lördag 5 juni 2021

Åter en repris om en omläsning

Det är en ljum sommarkväll. Jag sitter ute vid trädgårdsbordet, omgiven av blodbok, lönn och doftande syrén. En svag kvällsbris. Annars stillhet. En koltrast sjunger på andra sidan Sandgärdet. Solljuset silas mjukt genom lövverket. Ännu är det flera timmar tills det sista kvällsljuset kommer att förvandla alla färgerna i landskapet och ge växter och stenar, ja, allt, en alldeles speciell närvaro, och skapa det andaktsrum som är min enda religion.

Och eftersom det är sommar har jag som vanligt läst om en novell av Walter Ljungquist. Och eftersom jag redan skrivit en text om den repriserar jag den här. För femtioelfte gången.

Alltså:
"Det här hände den sommar då Jeanna och jag var på fotvandring. Vi befann oss då på en knapp dagsmarschs avstånd från vårt mål. Vi hade startat från min hustrus föräldrahem i Sörmland, där vi hade gästat ett par dar, och var nu på väg till min bror och svägerska, som ägde en gammal kungsgård i Södra Tjust i Småland. De två första dagarna, när vi ännu var ovana vid att gå, hade vi åkt bil några gånger, men sedan tredje dagen hade vi sagt nej tack till alla vänliga erbjudanden från förbipasserande bilister. Vädret hade hela tiden varit storartat, och vi hade haft en mindre vanlig tur att finna på präktiga nattlogin och vänliga människor."
Så inleds Walter Ljunquists novell "En dörr står på glänt", i samlingen med samma titel från 1937. Det är en underbar skildring av ett ungt pars fotvandring längs grusvägar i trettiotalets svenska landsbygd. Språket är konkret och detaljrikt beskrivande. Alla sinnen är inblandade. Man ser solljuset dallra över fälten i middagshettan, förnimmer doften av vägdamm och känner svalkan om kvällen och hör tornseglarnas skrin.

Det är ett svunnet Sverige, ett enklare Sverige ( ja, jag vet att det inte var enklare), en tid som jag av någon märklig anledning önskar att jag hade kunnat återvända till. (Återvända? Men jag har ju aldrig varit där?)

Men framförallt handlar novellen om att minnas och om hur det som en gång var på ett sätt aldrig försvinner. Minnen kan väckas av händelser och upplevelser i nuet.

Journalistparet på semestervandring övernattar på en gästgivaregård i en trakt som berättaren ofta besökte i sin barndom. Berättaren minns. Nutid och dåtid, landskapet, naturen och människorna växer till en utvidgad verklighet av förbindelser och korrespondenser, blir till det minnesrum till vilket en dörr plötsligt kan öppnas på glänt.

Vandrarna går vilse när de fortsätter och när de vänder tillbaka får de syn på ett vitt hus. De ser en kvinna på cykel med ett barn på styrstången hastigt avlägsna sig.
"Vi såg en blomrabatt omgiven av vita snäckor och en röd boll som låg på gårdsplanen, och strax därintill i gräset låg en liten docka på rygg och stirrade med stela ögon upp i trädens gröna virrvarr av löv, som rörde sig i vinden."
De knackar på för att be om vatten och ser att dörren står öppen. De går in och ropar hallå, men finner huset tomt. De går runt i de stilla, tysta rummen. Fönstren står öppna. Hela tiden har de känslan av att vara iakttagna.
"När vi vände oss inåt rummet tyckte vi att de gamla möblerna också viskade sinsemellan, och det var något högdraget, förnämt och lite vemodigt högtidligt över dem. Deras blanknötta ytor och stoppningar ansträngde sig förgäves att berätta för oss om de människohänder och öden och lidanden, som rört vid dem."
En nymodig svart och glänsande telefon på ett skrivbord ser ut som en anakronism. Är det verkligen möjligt att nå ut ur denna avstannade tid? Ett almanacksblad är en dryg månad gammalt.

Berättaren ser ut genom ett öppet fönster, känner blommorna dofta och möter blicken från en fågels öga i trädets lövverk. En trollslända slår sig i samma ögonblick ner på hans hand och sitter fullkomligt stilla.
"Plötsligt kom det för mig, att jag gick omkring i ett hus där invånarna genom någon lekfull eller ond andes infall blivit förvandlade till sländor och fåglar och blommor, så att de därigenom var utestängda från sitt eget hem och från alla förbindelser med människornas värld. Det var som om de förbryllade höll sig i närheten av oss och ångestfullt sökte kontakt med oss för att få hjälp i sin svåra belägenhet."
Så ringer telefonen, de lyfter luren och det visar sig att en nyss avliden åldrig man ligger i sin säng på övervåningen och att kvinnan är hans syster som cyklat efter hjälp. När berättaren ser den döde och sedan, när läkaren anlänt, får veta hans namn förstår han vem mannen är och skikt efter skikt av barndomstiden frigörs och leder fram till minnet av en betydelsefull gåva som han en gång fått av den döde.

