fredag 21 juni 2019

Sommarens ritualer: Walter Ljungquist

Härom kvällen, när det ännu vid åttatiden var tjugofyra grader varmt, satt jag i växthuset med en god ale och läste Walter Ljungquist. Varje sommar läser jag något av Ljungquist, oftast några noveller. Det tillhör ritualerna, så att säga. Med stigande ålder upptäcker jag att jag får fler och fler ritualer. Om det är bra eller dåligt vet jag inte.

Det blåste en del därute den här kvällen, men inne i växthuset var allt stillhet. Det knäppte lätt i tackluckorna. Flygfän surrade under taket. Över mig fanns vinrankans stora gröna blad. Längs väggen höga, blommande tomatplantor, några redan med gröna tomater.

Novellen "En dörr står på glänt" har jag skrivit om förut i bloggen. En repris alltså, till och med en repris på reprisen. Att på det här sättet återvända till och läsa om är något som jag alltid talat för. Kanske mer ju äldre jag blir. När mycket i livet är repriser.

Alltså:
"Det här hände den sommar då Jeanna och jag var på fotvandring. Vi befann oss då på en knapp dagsmarschs avstånd från vårt mål. Vi hade startat från min hustrus föräldrahem i Sörmland, där vi hade gästat ett par dar, och var nu på väg till min bror och svägerska, som ägde en gammal kungsgård i Södra Tjust i Småland. De två första dagarna, när vi ännu var ovana vid att gå, hade vi åkt bil några gånger, men sedan tredje dagen hade vi sagt nej tack till alla vänliga erbjudanden från förbipasserande bilister. Vädret hade hela tiden varit storartat, och vi hade haft en mindre vanlig tur att finna på präktiga nattlogin och vänliga människor."
Så inleds Walter Ljunquists novell "En dörr står på glänt", i samlingen med samma titel från 1937. Det är en underbar skildring av ett ungt pars fotvandring längs grusvägar i trettiotalets svenska landsbygd. Språket är konkret och detaljrikt beskrivande. Alla sinnen är inblandade. Man ser solljuset dallra över fälten i middagshettan, förnimmer doften av vägdamm och känner svalkan om kvällen och hör tornseglarnas skrin.

Det är ett svunnet Sverige, ett enklare Sverige ( ja, jag vet att det inte var enklare), en tid som jag av någon märklig anledning önskar att jag hade kunnat återvända till. (Återvända? Men jag har ju aldrig varit där?)

Men framförallt handlar novellen om att minnas och om hur det som en gång var på ett sätt aldrig försvinner. Minnen kan väckas av händelser och upplevelser i nuet.

Journalistparet på semestervandring övernattar på en gästgivaregård i en trakt som berättaren ofta besökte i sin barndom. Berättaren minns. Nutid och dåtid, landskapet, naturen och människorna växer till en utvidgad verklighet av förbindelser och korrespondenser, blir till det minnesrum till vilket en dörr plötsligt kan öppnas på glänt.

Vandrarna går vilse när de fortsätter och när de vänder tillbaka får de syn på ett vitt hus. De ser en kvinna på cykel med ett barn på styrstången hastigt avlägsna sig.
"Vi såg en blomrabatt omgiven av vita snäckor och en röd boll som låg på gårdsplanen, och strax därintill i gräset låg en liten docka på rygg och stirrade med stela ögon upp i trädens gröna virrvarr av löv, som rörde sig i vinden."
De knackar på för att be om vatten och ser att dörren står öppen. De går in och ropar hallå, men finner huset tomt. De går runt i de stilla, tysta rummen. Fönstren står öppna. Hela tiden har de känslan av att vara iakttagna.
"När vi vände oss inåt rummet tyckte vi att de gamla möblerna också viskade sinsemellan, och det var något högdraget, förnämt och lite vemodigt högtidligt över dem. Deras blanknötta ytor och stoppningar ansträngde sig förgäves att berätta för oss om de människohänder och öden och lidanden, som rört vid dem."
En nymodig svart och glänsande telefon på ett skrivbord ser ut som en anakronism. Är det verkligen möjligt att nå ut ur denna avstannade tid? Ett almanacksblad är en dryg månad gammalt.

