"Hur snabbt försvinner inte allt: i världen människorna själva, i tiden deras minne! Vad är sinnevärldens ting, särskilt de som lockar oss genom lust eller skrämmer oss genom olust eller högljutt prisas av fåfängan? Så obetydliga och föraktliga, så smutsiga, bräckliga och livlösa! Att besinna det hör förnuftet till. Hurdana är dessa människor vilkas omdömen och meningar förlänar ära? Vad är döden? När man beaktar den i och för sig och i tanken skiljer den från vad inbillningen häftat vid den, befinns den blott vara en naturtilldragelse. Men att låta sig skrämmas av en sådan är barnsligt. Vidare är den ej endast en naturtilldragelse utan även en för naturen nyttig tilldragelse."
Marcus Aurelius: "Självbetraktelser". Översättning av Ellen Wester. Forum, 1967.
4 kommentarer:
Har en gammal kärlek till Marcus Aurelius, trots att det nog är 20 år sen jag läste honom. Men vilken människa!
Oj, det var en snabb kommentar! Ja, där finns en mycket klok kärna av livsvisdom i stoicismen hos denne åldrande kejsare. Det lilla jag läser nu under dessa extremväderdagar är hellenistisk filosofi.
Det som berörde mig mest är kanske att han avtecknar sig som en stor humanist, mot reliefen av skitnödiga maktlystna romerska kejsare. Att en enda människa kan skifta så, i en kultur. Det är på något sätt en insikt som kompletterar eller relativiserar allt vårt prat om strukturer (dagarna i ända).
ska läsa denna, väntar i bokhyllan
Skicka en kommentar