Walter Ljungquist är en svensk Proust.



12 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Vilken underbart fin text! Stilist, du!
Nu måste jag läsa något mer av Ljungquist. Kanske hittar jag något här, i sommarhuset, med så många ännu olästa böcker.

Tommy Holm sa...

Hej!
Att läsa Walter Ljungquist varje sommar är en tradition som jag också upprätthåller. Ljungquist är för mig jämte Harry Martinson de typiska sommarförfattarna.

Jag har med intresse följt din blogg under några år men "lurat i vassen" och tillhört, inbillar jag mig, "den tysta majoriteten". Nu tyckte jag dock att det var hög tid att både höra av mig och att tacka för dina oftast mycket intressanta texter.

Att "En dörr står på glänt" gav mig en kick att äntligen reagera berodde också på, att jag så sent som igår laddade ner just den novellsamlingen som E-bok. Om du är pappersboks-älskare så var lugn - det formatet föredrar jag också. Men jag befinner mig "på landet" och mina Ljungquistböcker (komplett samling faktiskt) finns i sta'n, Stockholm. Eftersom jag betraktar WL-böcker som värdehandlingar så fraktar jag alltid tillbaka dem dit efter genomläsning. Och nu fick jag helt enkelt inte med mig någon Ljungquist när jag bunkrade sommarlitteratur senast.

För att återgå till"En dörr står på glänt", så vill jag passa på att påminna om en annan utomordentlig novell i den samlingen. Jag tänker på "Jan, Gunilla och hästarna". Den novellen blev min inkörsport till Walter Ljungquist. Jag läste den en gång (1960-70) i "En silverantologi ur BLM under 25 år" (från 1956). Sedan var jag fast och det förhållandet cementerades när jag upptäckte likheten med min internationella författarfavorit, William Faulkner.

Ja, jag ursäktar - Det blev lite av en ketchup-effekt detta (först ingenting, sedan "allt"), men en liten avslutningskommentar bara: Din fina inledning till reprisbloggen gav mig ekelöfska Elegi-vibbar och det är inte det sämsta heller!

Gunnel sa...

Hej Gabrielle! Jag blir nyfiken när du skriver om många olästa böcker i sommarhuset. Det låter underbart uppfordrande, på något sätt. I Lappland? Vilka böcker? Långt före varje sommar (som för mig är 1/6 - 31/8) staplar jag fem pocketböcker på svenska (originalspråk eller översättning, olika genrer, även faktaböcker, orkar ej engagera huvudet med engelska när det är så varmt) som utgör tänkt sommarlektyr för "playan" mellan Karlshamn och Sölvesborg och för läsfåtöljen. De tre första pocketböckerna denna sommar är: Ch Brontë, Jane Eyre (jag läste systerns Svindlande höjder förra sommaren; ett mästerverk som jag ett år senare fortfarande återkommer till i tankarna varje vecka); I Calvino, Klätterbaronen; A Huxley, Du sköna, nya värld. Om jag nu läser så många som tre böcker på tre månader: jag har sorg (min mors hastiga bortgång vid 74 års ålder) och är ganska rejält dränerad på energi och måste "ta hand om" min far och min egen familj i sommar. Hur som helst: brukar du också roa dig med att göra sommarlistor? Mvh Gunnel.

Lennart Erling sa...

Tack, Gabrielle - men stilist, jag? Nej...

Lennart Erling sa...

Tommy, det är alltid roligt att få kommentarer - och särskilt så uppskattande som din! Jag kan se i min statistik att vissa läsare av bloggen återkommer regelbundet och jag undrar vilka de är. Ljungquist är verkligen en sommarförfattare. "Jan, Gunilla och hästarna" är också en favorit, i den samlingen. Och "Godnattkyssen". Har du läst den lilla berättelsen "Dam i svart" (Janus 1983)? Den är mästerlig.

Tommy Holm sa...

Jo då, "Dam i svart" har jag läst, men jag måste skam till sägandes erkänna, att jag inte just nu kommer ihåg handlingen. Möjligtvis så handlade den novellen/kortromanen om ett förtalat par som bodde ensligt i en skogsbygd. Det var i så fall damen i det paret som av någon anledning var klädd i svart. Alltså bara minnesfragment, men om de stämmer, så uppskattade jag säkert berättelsen då jag läste den. Jag glömmer tyvärr det mesta även om det är bra. Ljungquists noveller har jag nog i allmänhet läst max två gånger. Jag har mest intresserat mig för romanerna, i synnerhet de i Jerk Dandelin-sviten, som jag återkommer till gång på gång. Alla delarna är bra, men skulle jag tvingas välja ut ett par, som särskilt tilltalar mig, så ligger "Ossian" och "Källan" bra till.

Lennart Erling sa...

