Än mindre om Karl XII och kvinnorna. Men när jag kom att bläddra i Carl Grimbergs "Svenska folkets underbara öden" (1913-1924) så hittade jag ett kapitel betitlat just "Karl XII och kvinnorna". Och blev intresserad.
Grimbergs uppfattning av Karl XII är glasklar:
"Karl XII var en stark natur, alltför stark, alltför helgjuten för att kunna riktigt förstås av sönderslitna, i en mängd småintressen upplösta nutidsmänniskor."
Fältlägret blev hans hem. "Familjelivets stilla lycka lockade honom ej. Ingen kvinna vann hans kärlek, och äktenskap hade han varken tid eller lust att tänka på."
Han sökte inte heller "tillfälliga förbindelser med kvinnor" som ersättning för den äktenskapliga lyckan. Vilket kan te sig obegripligt för "sådana, som ej kunna fatta, att en yngling, vilken behärskas av en stor, hela själslivet omspännande idé, ... därur [kan] hämta styrka till herravälde över lägre drifter."
Men, skriver Grimberg, "Folk, som förnekar möjligheterna av själens herravälde över driftlivet, har emellertid ej kunnat finna någon annan lösning av problemet 'Karl XII och kvinnorna' än att tillgripa en teori om sexuell abnormitet."
Grimberg är upprörd. Inte den ringaste skymt av bevis har naturligtvis kunnat frambringas. Nej, det är "lösa hugskott" och "rena rama toddyskvallret".
Esaias Tegnér skrev om kungen som "en skägglös dundergud". Och det, menar Grimberg, har missförståtts som att kungen saknade skäggväxt. Men redan 1715 kunde Emanuel Swedenborg berätta att Karl XII under ritten från Turkiet till Stralsund låtit skägget växa ut. Och vid 1917 års undersökning av kroppen "lade de närvarande märke till en tydlig skäggstubb av ljusbrun färg på både överläpp och haka."
Ett elakt rykte gjorde gällande att vid 1859 års likbesiktning (gällde inte griftefriden?), då Carl XV och en professor Boklund, m fl närvarade, "det befanns, att Carl XII var hermafrodit." Men någon professor Boklund var enligt "besiktningsprotokollet" icke närvarande!
Det påstods också att resultatet från 1859 hemlighölls. Men bland deltagarna fanns "den allt annat än karolinskt sinnade Anders Fryxell, vilken till på köpet var den som först väckt tanken på besiktningen av den döde och säkerligen ej skulle ha stuckit under stol med några hemligheter av påstådd art."
Dessutom, och nu kommer det slutliga beviset på Karl XII:s manlighet, vid 1917 års undersökning genomfördes en röntgenfotografering av konungens bäcken, vilket visade sig ha en typiskt manlig form.
Så såg han alltså ut inuti, "Krigarkonungen, med det blida leendet, mannen med den upphöjda ro, som kommer av frid med sitt eget samvete, han som hälsats såsom befriare av tusentals förtryckta, han är förvisso ingen förstörartyp sådan som flera av världshistoriens väldiga erövrare."
5 kommentarer:
Ibland har du - vadskajagsäga - lite udda intressen, Lennart ; )
Homo sum: humani nihil a me alienum puto!
Det var mest det här med röntgenbilderna som fascinerade mig...
Jag vet. Intet mänskligt är mig främmande. Ej heller Karl XII:s skäggväxt. Du är alltid rolig, jag retades.
Såsom söndersliten, i en mängd småintressen upplöst nutidsmänniska, kan jag bara konstatera att Grimbergs analys står sig också i vår tid - jag har svårt att riktigt förstå en så helgjuten krigarpersonlighet. Den bristen har jag för övrigt upptäckt hos mig själv vid andra tillfällen också, under värnplikten exempelvis. Eller under en kort sejour som medlem i Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek.
Men det känns skönt att se att det här typiskt svenska, att när vi gör nåt som i vissas ögon kan verka kontroversiellt (till exempel deltar i moderna krig) så är det ändå liksom av ren godhet, inte är något nytt. Inte ens "Sveriges förstörare" var en sedvanlig förstörartyp, utan en man - förlåt, MAN - med fullkomlig samvetsfrid.
Spiring, du tänker kanske på svensk trupp i bakhasorna på amerikansk? Då kan jag bara hålla med dig.
Skicka en kommentar