Man in the dark

Det är natt. Owen Brick, som försörjer sig som professionell trollkarl på barnkalas i New York, somnar i sin säng bredvid sin hustru och vaknar upp på botten av ett cylindriskt hål i marken, iklädd militär uniform, utan möjlighet att ta sig upp.
Han förstår inte hur han har hamnat där.
Han hjälps upp och det visar sig att han vaknat upp i ett amerikanskt inbördeskrig. Det är 2007. Sexton delstater har förklarat sig självständiga efter valkuppen 2000 och ett förödande krig pågår, med bombningar och stora förluster. Georg W Bush är fortfarande president, på den federala sidan. 9/11 har aldrig inträffat. Irak har inte invaderats.
Brick har hämtats och är utvald för ett viktigt uppdrag, att döda den person som är skyldig till att just denna verklighet finns. Han beger till fots in till närmaste stad. Han tar in på ett sjaskigt hotell. Allt bär spår av krig, hus i ruiner, ingen bilism, varubrist och inflation. En ungdomsförälskelse visar sig vara en av organisatörerna bakom uppdraget, som han förgäves försöker fly ifrån.
Hur kan han ha somnat i en verklighet och vaknat upp i en annan, parallell mardrömverklighet? Hade Giordano Bruno rätt?

Den skyldige visar sig vara den 72-årige litteraturkritikern August Brill, som vilar ut, trafikskadad, i sin dotters hus i Vermont, i den verklighet där 9/11 och Irakkriget präglar USA. Det är han som under sömnlösa nätter fantiserar fram berättelsen om Owen Brick, för att undfly plågsamma tankar, på sin döda hustru, på allt han gjort fel i livet.
Det är ett hus är fyllt av sorg och saknad. Dotterns man har lämnat henne. Dotterdottern har flytt till huset, fylld av skuldkänslor sedan hennes pojkvän, som hon menar sig ha drivit att ta värvning, bestialiskt mördats av muslimska fundamentalister i Irak, allt återgivet på en offentliggjord videoinspelning.

Låter det som Paul Auster? Det är Paul Auster, "Man in the dark" (2008).
Jag sträckläste den. Det är den bästa Auster-boken på senare år. Mer av klaustrofobisk svärta än feel-good. Men - efter två tredjedelar ungefär verkar Auster ha tröttnat och boken mynnar ut i ... mycket snack och bara-vi-pratar-med-varandra-så-klarar-vi-det-här. Ändå, klart läsvärd.

Om tingens natur

De obönhörliga omständigheter som styr vår tillvaro ger mig ännu en period med ovanligt mycket lästid, som jag antingen slösar bort eller ägnar åt deckare. Dock lyckas jag ibland samla mig och läsa något väsentligt.
Som Lucretius lärodikt "Om tingens natur", från sista århundradet före år noll.
Jag läser inte bildens utgåva, från 1675, utan Ingvar Björkesons översättning, Natur och kultur 2002. Jag ser läsningen som en fördjupning i materialismens historia.
Det tar ett tag att anpassa sig till hexametern, men sen flyter det ledigt.

Alltså förgås ingenting och blir till intet, men allting
upplöses bara och återgår till att vara atomer.
Slutligen: regnet försvinner i samma stund fader himmel
övergjutit vår mor och hon tagit mot det i skötet.
Dock skjuter friska broddar upp och grenarna lövas,
träden växer sig stora och tyngs av mognande frukter.
Så får mänskans familj och de vilda djuren sin näring,
lyckliga städer ser vi som gläds åt de lekande barnen
och vi hör småfåglars sång överallt i lummiga skogar,
boskapen sjunker förnöjd på frodiga ängar till vila,
tyngd av sitt präktiga hull, och mjölk i glänsande strålar
strömmar ur stinna juver; fram över spirande beten
skuttar på osäkra ben de nyfödda kalvarna ystert,
helt som försatta i rus av den outblandade mjölken.
Alltså förintas inte i grund de synliga tingen
ty de som dör skapas alltid om av naturen till nya;
utan en annans död låter hon ej någonting födas.

After theory

Jag har återupptagit projektet att följa Nina Björk i spåren.
Jag har läst Terry Eagletons "After theory" och kommer att fortsätta en avbruten läsning av Sebastiano Timpanaros "On materialism". Om dessa båda tänkare skriver Nina Björk i inledningen till sin avhandling "Fria själar" (som jag skrev om i höstas, bl a här) att

"Det är med hjälp av dem som jag tänker i den här boken".

Första halvan av Terry Eagletons "After theory" är en i och för sig intressant kritisk (och mycket raljerande) genomgång av sextio- och sjuttiotalets explosion av kulturella teorier, från strukturalism till dekonstruktion. Även om Eagleton är kritisk så vill han naturligtvis inte kasta all teori överbord. Teorier är nödvändiga, om de används förnuftigt.

Andra halvan av boken är mer intressant. I kapitel med titlar som "Thruth, virtue and objectivity", "Morality" och "Death, evil and non-being" går han till rätta med de högtflygande teoretikernas rädsla för att inse grundläggande mänskliga villkor.
Att vi alla som biologiska varelser är en del av naturen. Och att detta med nödvändighet bestämmer våra villkor mer än vad vi vill medge.

