Ishiguromania

Måndag morgon. Mörker och blåst, regn mot fönsterrutorna. Jag dricker en första kopp starkt, hett kaffe och ingenting hindrar mig från att sträcka ut handen efter en bok och börja läsa. Ingenting, förutom det att jag borde skriva några rader här.

Jag har fortsatt att läsa Kazou Ishiguro. Efter den briljanta "The remains of the day" i höstas har jag nu fortsatt med "The buried giant" (som jag skrev om nyss), "When we were orphans", "The unconsoled" och novellsamlingen "Nocturnes". Och så nu "Never let me go".

Så många har skrivit så intelligent och så bra om Ishiguro, att jag på något sätt inte haft lust att försöka skriva. Jag har bara läst. Vilket inte är bra:

"Ty ju mer man läser, desto mindre spår lämnar det lästa efter sig i själslivet; det blir som en tavla fylld med text skriven över text. Förty blir det inget idisslande; men endast genom ett sådant tillägnar man sig det lästa. Om man läser oavbrutet, utan att efteråt tänka dess mera på det lästa, så rotar det sig inte och går för det mesta till spillo." *

Kanske några rader här då om "Never let me go", i alla fall.

Det är en märklig bok. Genom berättarrösten Kathy skildras en engelsk internatskola som är som alla andra engelska internatskolor, utom i det avseendet att de barn och ungdomar som undervisas där, avskilda från samhället, är klonade mänskliga varelser, framtagna enbart för att fylla rollen som organdonatorer.

I den kontrafaktiska version av England under 1990-talet som Ishiguro skapat förhåller det sig så att det finns ett antal liknande inrättningar. Och det är ett normalt, icke ifrågasatt förhållande. Och det som gör framställningen ännu mer skrämmande är att inte heller de klonade huvudpersoner vi följer, Kathy, Ruth och Tommy, ifrågasätter sin roll som blivande organdonatorer.

De vägrar inte, de accepterar att ingå i ett system där de efter avslutat utbildning, i bästa fall, som Kathy,  under ett antal år kan vara skötare åt donatorer, innan även de blir donatorer. Deras korta liv leder fram till "fullbordandet", dvs döden, efter tre eller fyra donationer.

Ishiguro är formidabelt skicklig. Det dröjde ända till slutet av boken innan den naturligaste invändningen dök upp: klonerna undervisas på internatet som vilka ungdomar som helst, de har tillgång till ett bibliotek med skönlitteratur, de kommer i vuxen ålder ut till gemensamma boenden i det omgivande samhället och de rör sig fritt - men de gör inte uppror.

Det är orimligt. Men det här är science fiction. Kommer det att finnas samhällen där den vetenskapliga utvecklingens yttersta möjligheter leder till att människovärdet kan villkoras och det det som en gång bara var en mardröm blir det normala?



* Arthur Schopenhauer: "Om läsning och böcker" (i: "Klassisk horisont - essäer från fem sekler". Översatta och introducerade av Harry Järv. Cavefors, 1970.