Kort rapport om ett sinnestillstånd

Det går naturligtvis inte att gömma sig i grönskan. Världen finns där, hela tiden. Krigen. Den globala uppvärmningen.

I min allmänna dysterhet försöker jag hitta ord för en känsla, ett sinnestillstånd. Jag hittar Tomas Tranströmers dikt "Decemberkväll -72":

Här kommer jag den osynlige mannen, kanske anställd

av ett stort Minne för att leva just nu. Och jag kör förbi

den igenbommade vita kyrkan - därinne står ett helgon av trä

leende, hjälplös, som om man tagit ifrån honom glasögonen.

Han är ensam. Allt det andra är nu, nu, nu. Tyngdlagen som

                                                                            pressar oss

mot arbetet om dagen och mot sängen om natten. Kriget.

                                            

                                            Det gamla plommonträdets grenar dignar av frukter. 

En sommarkväll i antropocen

Jag gömmer mig i grönskan. 

Ja, inte bokstavligt. Men när jag sitter ute i trädgården och läser på kvällen och lyfter blicken från boksidan omges jag av det gröna. 

Gräsmatta, rabatter, buskar, de höga träden, askar, lönnar, kastanjer, blodbok och där borta betesmarken med de gamla ekarna. En djup grönska ännu, även om några av sensommarens och höstens nyanser har smugit sig in. 

Den blå himlen vitnar när ljuset sjunker. Molnen rör sig långsamt. Solljuset lågt över Sandgärdets mogna råg. Det finns en trygghet i detta att omslutas av grönskan. Att andas med grönskan. Det är en stillhet som jag gärna söker mig till.  

En sommarkväll i antropocen. 

En ursäkt

Det är nog dags för en ursäkt från min sida. Dagarna går och jag lyckas inte samla mig till att skriva ens några få rader. Trots det ser jag att det pågår en liten, men jämn ström av trafik här, utan att jag levererar. 

Jag kommer nog att testa ert tålamod ytterligare. 

Inte för att jag saknar böcker att läsa, men som Lichtenberg skrev:

"När en bok och ett huvud stöter ihop och det låter ihåligt, är det inte säkert att det är bokens fel."