Det kan ju tyckas som om det mesta i våra liv är kulturellt och socialt bestämt.

Kanske särskilt om man teoretiserar kring kulturella och sociala bestämningar.

Är det språket som lurar oss? Teorier använder språk. Teorier är språk. Men det som i grunden bestämmer oss är inte de språkliga representationer av verkligheten, symbolerna - det är verkligheten. Den materiella verkligheten. Naturen, om man så vill.

Eagleton skriver:

"To convert the the whole world into culture is one way of disavowing its independence of us, and thus of disowning the possibility of our death. If the world depends for its reality on our discourse about it, then this seems to lend the human animal, however 'decentred', an imposing centrality. It makes our existence appear less contingent, more ontologically solid, and so less of a prey to mortality."

Det är vi som tillskriver allting mening. Vi är maniskt meningsskapande. Bristen på mening driver oss.

"But we die anyway. Death represents Nature's final victory over culture. The fact that it is culturally signified does not stop it from being a non-contingent part of our creaturely nature. It is our perishing, not our bestowals of meaning, wich is necessary."

Naturen klarade sig bra utan oss innan vi dök upp. Och det kommer den att göra efter oss. Universum skiter i oss.

Jaha, vad är det här för dystra påminnelser? Vad ska vi med dem till?

Björk skriver: "I förlängningen av den här avhandlingen ligger en önskan om att återgå till den mänskliga kroppen som grund för politiskt tänkande."

Undra på att hon möttes av ett ramaskri, både från vänster- och feministhåll.

Natur! Kropp! Vi moderna, fria människor vill minsann inte anpassa oss efter ett sådant förlegat tänkande, vi är oberoende... fria själar. Vi har andra projekt. Vi vill konsumera. Vi vill bestämma!

Jag tror att Björk har rätt. Ett tänkande som inser att människan är en "beroende och relationell varelse", som utgår från att den mänskliga kroppen har eviga behov av mat, vatten, skydd och omsorg - ett sådant tänkande kan läggas till grund för en radikal etik, en politisk etik.

Eagleton skriver:

"Behov som är grundläggande för att vi ska överleva och må bra, som att få mat, hålla sig varm, umgås med andra och åtnjuta ett visst mått av fysisk integritet, kan då bli politiska kriterier: varje social ordning som förnekar sådana behov kan ifrågasättas utifrån att den förnekar vår mänsklighet." (Björks övers., "Fria själar", s.30)

Låter det som naiv idealism? Jag tycker det låter som inledningen till en materialistisk, radikal politisk etik.

På Statts veranda

I fredags var jag kvar i stan efter jobbet, jag skulle på en mindre fest lite senare och hade ett par timmar som inte var intecknade.
Jag bestämde mig för att sitta och läsa någonstans i lugn och ro, med ett glas vin.

På stan stötte jag ihop med en kompis som avrådde mig från att gå till någon av pubarna, där var fredagsvimlet i full gång. Så jag gick till Statts uteservering vid torget, köpte ett glas vitt och slog mig ner i ena änden av verandan och öppnade Paul Austers "Man in the dark".

I andra änden satt några göteborgare från någon rörfirma och drack öl och skrålade. Jag kunde inte undgå att lyssna först, lite irriterad. Men sen lyckades jag filtrera bort deras röster och allt eftersom jag läste och drack och då och då såg ut över det solbelysta torget infann sig ett lugn och en koncentration som inte alltid infinner sig.
Som nuförtiden sällan infinner sig.

Jag satt där i ett rum av stillhet mitt i stan. Jag läste och försvann in i den fascinerande berättelsen. Jag lyfte blicken och såg människor röra sig över torget, hörde röster och bilar som accelererade. Solen lyste på husfasaderna och träden kastade skuggor, det glittrade i fontänens vatten och Bror Marklunds badande ungdomar i brons jagade i sin evighetsdans efter bollen.

Jag återvände till texten och i berättelsen finns en diskussion om film, hur regissörer kan använda föremål för att uttrycka mänskliga känslor, bland annat i Satyajit Rays Apu-trilogi och i Yasujiro Uzos "Tokyo story". Det är en ovanlig situation: jag läser om film och jag har sett filmerna och minns dem.

Jag satt där och läste och stannade upp och tänkte och läste vidare.
Jag var på plats, jag var där jag var. Hur ofta är jag det? Jag känner mig oftast splittrad, sällan helt samlad. Hur många uttryck finns det inte för detta att vi inte är där vi är?
Att vi ska ta oss samman, samla oss - som om vi är utspridda - och det är ju just det vi är.

Jag satt kvar så länge den icke intecknade tiden varade, tills det var dags att gå. Festen blev lyckad.

