Epikuros

Nu när denna eländiga höst, åtminstone kalendariskt, övergått i vinter finns det anledning att återknyta bekantskapen med en gammal vis man, den grekiske filosofen Epikuros (342-271), grundaren av den epikuréeiska skolan.

Ofta felaktigt uppfattad som en njutningslysten, självisk hedonist, en epikuré i modern mening.

 

Visst ska man eftersträva njutning; man ska njuta av det enda liv man har - men med "måttfullhet, disciplin och omsorgsfull planering" - det är det enkla livet, det elementära livet, inte fåfäng strävan efter maximal njutning och flyktig ära som gör att man kan uppnå ataraxia, det lugna livet, jämvikten, utan oro för vare sig växlande livshändelser eller döden. 

Epikuros är en sträng lärare. Det räcker inte att känna till de filosofiska dogmerna, man måste ständigt öva sig, till exempel genom att meditera och använda sig av kondenserade sentenser, som epikurismens "fyrfaldiga botemedel":

Gudarna är inget att frukta,

 döden är inget att rädas,

det goda är lätt att vinna,

det onda är lätt att uthärda.

Lätt? Jag har nog inte övat klart än. Men jag ger mig inte.

Anledningen till den återknutna bekantskapen är att jag uppmärksammades på en bokserie av Peter Adamson, professor i senantik och arabisk filosofi vid Ludwig Maximilians universitet i München, vars första och andra delar jag nu läser: "Filosofi i den klassiska världen: en filosofihistoria utan luckor" och "Filosofi i den hellenistiska och romerska världen: en filosofihistoria utan luckor", båda utgivna av Thales förlag 2020. Två bastanta volymer av en författare som förenar akademisk lärdom med lättillgängligt språk. 

"Botemedlet" citerat från Pierre Hadot: Vad är antikens filosofi? (2015). 

Bildkälla: https://sv.wikiquote.org/wiki/Epikuros. Där finns också "Epikuros huvudteser i 40 punkter."