En blåsig, regnig och allmänt grå onsdagsmorgon

En blåsig, regnig och allmänt grå onsdagsmorgon. Jag lägger ifrån mig Martin Kylhammars bok* om den okände Sten Selander. Nu är han inte så okänd för mig längre. En mycket intressant läsning.
Det är främst som skildrare av svenskt landskap och svensk natur som jag fascineras av Selander. Och så hans kritik av den ödesdigra rovdriften på den natur som vi är en del av.
Det han skrev redan på trettiotalet har blivit än mer relevant. Och:

"Någon geolog har föreslagit att kvartärtiden skulle anses avslutad med maskinålderns inträde, som alltså skulle få inleda en ny geologisk epok. Ty då ingrep plötsligt en ny faktor i jordens historia: människan, som med maskinernas hjälp blev en makt, jämställd med naturkrafterna, och redan har omvandlat nästan hela jordytan."

Så inleder Sten Selander sitt magnum opus "Det levande landskapet i Sverige" från 1955.

Han var inte först med denna tanke. Sverker Sörlin skriver om detta i  "Antropocen. En essä om människans tidsålder" (2017)

Och som av en händelse som ser ut som en tanke: när jag läser dagens DN och SvD fastnar jag för tre rubriker:

En radikalpessimistisk krönika på ledarsidan i DN: "Våra barn kommer att få ett litet helvete på grund av hur vi beter oss" (fri länk här).

I DN-kultur en artikel om de flyktingströmmar som alltmer beror på klimatet: "Klimatflyktingarna har redan börjat komma" (tyvärr låst länk här).

Och med anledning av en ny FN-rapport en klarsynt artikel i - av alla ställen - SvD:s näringslivsdel: "Det är marknaden som dödar vår planet" (tyvärr låst länk här)

_______________________________________________________________________________

*Martin Kylhammar: "Den okände Sten Selander. En borgerlig intellektuell" (Akademeja 1990)

Några rader om vad jag gör och vad jag läser

Äntligen några rader här. Vädret har blivit normalt och livet går sin gilla gång. Det grönskar igen och mycket har fått en andra blomning. Blåklockorna är fler nu än tidigare. Än är det bara färgskiftningar i alléns lönnar. Igår eftermiddag satt jag ute vid växthusväggen och läste i solen, efter att ha jobbat med röjsåg halva dagen. Jag kan inte klaga över min tillvaros villkor. Inte ens över att vildsvinen lämnat sitt gömställe ute i majsfältet och roat sig med att plöja upp en bra bit av en gräsmatta. Efter att jag satt upp elstängsel har de inte synts till.

Vad jag möjligtvis kan klaga på är att jag inte läser ordentligt och inte heller förmår att skriva några blogginlägg. Lite kan jag nog skylla på den varma sommaren. Men nu är det snart höst.  I grunden finns en rastlöshet och en bristande koncentrationsförmåga som irriterar mig. Ändå, vad hjälper det att klaga på sig själv?

                                                                        *

Jag har en faiblesse för civilisationskritiker. Det är goda tider för sådana nu när vi lever under antropocen och det kanske verkligen är sent på jorden.
Slumpen visade mig vägen till en civilisationskritiker som jag inte läst tidigare.

Sten Selander, (1891-1957), var poet, litteraturkritiker, essäist, botaniker, med mera och medlem av Svenska Akademien. Jag vet inte så mycket om honom, men Martin Kylhammars biografi är på väg till min brevlåda. Nu läser jag "Mark och rymd", ett urval av Selanders essayer.

Selander skriver om landskapet, om odling, om växter, djur och människor. Om förändring och utveckling. Det är trettiotal och fyrtiotal. Essäerna har titlar som "En uppsvensk landsväg", "En gammal trädgård" och "Epikuros i Lappland". Han har djupa kunskaper om naturen i vid mening.
Under allt finns en kritik av och en skepsis mot moderniteten och industrisamhället. Stilen är både stillsamt lyrisk och fackkunnigt detaljerad, ändå anspråkslöst vardaglig.
Jag läser gärna texter som dessa, även om mina fackkunskaper är ytterst bristfälliga. Det är naturligtvis ett slags eskapism. Att förflytta sig till en helt annan tid och plats.

"Förvårsnatten står blå och ogenomskinlig över Skåne. En disig halvmåne hänger långt inne i dunklet söderut. Den får småsjöarna på andra sidan Våmbs ängar att blänka isigt silvervita och vattnet i Klingvallsån att myllra av glidande, ljudlösa reflexer. Men eljest är allt utplånat: inga stjärnor, inga konturer i den milsvida utsikten som gömmer sig någonstans framför oss, där vi sitter och huttrar på backarna nedanför Silvåkra och väntar på gryningen och vildgässen."

                                                                           *

Nu sitter jag ute i trädgården och skriver det här. Det är tisdag eftermiddag. Över mitt huvud silas solen genom blodbokens grenverk. En tillfällig varmfront har kommit in söderifrån och vinden är stark och nästan ljum. En kopp kaffe står på stolskanten. Ännu en timme kan jag glömma allt annat än det jag gör just nu. Jag vill inte vara någon annanstans, inte göra något annat. Efter ett tidigt pass på gymmet följt av arbete med röjsågen känner jag en behaglig trötthet i kroppen.

Så är det inte alltid. Ibland vill man bara fly.

Man kan resa, skriver Selander, "för att komma bort från den ångest och ovisshet, det medvetande om människornas kortsynta egoism och stupida ondska, som vi ibland måste frigöra oss från åtminstone för någon dag eller timme, om vi ska kunna uthärda och leva." 

Och fortsätter: "Men den djupaste vilan och läkedomen är dock försjunkandet i en natur, som är oss så förtrogen att alla dess sinnesstämningar får svar inom oss och ändå liksom all natur så väsensfrämmande att den för oss bort från oss själva."
                       
                                                                           *

Sten Selander: Mark och rymd. Ett urval essayer om svensk natur och bygd. Bonniers 1959.