"i de bortglömda tingens gravitationsfält"

"När jag till exempel på mina vandringar genom staden någonstans blickar in på någon av de där tysta gårdarna där ingenting har förändrats på decennier, känner jag nästan fysiskt hur tidens ström saktar sig i de bortglömda tingens gravitationsfält. Då tycks mig alla moment i vårt liv finnas samlade i ett enda rum, alldeles som om de kommande tilldragelserna redan existerade och bara väntade på att vi äntligen skulle infinna oss i dem, precis som vi när vi hörsammar en inbjudan vi tackat ja till infinner oss vid en bestämd timma i ett bestämt hus. Och vore det inte tänkbart, fortsatte Austerlitz, att vi också i det förflutna, i det som redan har varit och till största delen är utplånat har avtalade möten och där måste söka upp orter och personer som så att säga bortom tiden hänger samman med oss?" 

W. G. Sebald: "Austerlitz" i: (W. G. Sebald: "Dikt, prosa, essä". Bonniers 2011. sidan 969.

Livet är inte bara läsning

Livet är inte bara läsning.

Idag körde vi upp till Sandsjöbacka naturreservat och gick längs ett av spåren i den södra delen, ca 9 kilometer i omväxlande terräng, gran- och tallskog, lövskog, över klippor och hällar, längs småsjöar och sankmarker. Det var ganska blött överallt efter helgens kraftiga regn, ibland var stigen mer en bäckfåra än en stig. Men solen sken från den klarblå himlen och efter nattens frost blev det varmare efterhand.

Nu i kväll, när jag slår mig ner i läsfåtöljen, känner jag den varma tröttheten i kroppen. Och samtidigt en lugn, god koncentration i sinnet. Nej, livet är inte bara läsning.

Denna milda, vindstilla och disiga morgon

Denna milda, vindstilla och disiga morgon, efter att ha läst dagstidningarna med en viss självövervinnelse (varför försöker jag "hänga med"?), gick jag den vanliga rundan i den nu tomma betesmarken, genom fägatan, och stannade till en stund där stenarna samlat sig till något slags möte, kanske lågmält argumenterande kring frågan om tidens natur.

Allt var stilla. Gräset ännu grönt, några träd med kala grenar, andra med löven kvar. Det enda som rörde sig var några mindre kråkflockar, som flyttade sig från ett träd till ett annat, håglöst kraxande. 

Dessförinnan hade jag läst vidare i den stora Sebaldvolymen och där just avslutat den märkliga  "Saturnus ringar". Nu väntar Sebalds främsta verk, "Austerlitz", som jag kommer att läsa för tredje gången. 

Jag har här några gånger sjungit omläsandets lov. Det blir mer och mer en nödvändighet, detta att återvända till de goda böckerna, de som en gång och en gång till visat sig vara viktigare än andra. Och låta de andra vara. 

Just nu

Just nu. En envis förkylning gör att jag mest sitter och läser. Ute i regnet och blåsten faller lönnlöven allt tätare. På gräsmattan under blodboken kalasar en flock ringduvor och ett par nötskrikor på ollonen. En viss dysterhet.
Dagstidningsläsningen gör mig inte bättre till mods.

Jag läste W G Sebald första gången 2008. Några omläsningar 2010. Nu är det dags igen. Den tusensidiga volymen med samlade svenska översättningar är min tillflykt.

Jag har skrivit några rader om min Sebaldläsning då och då. Vill du läsa så sök på Sebald i sökrutan till höger...

Clive Hamilton: Den trotsiga jorden

Det finns böcker som man inser att man inte borde läsa, men som man läser ändå.

"För det första står vi inför en reell möjlighet att vi människor under detta sekel, i full vetskap om vad vi gör, kommer att fördärva livsvillkoren på vår hemplanet så grundligt att de blir omöjliga att återställa. För det andra måste vi inse att det finns en konkret risk för att vi genom vårt handlande framkallar vår egen utplåning, eller åtminstone ett sammanbrott för civiliserade levnadssätt. För det tredje har planetens funktionssätt förändrats. Från att uteslutande ha reglerats av blinda krafter påverkas dess utveckling nu av en ontologiskt särpräglad naturkraft, en som uttrycker mänsklig vilja. Planeten är inte längre den 'avförtrollade' jord som den vetenskapliga revolutionen lämnade oss med. Men den är inte heller 'återförtrollad'; det är inte magi som genomsyrar den utan viljestyrd verksamhet. Dessutom har holocens behagliga och förutsägbara klimat, den miljömässiga kontext ur vilken civilisationen uppstod, med åtföljande kulturer och sociala strukturer, förpassats till historien. Nu går vi in i en ny, instabil och oförutsägbar geologisk era som kommer att bestå i tusentals eller tiotusentals år."

Clive Hamilton: Den trotsiga jorden. Människans öde i antropocen. Daidalos, 2018.

Nästa fråga, tack.

Nu är det oktober och riktig höst. Dags att rensa hängrännorna.
Om jag läser något?
Nästa fråga, tack.