänka så dystert? Det är oförnuftigt. Men, tänker Mrs Ramsay, han lever ett annat liv, ett liv som inte fylls av vardagsbekymmer och där han kan gömma sig i sitt arbete.

Mrs Ramsay tänker på livet:

"...and a little strip of time presented itself to her eyes, her fifty years. There it was before her - life. Life: she thought but she did not finish her thought. She took a look at life, for she had a clear sense of it there, something real, something private, which she shared neither with her children nor with her husband. A sort of transaction went on between them, in which she was on one side, and life was on another, and she always trying to get the better of it..."

"...but for the most part, oddly enough, she must admit that she felt that this thing that she called life terrible, hostile, and quick to pounce on you if you gave it a chance..."

Den långsamma läsningens belöning

Jag infriar mitt nästan-nyårslöfte och ligger på soffan och läser, i korta pass, mycket långsamt, Virgina Woolfs "To the lighthouse".

Den långsamma läsningen är inte bara en principsak, nej, den är nödvändig: den här texten är inte enkel och lättläst, utan så sammansatt och så komplicerad, om man så vill, att snabbläsning vore meningslös. Belöningen, för att man tar sig tid och anstränger sig, är rik.

Man kan stanna upp, läsa om och begrunda och njuta av stycke efter stycke. Som här, där Lily Briscoe funderar:

"How then, she asked herself, did one know one thing or another thing about people, sealed as they were? Only like a bee, drawn by some sweetness or sharpness in the air intangible to touch or taste, one haunted the dome-shaped hive, ranged the wastes of the air over the countries of the world alone, and then haunted the hives with their murmurs and their stirrings; the hives wich were people."

Ändå (nästan) ett nyårslöfte

Idag skiner solen och det droppar från taket. En kort paus bara, innan kylan kommer tillbaka. Igår var det skare när vi gick över fälten. Det fanns flera vägar att välja på.

Och stenarna sov sin djupaste vintersömn.

Vad kommer att hända 2011? Jag spanade efter tecken och spår, både på marken och i skyn.

Vi talade om nyårslöften och kom som vanligt fram till att osvuret är bäst. Kanske, ändå, ett: jag ska läsa ännu långsammare, ännu mer eftertänksamt.
Jag ska strax lägga mig på soffan och läsa "To the lighthouse", en andra gång.

I mellandagarna läste jag Sigrid Combüchens "Spill", alltför snabbt, tror jag, i långa läspass. Den var kanske helt enkelt för bra.