Ännu ett tecken på att den här bloggen lever på sparlåga...

Jag hade länge för vana att i en anteckningsbok skriva upp alla böcker jag läste. Och summera hur många böcker jag läst under året. Jag höll på med det ett tag också här i bloggen. Även om jag försökte hitta på andra skäl, så var det naturligtvis ett slags prestationsbevis, en tävlan. Jag gör det inte längre, utan tänker att jag kan se vilka böcker jag läst genom att jag skrivit om dem. Vilket inte stämmer, eftersom jag också läser böcker som jag inte skriver om.

Det där prestationsläsandet fick mig nog att läsa klart en del böcker som jag egentligen inte ville läsa klart - bara för att få dem med på listan.

När jag nu äntligen avslutat Herman Brochs "Vergilii död" (i översättning av Harry Järv, Atlantis 1986), så liknar det i mycket det där prestationsläsandet. Ett återfall. Enstaka, hoppas jag.

Det jag sitter med nu, efter läsningen, är bara några korta notiser. Och jag ser ingen mening med att lägga ner mer arbete. Så det blir ännu ett tecken på att den här bloggen lever på sparlåga...

Hermann Broch (1886-1951) var ingenjör och industriman, sålde det ärvda familjeföretaget för att studera, häktades när Tyskland annekterade Österrike, skrev i fånglägret en novell om Vergilius, som under exilåren i USA växte till romanen "Vergilii död". 

För att karakterisera romanen måste man ta till "stororden": det handlar om diktens relation till den auktoritära makten, människan existentiella villkor, sammansmältningen av rationalism och mystik för att nå fram till Sanningen. 

Handlingen är inte så omfattande: I första delen, "Vatten, Ankomsten", anländer Vergilius år 19 f Kr till hamnstaden Brundisium med Kejsar Augustus flotta från Aten, där han arbetat med att försöka avsluta sitt väldiga versepos "Aeneiden". Han är febersjuk, vilket färgar monologen som skildrar ankomsten och färden i bärstol genom den myllrande staden, mystiskt vägledd av en liten pojke, till sjuklägret. I en koffert ligger bokrullarna med det oavslutade eposet.

Vergilius är övertygad om att han inte har långt kvar och lika övertygad om att han måste bränna manuskriptet: han har tänkt om, det är falskt, det är osant, det idealiserar uppkomsten av det romerska imperiet, det är en hyllning till Augustus, till makten.

I den andra delen, "Eld, Nedstigningen", tar feberdrömmar och hallucinationer över och längs sidorna väller Vergilius' ordflöde, en allt omfattande medvetandeström, långa meningar, sida upp och sida ner, bortom all logik och som åtminstone för mig helt enkelt är omöjlig att läsa på ett normalt sätt. Jag ger upp.

Lite mer lättläst är tredje delen, "Jord, Väntandet", där Vergilius' vänner, poeterna Plotius Tucca och Lucius Varus, kommer på besök och försöker, trots Vergilius protester, övertala honom om att hans epos är ett mästerverk, att han måste avsluta det. 

Till slut kommer kejsar Augustus och en lång diskussion följer, där Augustus även han hävdar att Vergilius epos är ett mästerverk och det just för att det sannfärdigt skildrar "den romerska andan" som lett fram till Augustus fredsrike - medan Vergilius förgäves försöker övertyga Augustus hur falsk denna bild är, långt från Sanningen. Till slut ger Vergilius upp och Augustus avlägsnar sig, med bokrullarna. Vergilius dör och den oavslutade "Aeneiden" publiceras senare i Rom genom vännernas försorg. Makten vinner.

 PS: det här är naturligtvis en ytlig text, präglad av lässituationen, som inte gör rättvisa åt ett kvalificerat litterärt verk.