"Personalizing the body"

Jag kan inte låta bli att citera ur Terry Eagletons intressanta och utmanande "After theory":

"The body, that inconvenient reminder of mortality, is plucked, pierced, etched, pummeled, pumped up, shrunk and remoulded. Flesh is converted into sign, staving off the moment when it will subside into the sheer pornographic meaninglessness of a corpse. Dead bodies are indecent: they proclaim with embarrassing candour the secret of all matter, that it has no obvious relation to meaning. What seems a celebration of the body, then, may also cloak a virulent anti-materialism - a desire to gather this raw, perishable stuff into the less corruptible forms of art or discourse. [ ... ] It is a disavowal of death, a refusal of the limit which is ourselves."

"Personalizing the body may be a way of denying its essential impersonality. Its impersonality lies in the fact that it belongs to the species before it belongs to me; and there are some aspects of the species-body - death, vulnerability, sickness and the like - that we may well prefer to thrust into oblivion."

"It [the body] is not a possession, like a scarlet fez or a mobile phone. Who would be the possessor? It sounds odd to call a 'possession' something wich I never acquired and could never give away. [ ... ] The body is the most palpable sign we have of the giveness of human existence. It is not something we get to choose."

Läsning

Nu, äntligen, börjar jag kunna läsa ordentligt igen.
Sjöwall/Wahlöö är inte dåliga, det inte det, men...
Jag tar upp en tråd från i höstas, att följa Nina Björk i spåren. Jag börjar läsa Terry Eagleton.
Så här långt bitskt och raljerande om de navelskådande postmoderna teorier som uppkom när kapitalismen globaliserades och blev konsumtionsdriven.


Och jag ser fram emot att läsa Paul Auster.


Och Bruno K. Öijer.

"TÄTT INTILL

dom viktiga åren
och hela mitt förflutna
verkar så avlägset
men ligger ändå nära tätt intill
håller armen om mej när jag sover
och får allt tungt och värdelöst
att släppa taget
lossa sitt grepp om mej
en natt som den här är jag fri
fri att tänka mej hur långt bort som helst
och varför ljuga
jag väger mindre och mindre
svävar nästan till över marken
glider undan från tillvaron
som om jag
brutit en fjäder ur den dödas dräkt
och förstått
hållit den länge i handen
och lärt mig använda den
lärt mig till slut vad allt går ut på"

Det är starkt. Det är bra.

Doktor Glas

Jag har läst Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas", för, om inte fjärde, så åtminstone tredje gången genom åren. Det är en vacker bok. Det är lätt att förföras av språket, av Doktor Glas anteckningar från denna varma stockholmssommar, miljöerna, reflektionerna över liv och kärlek, blandningen av roman och tänkebok.

Men, herregud, vad är det för människosyn Doktor Glas står för?

Han tar sig rätten att döda en annan människa, för att... ja, varför?
För att han hyser en romantisk kärlek till pastor Gregorius hustru och inte står ut med att hennes man våldför sig på henne? För att han vill rädda henne?
Ja.
Men hans bevekelsegrunder tycks ligga djupare än så.

Han har aldrig varit nära en kvinna och har en dröm om en ren, obefläckad kärlek, som han bär med sig från ett misslyckat ungdomssvärmeri. Han äcklas av kärlekens fysiska sidor, ja av livet:

"allt, som står i står i samband med drömmens fullbordan, med driftens tillfredsställelse, och som följer av den, [är] inför vår djupaste instinkt något oskönt och oanständigt. [ ... ] En kvinna i grossess är något förskräckligt. Ett nyfött barn är vedervärdigt. En dödsbädd gör sällan ett så ohyggligt intryck som en barnsbörd, denna förfärliga symfoni av skrik och smuts och blod.
Men först och sist själva akten. [ ... ] Varför måste vårt släktes liv bevaras och vår längtan stillas just genom ett organ som vi flera gånger om dagen begagna till avloppsrör för orenlighet; varför kunde det inte ske genom en akt, som det låg värdighet och skönhet i på samma gång som den högsta vällust? En akt, som kunde utföras i kyrkan, inför allas ögon, likaväl som i mörker och ensamheten? Eller i ett rosentempel mitt i solen, under körsång och dans av bröllopsskaran."

Doktor Glas gör ett sjukbesök hos en kvinna som en gång bönat och bett honom om att avbryta en oönskad graviditet. Nu är barnet svårt sjukt och Glas beskriver pojken:
"...ett vidunder. Enorma apkäkar, hoptryckt kranium, små onda och slöa ögon. En idiot, det var klart vid första ögonkastet."
Han våndas över att det är hans plikt som läkare att rädda liv.
"Här är nu frukten - se vilken vacker frukt!"
Han citerar Seneca: "När ett barn födes vanskapligt, dränker man det."

Sen följer en reflektion, som pekar fram mot ett rationellt kalkylerande kring människovärdet, som vi sett mycket av under 1900-talet:

"Varje idiot på Eugeniahemmet kosta mera i årligt underhåll än en ung frisk kroppsarbetare har i årlig inkomst."

Ett sätt att se på Doktor Glas är att se honom som en mycket störd människa, med en egenartad moral som låter honom mörda utan samvetskval. En människa som av leda vid livet drivs till en handling, bara för att känna att han ännu lever. Men som ändå till slut konstaterar: "Mig gick livet förbi."