Du minns rätt, Tommy. För några år sedan skrev jag:

Berättelsen utspelas på småländsk landsbygd, det är 1800-tal. Och det är en berättelse. En äldre farbror Felix återger för sin brorson, genom sina minnesbilder, historien om en ung kvinna som gifter sig med en betydligt äldre änkeman som sedan dör, liksom den vuxne styvsonen. Förtalet och byskvallret menar att den unga kvinnan och styvsonen levt i synd och att hon mördat både make och älskare. Men vad är sanning?
Genom berättarens minnen, från besök hos den utstötta kvinnan tillsammans med sin mormor, den enda i bygden som vunnit dennas förtroende, till återkommande besök i vuxen ålder hos den åldrande kvinnan som lever isolerad och tyst innesluten i sitt livsformande öde, men som till slut bit för bit öppnar sig för honom, växer den tragiska bilden av vad som verkligen skett fram.
Det är gripande. Språket, skenbart enkelt, väver samman en bild av människors inre och yttre, av deras tal och tystnad, av deras handlingar och dessa handlingars oåterkalleliga konsekvenser, av naturen och landskapet, som visar hur sammansatt och gåtfull och i grunden ogripbar verkligheten är.

Och jag var tvungen att leta upp och citera mig själv, för även jag "glömmer tyvärr det mesta även om det är bra" - lyckligtvis, kanske, för då kan man läsa om och på ett ännu mer grundligt sätt uppskatta den goda litteraturen.

Ljungquists romaner har jag läst några av genom åren, men inte på något systematiskt sätt. Men deras tid kommer, om livet blir långt...

Tommy Holm sa...

Du kanske tycker att detta börjar bli tjatigt, men det är i varje fall min ambition att det här skall bli mitt sista inlägg i den här diskussionen.

När du, Lennart, i ditt senaste svar berättade att det var en farbror Felix som berättade historien om damen i svart för sin brorson, så kan jag komma med följande i sammanhanget intressanta upplysningar. Farbror Felix är en återkommande gestalt i flera av romanerna i Jerk Dandelin-sviten som jag nämnde tidigare. Han finns bl.a. med i "Ossian". Farbror Felix är farbror till Jerk Dandelin, så det är Jerk som är den brorson som får lyssna till berättelsen. Jerk Dandelin är dessutom Walter Ljungquists alter ego!

Lennart Erling sa...

Nej, inte tjatigt, tvärtom är det roligt när de ofta tomma kommentarsfälten här fylls med diskussioner! Och som jag skrev, när tid ges kommer jag nog att läsa Ljungquists romaner...

Gunnel sa...

Hej Tommy! Din internationella författarfavorit W Faulkner hör till de författare jag är synnerligen nyfiken på. Det blir nog en faulknerhöst i läsfåtöljen. Min andlige fader och läromästare i litteraturens värld, Harold Bloom, satte Faulkner mycket högt. Bloom menade att Faulkner hade ett starkt årtionde, 1929-1939, då dennes fem främsta romaner tillkom. Bloom, som rangordnade kanoniska verk enbart utifrån estetiska aspekter och inte alls utifrån politiska, sociala eller moraliska aspekter (synnerligen omodernt och tvivelsutan min tekopp/mitt absintglas) rangordnade Faulkners fem "starkaste" romaner så här (i verket "Genius" (2002)): 1. As I Lay Dying 2. Light in August 3. Absalom, Absalom! 4 och 5: Sanctuary och The Sound and the Fury.

Det Bloom uppskattade mest hos Faulkner var hans förmåga till rakt igenom förmänskligade karaktärer, en förmåga Faulkner delade med Shakespeare. Bloom återkom då och då i sina texter om "den shakespearska och faulknerska karaktären" som en motsats till en del andra författares svagare förmåga att skildra genomarbetade karaktärer som blev parodiska snarare än förmänskligade.

När jag nu skriver om Faulkner blir jag sugen på att börja läsa As I Lay Dying. Jag kan ju inte bara skriva om vad Bloom tyckte och tänkte...! Lägger fram romanen nu så att jag läser den när sommaren är slut. Mvh G.

Gabrielle Björnstrand sa...

Hej Gunnel,

Faulkners As I lay dying är en av de tre bästa böcker jag läst de senaste tre åren. Läs den på engelska, rytmen, humorn, miljöerna, dramatiken!
Och: Jag kan omöjligt räkna upp allt oläst som finns i det här huset. Det är ett universellt bibliotek.

Gunnel sa...

Hej Gabrielle! Ja, jag ämnar läsa faulknerromanerna på engelska i Vintage Internationals upplaga. I höst! De fem väntar i bokhyllan! Spännande! Just nu läser jag "Jane Eyre" pga att jag blivit omtumlad och påverkad av författarens systers "Svindlande höjder" (E Brontë författade även utmärkt, tyvärr ganska bortglömd, lyrik).
Det låter härligt att ha ett universellt bibliotek! Mvh Gunnel.