Berättaren ser ut genom ett öppet fönster, känner blommorna dofta och möter blicken från en fågels öga i trädets lövverk. En trollslända slår sig i samma ögonblick ner på hans hand och sitter fullkomligt stilla.
"Plötsligt kom det för mig, att jag gick omkring i ett hus där invånarna genom någon lekfull eller ond andes infall blivit förvandlade till sländor och fåglar och blommor, så att de därigenom var utestängda från sitt eget hem och från alla förbindelser med människornas värld. Det var som om de förbryllade höll sig i närheten av oss och ångestfullt sökte kontakt med oss för att få hjälp i sin svåra belägenhet."
Så ringer telefonen, de lyfter luren och det visar sig att en nyss avliden åldrig man ligger i sin säng på övervåningen och att kvinnan är hans syster som cyklat efter hjälp. När berättaren ser den döde och sedan, när läkaren anlänt, får veta hans namn förstår han vem mannen är och skikt efter skikt av barndomstiden frigörs och leder fram till minnet av en betydelsefull gåva som han en gång fått av den döde.

Walter Ljungquist är en svensk Proust.


6 kommentarer:

Einar J sa...

En enda bok av Walter Ljungquist har jag i hyllan (ännu oläst). Titel: "Källan". Har du läst den? Borde man kanske i första hand välja den du skriver så fint om här?

Lennart Erling sa...

Walter Ljungquist är en av de författare som jag ofta tänker att jag ska läsa "ordentligt". Jag har några volymer i hyllan, men de enda som jag har läst (om jag minns rätt...) och som jag läst om flera gånger är novellerna i "En dörr står på glänt" och den korta prosaboken "Dam i svart". Jag tror nog att novellerna är en bra ingång. Kanske är det dags för mig att börja med den där ordentliga läsningen nu.

Gabrielle Björnstrand sa...

Så himla fint skrivet, Lennart. Själ och hjärta och dina lakoniskt varma formuleringar. Jag tror jag läst en enda bok av Ljungkvist, och den har jag glömt.

Allt som ropar om att läsas måste man ju inte, som Niklas Rådström så klokt sa, i DN.
Men vissa vill man ju ändå. Själv har jag bestämt mig för att läsa mer Lars Ahlin, Flannery O´Connor och ännu en Faulkner, Steinbeck, Rachel Kusk, John Williams i sommar. Samt de obligatoriska kapitlen ut Ulysses. Homeros har jag läst mycket grundligare än Joyce.

Lennart Erling sa...

Tack Gabrielle! Beröm från dig skattar jag högt...
Nej man måste absolut inte läsa det som är i ropet. Kanske ska man tvärtom undvika det som är i ropet (hur varaktigt kommer det att bli?) och istället ägna sin (korta) tid åt det som är "varaktigare än koppar", som Harry Järv skrev. Lars Ahlin har jag en del av och Faulkner väldigt lite. "Vredens druvor", förstås. Inget av Kusk. "Stoner" var en fruktansvärt bra. "Odysséen" två omläsningar, vilket ju inte räcker.
Nu kanske jag fortsätter med Ljungquist. Men jag är ju som åsnan mellan bokstaplarna...

Johannes sa...

Walter Ljungquist är essensen av svensk sommar, tycker jag. För kanske tio år sedan ägnade jag en sommar åt att plöja mig igenom hela Jerk Dandelin-sviten och irra omkring i hans skogar och mystiska lummiga trädgårdar hos excentriska damer. Den är definitivt en svensk "På spaning …"

Lennart Erling sa...

Annat kom emellan efter "Revolt i grönska". Men jag kommer absolut att fortsätta med de andra delarna.