Notis

Jag kan nämna mycket som gör mig glad just nu. Den första vårvärmen. Lönnarnas milt gröna färg. Kastanjen som fäller ut sina blad. Maskrosorna i gräsmattan. Muggen med kaffe i solen vid växthusväggen. Att ligga på knä och rensa i kryddlandet. Stararna, sädesärlorna, lärkorna över nysådda åkrar. Fjärilarna. Humlorna. Vildtulpanerna som plötsligt växer på ett nytt ställe. Vildbiet som samlar nektar. 

Men, som Gabrielle skriver - "genom alltihop finns en summerton av annan art; den tragiska tonen från Ukraina." I varje nyhetssändning den obevekliga verkligheten. Mördarnas tomma ansikten, deras iskalla ljugande. Men också det ukrainska motståndets ofattbara mod. 

Historieläsning

När jag kom ut tidigt i går morse satt tre starar högst upp i kastanjen och välkomnade morgonsolen. Jag tog fram trädgårdsbord och stolar och kunde både dricka elvakaffe och äta lunch ute. Det är vår.

Jag vet inte om det var nyhetsrapporteringen om Rysslands angreppskrig mot Ukraina och det mördande som pågår där, brotten mot det som absurt nog kallas "krigets lagar", men jag fick syn på och började läsa en universitetslärobok från 1970-talet, Holmberg/Thulstrup "Historien efter 1914". Jag kunde inte sluta, utan läste den från början till slut. De många förstrykningarna och marginalanteckningarna visade att jag läst den till någon tenta och att min handstil var bättre förr.

Sen började jag läsa Eric Hobsbawm "Ytterligheternas tidsålder. Det korta 1900-talet, 1914-1991." (Rabén Prisma 1997)

Hobsbawm skriver om 1900-talet att det framstår som "ett slags triptyk eller historisk sandwich. En Katastrofernas tidsålder från 1914 till andra världskrigets efterdyningar följdes av runt 25 eller 30 år av förbluffande ekonomisk tillväxt och social omvandling som förmodligen förändrade det mänskliga samhället mer i grunden än någon annan lika kort period. I efterhand kan vi betrakta skedet som ett slags Guldålder, och så betraktades det också nästan genast efter sitt slut i början av 1970-talet."

"Från 1990-talets perspektiv tycks det korta 1900-talet ha genomgått en kort Guldålder på väg från en kristid till en annan och vidare in i en oviss men inte nödvändigtvis apokalyptisk framtid."

Det var under den guldåldern och i ett särskilt gynnat land som jag råkade födas och leva den första halvan av mitt liv. Nu när jag hunnit en bra bit in i den sista halvan vet jag inte om jag är lika tveksamt optimistisk som Hobsbawm.

"Den som endast vill läsa det bästa kan nöja sig med få böcker"

Jag läser inte längre så mycket. Framförallt läser jag inte så mycket väsentlig litteratur. Men en del inte så väsentlig, mest för att överhuvudtaget läsa. Det är inte bra. Vad beror det på? Jag vet inte. Det blir i alla fall alltmer sällsynt att jag hittar fram till bra läsning. 

Kanske kan jag finna tröst hos Ekelund, som i "Lefnadsstämning" (1925) skriver:

"Den som endast vill läsa det bästa kan nöja sig med få böcker. Icke som om det ej funnes många goda böcker - det finnes otaliga - ; men de goda böckerna säga alla, i grund sedt, detsamma. Den som vill läsa medelmåttiga böcker måste läsa många böcker; ty det medelmåttiga varierar oändligt."

Nå, till den väsentliga litteraturen kan definitivt räknas Giuseppe Tomasi di Lampedusa "Leoparden och Berättelser", i nyöversättning av Viveca Melander (Bonniers, 2018), som jag nu läst en andra gång. Den utspelar sig under tiden 1860 till 1910 och skildrar en siciliansk adelsfamilj nedgång och fall under tiden för Italiens enande. De feodala värderingarna ersätts av borgarklassens, allt speglat i adelsfamiljen Salinas överhuvuds, prinsen don Fabrizios medvetande, med ett utarbetat, färgrikt språk som kräver en långsam, uppmärksam läsning. En roman att försvinna in i och ett sätt att lämna den här tidens oro.