Det vi inte kan råda över

"Genom att vi senmoderna människor på samtliga nämnda nivåer - individuellt, kulturellt, institutionellt och strukturellt - strävar efter att göra världen förfogbar framstår den alltid som en 'aggressionspunkt' eller en rad aggressionspunkter, det vill säga objekt som det gäller att få kunskap om, uppnå, erövra, behärska eller utnyttja. Och just därigenom tycks 'livet' - det som bildar erfarenheten av det levande och av möten, det som möjliggör resonans - dra sig undan från oss, vilket i sin tur leder till rädsla, frustration, vrede, ja, förtvivlan, vilket sedan kommer till uttryck i blad annat vanmäktiga politiska aggressioner."

Igår satt jag i den varma höstsolen på altanen och sträckläste den tyske sociologen Hartmut Rosas nya bok på svenska, "Det vi inte kan råda över - om vårt förhållande till världen" (Daidalos, 2020). Det är en spännande bok. Efter bara en snabb genomläsning ska jag inte försöka sammanfatta, men det handlar om hur strävan att göra världen "förfogbar", dvs kontrollerbar, underkastad vår makt, samtidigt innebär att vi förlorar kontakten med det "oförfogbara", det som vi inte kan råda över. Och det är i spänningen mellan det förfogbara och det oförfogbara som vi kan uppnå "resonans", nå fram till en äkta upplevelse av världen. 

Ett näraliggande exempel på det oförfogbara, det som vi inte kan råda över, är naturligtvis den pågående Coronapandemin. Den är en aggressionspunkt, en frustrerande käpp i hjulet både för enskilda människor och för det kapitalistiska systemet, som kräver säkerhet, kontroll och långsiktighet. "Vi måste få ett slutdatum!", lyder det fåfänga kravet.

Det är sådana här brett civilisationskritiska böcker som jag gärna fastnar för. 

För några år sedan läste jag Rosas "Acceleration, modernitet och identitet. Tre essäer" (Daidalos, 2014).

Och skrev några rader om den här.

De reste till Amerika - lite släkthistoria

"Vår bostad i Wisconsin" står det på baksidan av fotot. Stugan ser inte riktigt färdig ut. Plankväggar, spåntak. Är det ett skorstensrör som sticker upp till vänster? Där står och sitter de i alla fall.

Längst till vänster farfars halvbror Bengt. Bakom honom, halvt skymd, "en okänd". Sedan farfar Johan, farfars bror Birger och till sist, en bit från de andra, halvbrodern Nils Petter. Det är något eller några år efter 1903. Bengt och Nils Petter har redan varit över en eller ett par gånger. Nu har Johan och Birger följt efter. 

Platsen är ett skogshuggarläger i Bibbon, Wisconsin. Bengt arbetade senare som snickare och skulle återvända till Sverige och bygga ett hyreshus i Oskarström. Birger blev kvar i USA, arbetade bland annat som spårvagnsförare och mekaniker i Saint Paul, Minnesota. Farfar Johan arbetade även i jordbruk och som vaktmästare på Bethesda hospital i Saint Paul. Återvände 1908 till Oskarström där han kunde köpa ett småbruk som gav en mager försörjning för en familj med till slut åtta barn.

Varför jag inte skriver

Jaså? - jaha, så den här sidan laddas forfarande ner, trots att jag inte har skrivit något på länge. 

När jag nu skriver så är det bara för att förklara varför jag inte skriver. Hela den här pandemivåren och sommaren har jag haft en känsla av att det här är ett tillfälligt uppehåll, ett slags undantagstillstånd, en tid att bara vänta ut normalitetens återkomst. 

Nu börjar jag mer se detta som en illusion. Att det är lika bra att inse att normalitetens tid är förbi. Utan att  närmare precisera eller gå in på detaljer så tror jag att "allting" bara kommer att bli värre. Läsningen av en morgontidning, vilken dag som helst, är nog bevis för den saken.

Under den här tiden har jag väl läst en och annan bok, tänkt en och annan tanke, men att formulera något vettigt och för andra läsvärt, nej, om jag någonsin haft förmågan, så har jag den inte nu.

Mina dagar fylls av praktiska ting. Vi har installerat jordvärme och återställande av trädgård och altan har tagit tid. Målning, snickrande, reparationer. Vi umgås med barn och barnbarn, vandrar med vänner i det halländska landskapet, upplever naturens förändringar. Det är ett gott liv.

Nu, tisdag kväll, efter en varm och solig dag, vitnar himlen långsamt och luften blir svalare. Den stora lönnen har börjat skifta färg. Kastanjerna faller till marken. På fälten är skörden bärgad och plöjningen påbörjad. Kommer hösten att bli som höstarna brukar bli, kommer ett annat, klarare ljus, en stillhet, ett lugn?