Något får mig att inte ge upp

Vi fick i alla fall några dagar med rejäl kyla, sol från en intensivt blå himmel, gnistrande ljusreflexer från snön. Promenadväder. Men lagom till nyårshelgen kom töväder, regn och smutsiga snörester. Den vanliga västkustvintern. 

Två månader har gått sen jag slutade skriva här, av bristande motivation. Jag vet inte om jag egentligen samlat ihop någon motivation. Men jag gör ändå ett försök att återuppta mina anspråkslösa anteckningar.

Något får mig att inte vilja ge upp.

Jag ska inte redovisa de två månadernas läsning, bara nämna tre höjdpunkter. Först Eyvind Johnsons "Hans nådes tid", som så länge stått oläst i hyllan (eller läst någon gång, men glömd...), en storslagen historisk roman som utspelar sig under 700- och 800-talet i Karl den stores jätterike, där den totalitära makten styr människors öden. Något helt annat än modern autofiktion.

Alf Hornborg fortsätter i "Kannibalernas maskerad - pengar, teknik och global rättvisa" (Daidalos 2021)

att undersöka mekanismerna bakom den rika världens välstånd, hur globaliseringens skenbart jämlika handel innebär att kolonialismens utsugning fortlever i andra former och hur pengar och teknik "fungerar som raffinerade metoder för att tillägna sig andra människors tid och naturresurser". Ingen bok att läsa om man vill se ljust på vår framtid. Men jag läser ändå, av något slags inre tvång.

Och så Kerstin Ekmans nya berättelse "Löpa varg" (Bonniers 2021). Om en pensionerad jägmästare som möter en varg i skogen och tvingas tänka om när gäller jakt och överhuvud taget i sitt förhållande till naturen och det vilda. Och om någon kan trovärdigt ge röst åt en åldrande mans inre liv så är det Kerstin Ekman. Appropriering eller inte.

                                                            Det har funnits snövintrar.