Vid Rörsjön

Fyra minus i morse. Vindstilla, grå himmel. Full aktivitet vid fågelmaten. Och för första gången i år kom två domherrepar fram. 

Igår gick vi i skogen. Bland annat för att "ljuset ökar mängden kväveoxid i blodet vilket har positiva effekter på blodkärl och cirkulation och/eller möjligen också att solen ”triggar igång” kroppens belöningssystem och att detta motverkar effekter av skadlig stress. En annan viktig faktor kan vara att solljus krävs för bildning av livsnödvändigt D-vitamin. Solstrålningen består av synligt ljus med olika våglängder men där finns även osynligt UV-ljus som när den träffar huden omvandlar kolesterolliknande molekyler till ett förstadium av vitamin D".

                                                                Vid Rörsjön.

 

Nekromanti (†)

Som en så gott som ständigt läsande (och som i viss mån tidsneurotiker) har jag alltid en längre eller kortare kö av böcker att läsa, vars ordning jag sällan bryter. Ett ständigt undantag är dock när ett nytt nummer av tidskriften Essä kommer i brevlådan. Då blir jag genast sittande med den. 

Nummer sju av Essä har som vanligt en "källtext" som ett antal skribenter kommenterar eller anknyter till.

Källtexten den här gången är bara ett tecken:  (†) , ett tecken som i ordböcker markerar att ett ord är "dött" eller i alla fall föråldrat. Som alltid är det här numret läckert formgivet, den här gången med kongenialt svarta sorgkanter.

En av skribenterna, Karin Westman Tikkanen, skriver bland annat i sitt bidrag att tecknet som ser ut som ett kors har en lång historia och att det egentligen inte har något med det kristna korset att göra. Det har enligt traditionen sitt ursprung hos den grekiske grammatikern Zenodotos från Efesos (ca. 325-260 f. Kr.), förste föreståndaren för biblioteket i Alexandria, som uppfann ett tecken för att markera felaktigheter i sin kritiska granskning av manuskript av Homeros.

Nils Håkansson bidrag är betitlat "Språknekromantin - spridda iakttagelser inför en språkpuristisk etik". 

Nekromanti? Begreppet är sammansatt av grekiskans nekrós ("död") och manteía ("spådom", "förutsägelse"). Håkansson vill föreslå en ny användning av begreppet - språknekromantikern  som "ägnar sig åt att väcka liv i döda ord och språkformer."

Detta och mer därtill om språk och språkhistoria gör att jag ännu en gång blivit glatt överraskad och imponerad av gänget bakom den geniala idén med tidskriften Essä. Måtte den överleva och fortsätta.

 

Torsdag kväll och höstmörkret är kompakt

Torsdag kväll och höstmörkret är kompakt utanför fönstren. Vinden hörs fortfarande i träden. Jag läser de sista sidor i Nina Björks "Om man älskar frihet. Tankar kring det politiska" (Wahlström & Widstrand, 2020). Lugnt och metodiskt resonerande plockar hon isär och visar upp motsägelserna i liberalismens försvar för det kapitalistiska produktionssättet. Om man efter att ha läst boken ordentligt fortfarande är övertygad liberal, så är man... ja, jag vet inte vad jag ska använda för ord. Nu är jag ju inte övertygad liberal. Övertygad socialist i någon mening. Men inte lika optimistisk som Nina Björk. 

För övrigt är jag nu, äntligen, så gott som klar med mitt bidrag till släkthistorien. Jag har, som jag nog nämnt här tidigare, skrivit om min farfar och hans bröder som i början av förra seklet reste till Amerika för att tjäna pengar eller utvandra för gott. Det mesta av jobbet har varit att lära mig att utnyttja de fantastiska möjligheter till släktforskning som finns. Men även skrivandet har tagit tid. Stränga krav och klen förmåga är ingen bra kombination...

Dagens vandring mellan Svenshult och Skråmered

Onsdag kväll och jag är lite mör i benen efter ännu en etapp på Hallandsleden. Dagens vandring mellan Svenshult och Skråmered var ändå utan större strapatser, ganska slätt och lättgånget. Sju, åtta grader, lite vind och en låg och tätgrå himmel. Ett och annat regnstänk. 

Detta projekt, att bit för bit gå från länsgränsen i norr till länsgränsen i söder, närmar sig nu sitt slut. Nästa vecka eller så kommer vi att gå den sista sträckan upp på Hallandsåsen. 

Om det är något i vardagen som jag ser fram emot, så är det våra vandringsdagar. Att förflytta sig på det här långsamma sättet och med sinnena öppna för naturens skiftningar lära känna landskapet, att stanna till, att iaktta och samtala, det är ett utmärkt botemedel mot höghastighetssamhällets stress.

En av mina medvandrare frågade om jag skrev något i bloggen nuförtiden. Jag svarade att, nej, inte så mycket. Och så är det. Det blir enkla rader som dessa.

                                                                    Bron över Blankan