En del av de senaste dagarna med strålande sol har vi ägnat åt utflykter och vandring i skog och mark, ibland ensamma, ibland med goda vänner. Och gymträningen har ersatts av hemmaträning. Detta, och förberedande trädgårdsarbete, är bra både för kropp och själ.
Ett annat sätt att använda tiden för att avvända dystra tankar är naturligtvis att läsa. Och då vi lever i tider då ens framtida öde tycks mer ovisst än någonsin, varför inte läsa filosofi, och varför inte de gamla stoikerna?
"Vi måste kringgärda oss med filosofin", skriver Seneca, "en oövervinnelig mur som ödet inte förmår ta sig över trots att den har angripits av många belägringsmaskiner. Själen som övergivit de yttre försvarsverken intar en ställning som inte kan betvingas och försvarar sig i sin höga borgklippa: inget vapen når upp till själen. Ödet har inte, som vi tror, långa armar. Det kan inte gripa någon utom den som klänger sig fast vid det. Därför måste vi så mycket vi bara kan dra oss tillbaka från ödet och med det kan bara kunskap om oss själva och om naturen hjälpa oss. Själen måste veta vart den är på väg och varifrån den kommer, vad som är bra och vad som är dåligt för den, vad den skall söka och vad den skall undvika, vad ett förnuft är som skiljer mellan det man skall sträva efter och det man skall undfly, som tämjer begärens vanvett och tyglar fruktans raseri."
Seneca: "Breven till Lucilius" (Daidalos, 2018)
