Kanske är en ändring på väg. Jag har börjat läsa, mycket långsamt, Herman Broch: "Vergilii död".
Och samtidigt Raymond Chandler: "Farewell, my Lovely".
Ett av modernismens formellt och innehållsmässigt mest extrema verk och vad Johan Asplund i "Angående Raymond Chandler" kallar en "modern äventyrsberättelse".
Detta sagt bara för att hålla bloggen vid liv. Om den kommer att fyllas med innehåll återstår att se.
7 kommentarer:
Åh, Herman Broch! Jag läste hans Sömngångarsvit (egentligen en roman i tre delar) en gång för länge sen. Jag skaffade mig den mastodontiska Vergilii död också den gången, men kom aldrig igenom den. Roligt att höra att du satsar rejält efter det att de andra bestyren för en tid tagit över. ;)
Jag kan förstå att du inte kom igenom... Första delen, med Vergilii ankomst till Brundisium och sjuklägret, läste jag med stigande intresse. Men sedan, i del två, sidan 85 till 258, med drömmar och hallucinationer, "ett oöverskådligt rörligt, dynamiskt framvältande ordflöde" som Järv skriver i förordet - det frestade mitt lästålamod ordentligt! Nu i tredje delen, när vännerna från Rom anlänt, övergår det i en mer normal prosa, mer "lättläst". Så jag fortsätter. Och "Sömngångare", troligen inköpt på rea någon gång, pockar också på uppmärksamhet...
Jag trippar med lätta steg fram till bokhyllan och tänker ta fram den enda och olästa volymen av Chandler. Men det är Carvers "Där jag ringer ifrån"! Jag förväxlar "alltid" Raymond Chandler med Raymond Carver. Pinsamt med tanke på de få hyllmetrar litteratur jag äger, jag borde ha mer koll på vad som faktiskt finns däri. Men mer besynnerligt är att jag också "alltid" förväxlar Max Brod med Hermann Broch...
Båda dessa verk av Broch som ni nämnt verkar mycket intressanta. Jag har inte läst något av dem. Skildringar av gränslandet mellan liv och död i litteraturen är av naturliga skäl ett fascinerande tema, som vi - fullt levande - säkert kan få en del grubblerier eller insikter av? Jag har påbörjat en William Faulkner-höst, och läser nu Faulkners "As I Lay Dying" som berör döende-temat i högsta grad, främst genom den mycket märklige Darl Bundrens fascinerande betraktelser runt sin mors död och begravning.En utmärkt roman som också bärs upp av Darl. Titeln fick Faulkner (om jag fattat det rätt) genom några rader i Odysséens elfte sång, där Agamemnon beskriver för Odysseus hur han dog, "... till Hades jag nedsteg" (han mördades av sin hustru Klytaimnestra). Det började jag tänka på när jag läste detta inlägg om Vergilii död. Det är spännande att lite fåfängt försöka att koppla ihop böcker som pärlor i ett pärlhalsband, pärla efter pärla; olika halsband blir det utifrån samma böcker men med olika infallsvinklar. G.
På tal om att koppla ihop böcker, Gunnel, så är en av anledningarna till att jag läser "Vergilii död" att jag för några år sedan läste Ursula K. Le Guins "Lavinia". Lavinia i "Aeneiden" är kung Latinus dotter som Aeneas kämpar för att vinna, men som i hela eposet inte yttrar ett ord. Le Guins bok följer Vergilius handling i Aeneiden, men med den skillnaden att Lavinia är den som står i centrum. Dessutom står hon i telepatisk kontakt med den döende Vergilius under hans båtfärd till Brundisium, trots tidsskillnaden mellan händelseförloppet i Aeneiden och Vergilius tid, och får honom att ändra i historien, så att hon får röst. Nu när jag försöker komma ihåg det här så kommer jag kanske att läsa om "Lavinia"...
Le Guins Lavinia verkar ha ett ovanligt fascinerande tema: telepati med en döende person/Vergilius. Du tyckte alltså mycket om den? Jag hade inte hört talas om denna bok, men den verkar mycket intressant utifrån din beskrivning. Jag har dock Le Guins De obesuttna (oläst) i bokhyllan. Jag vet att Le Guin och Harold Bloom (som jag brukar tjata om) utvecklade en nära vänskap när de båda var i 80-årsåldern, och att de var var täta mejlvänner in i det sista (de skrev långa mejl om litteratur till varandra) utan att de någonsin träffades (de bodde för långt ifrån varandra). Han dedikerade en av sina sista böcker till henne. G.
"Lavinia" är den enda av Le Guins många böcker som jag läst. Science fiction/Fantasy är inte mitt bord. Men den här fängslades jag av, det minns jag. Dessvärre, som sagt, så är min förmåga att komma ihåg allt jag läser lite bristande...
Generellt uppskattar jag både science fiction och fantasy mycket. Vissa verk ur båda genrerna är så välskrivna att man upplever att tid och rum upplöses under läsakten. Men det finns också verk som man tycker är överskattade. Jag tänker på Stanislaw Lems "Solaris" som jag utnämner som det tristaste jag läst någonsin. Jag uppskattade inte heller (till skillnad från dig) Calvinos "Klätterbaronen" (magisk realism/fantasy). Jag skulle sammanfatta "Klätterbaronen" såhär: Trots fart och fläkt i tempo och det halvt humoristiska språket står romanen genomgående och stampar på samma fläck. Den bromsas upp av sig självt på ett negativt sätt, inte på ett positivt sätt. (Här finns en del att säga, men jag stannar här.) För mig blev "Klätterbaronen" en påminnelse om fördelen med att utnyttja biblioteken. Har jag köpt en bok, läst den och funnit den tillräckligt intetsägande för att nekas en andra omläsning, så ångrar jag att jag lade ut pengar på den. Läser jag en sämre bok som är lånad så har jag bara "offrat" tid, inte både tid och pengar. "Klätterbaronen" har redan fått hitta vägen till antikvariatet i Karlshamn. G.
Skicka en kommentar