"Hon andades inte djupt men snabbt, nästan flämtande, försökte fortfarande dra på cigaretten som skulle ha varit för kort att röka även om handen hade varit stadig nog för att hålla den stilla, satt liksom hopsjunken på stolen i något slags moln av vit tyll och satäng och det mörka, färgstarka lystret av skinnet från små dödade djur, verkade egentligen inte klen, snarare spröd och bräcklig och kanske inte heller bräcklig så mycket som kylig, skir, likt en av dessa vita tidiga snittblommor som slår ut i förtid i snön och isen och är dömda inför våra ögon utan att veta att de är döende och utan att känna smärta."
Sådana meningar och sådana metaforer belönas man med om man läser William Faulkners novell "Springarspel", i "Springarspel och fem andra kriminalberättelser", översättning Birger Hultstrand, Bokförlaget Prisma 1984.
Advokaten Gavin Stevens, som har en betydelsefull roll i flera av Faulkners böcker om Yoknapatawpha County, är här tillsammans med brorsonen Charles en skarpsinnig problemlösare i Faulknerland. En del rättsfall är skenbart enkla. Men speciellt i den långa titelnovellen öppnar sig skikt efter skikt av mångtydighet och språket är allt annat än mankellskt.
6 kommentarer:
Mm, på tal om omläsningar, alltså: jag kunde önska mig att ägna tid åt att läsa om Faulkner, som jag läste mycket intensivt för cirka tjugo år sedan ... Det var väldigt suggestivt, och hade stor påverkan på min världsbild och mitt språk: det är sällsynt att något har den där förmågan att gripa tag i, förändra ...
Faulkner är en av många luckor... Jag kikar i hyllan.
"Det allra heligaste" ser läst ut. "Stormen och vreden" ser kvartsläst ut. "As I lay dying" ser helt oläst ut, liksom "En ros åt Emily". Så blir det med böcker som skaffas för att läsas senare...
Mm, men då har du ändå några av mina favoriter, även om jag kanske allra mest gillar Light in August/Ljus i augusti, och i viss mån Absalom, Absalom!
Det enda sambandet mellan din post och det här inlägget är en beundran för en lång och välskriven mening:
"Det första korstågets krönikörer och i ännu högre grad dess diktare utvecklar i sina porträtt en färg- och bildrik verbal furia som får härstädes tjänsteförrättande riksprovokatörs och nationalexhibitionists blasfemier att te sig lika färg- och fantasilösa – och lika intressanta – som en håglös pubertetsynglings talanglösa klottrande av fula ord på skoltoaletten, en dag i november, efter en underkänd provräkning."
Slutklämmen på en understreckare av prof em Stig Strömholm. Jag kan inte låta bli att beundra stilistiken även om jag har svårt för innehållet i mycket av det han skriver.
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/korstagstidens-forenklade-bild-av-den-andre_5866929.svd
Professorsemeritens stilistik i stort menar jag, inte bara den här meningen.
northofsweden/Lena:
Nej, Strömholms klassiskt klingande svenska kan man inte anmärka på. Vem kan den tjänsteförrättande riksprovokatören och tillika nationalexhibitionisten vara? Korstågssammanhanget får mig att tro att det är J. Guillou?
Skicka en kommentar