Pensionärsliv, läsning

Om livet nu är en teater så måste man spela sin roll väl.

I pensionärsrollen ingår dagliga promenader. Vilket för mig innebär raska, minst timslånga rundor.

Vädret de senaste dagarna har inte varit det bästa. Fem, sex plus, lätt sydvästlig vind och ett envist, fuktigt dis. När det inte regnar. Men lärkorna flyger upp ute på fälten och ryttlar, sjunger lite tveksamt - vilket jag kan förstå. Ska det här kallas vår? De verkar i alla fall vara lite fler i år än förra året.

Kanske är det också ett tecken på att jag lever ett pensionärsliv att jag fick ett infall att läsa om Birger Sjöbergs "Kvartetten som sprängdes"? Och att jag ägnade ett par dagars läsning åt detta? Mitt läsande har annars alltid präglats av ett slags självpålagd disciplin, en vilja att hinna med att läsa viktiga böcker. En disciplin som jag naturligtvis inte har kunnat upprätthålla. Men där avsteg (främst deckare) känts som just avsteg.

Som pensionär har jag både mer tid att läsa och mindre tid kvar att läsa. Jag kommer ju ändå inte att hinna läsa allt jag vill (borde) läsa. Jag märker att det jag kallar slumpläsning blir allt vanligare.

Man kan nog också se den här läsningen som ett slags flykt, en verklighetsflykt. När alternativen är att antingen gråta (krigen) eller skratta (Trump) åt eländet - och när skrattet dessutom strax fastnar i halsen...

När jag nosade i hyllorna kom jag att tänka på den fina läsupplevelsen när jag först läste "Kvartetten som sprängdes" och på Hasse Alfredsons underbara TV-serieversion från 1973. Jag  hittade en pocketversion i Delfinserien från 1968 med båda delarna och slog mig ner och började läsa.

Sjöberg iscensätter en svensk småstadsidyll på 1920-talet, med ett myller av människoöden i olika samhällsskikt. Rollerna är givna, alla samhällsklasser finns där, fabrikörer och bodbiträden, journalister och spåkvinnor, alla spelar med i denna mänskliga komedi. Det är en vänlig satir, porträtten är ömsint ironiska. En viktig ingrediens är småborgerliga drömmar om att snabbt bli rik i efterkrigstidens börshausse, drömmar som slutar i krasch för de inblandade. Men trots alla svårigheter inträffar inga irreparabla katastrofer, allt reder ut sig och den romantiska kärleken segrar över konvenansen.

Jag läser den som god underhållning. Bitvis är det väldigt roligt. Ja, det handlar om verklighetsflykt, om man så vill.
Den som vill gå mer på djupet kan läsa Sven Delblancs mer kritiskt analyserande text i "Den svenska litteraturen. Modernister och arbetardiktare 1920-1950".

                                                                    Birger Sjöberg

Måste man vara en ko för att göra läsandet till en konst?

Det har nog inte undgått någon av mina läsare (du lilla tappra skara...) att jag menar att man bör läsa långsamt och eftertänksamt. Men ibland läser jag nog alltför hastigt, kanske beroende på att det hela tiden dyker upp intressanta böcker som jag bara måste läsa.

Som den bok som jag just nu håller på med, Michelle Boulous Walkers "Slow philosophy : reading against the institution" (Bloomsbury Academic, 2017), där hon pläderar just för vikten av långsam, eftertänksam läsning. Hon är filosof, verksam vid University of Queensland, och mot en situation där filosofi vid de akademiska institutionerna bedrivs under alltmer tidspress ställer hon ett annat sätt att bedriva filosofi, där siktet inte är inställt på att snabbt uppnå systematik och resultat, utan att på att, likt antikens filosofer uppnå vishet. Alltså snarare "philosophy as a love of wisdom and a way of life, rather than simply as a desire (or a need) to know."

Botemedlet är ett långsamt, eftertänksamt, öppet läsande. Ett återvändande läsande. Ett läsande som tar den tid som behövs.

En av de många tänkare och författare som Boulous Walker tar upp i sin bok är Nietzsche som i "Om moralens härstamning" på ett lite överraskande sätt skrev om vikten av att läsa långsamt:

"För att [...] göra läsandet till en konst är det framförallt ett som fordras - just det som i våra dagar blivit allra grundligast bortglömt (därför lär det väl också dröja innan mina böcker blivit 'läsbara'): man måste vara en ko för att kunna prestera det - man måste nämligen kunna idissla..."

                                                                      *

Nietzschecitatet i Jan Sjögrens översättning. Det dyker också upp i Arne Melbergs "Läsa långsamt : essäer om litteratur och läsning (Symposion, 1999)

Zygmunt Bauman: "Retrotopia"

"Retrotopia" (Polity, 2017), så heter Zygmunt Baumans sista bok. Jag köpte och läste den så snart den fanns tillgänglig. (Som om det var nödvändigt att inte vänta ut den svenska översättningen... Jag måste sluta med det här beteendet.)

I alla fall. Om vi förr ställde hoppet om ett bättre samhälle till framtiden och om utopin var en kommande tid bättre än nuet, så ser vi nu allt oftare bakåt, försöker hämta hoppet där, ställda inför en framtid som bara inger skräck. Alltså en retro-utopi.
Det handlar då inte bara om högerpopulister. Optimism inför samhällsutvecklingen, någon?

I fyra avsnitt beskriver och analyserar Bauman vår tid. Rubrikerna är "Back to Hobbes", "Back to tribes", Back to inequality", "Back to the womb". Ska man kort sammanfatta så är allt i rörelse, allt är osäkert, "flytande" för att använda en baumansk term, det gamla gäller inte längre, nationalstaterna har förlorat makten över det globaliserade kapitalet, de rika berikar sig, gömmer sig i gated communities, de fattiga trycks ner i försämrade villkor, och därav denna nostalgi för det förflutna, när  kanske inte allt var bättre, men överblickbart och man visste vad man hade och inte levde i ständig osäkerhet, från sms-jobb till terrorhot. Alla problem och alla lösningar på problemen privatiseras.

Bauman citerar och refererar ymnigt från många källor, från sociologiska forskningsrapporter till dagstidningsartiklar. Han citerar också Marx' ord från "Louis Bonapartes adertonde Brumaire":
"Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt, utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande."

Men om man ska utläsa något om strategin för ett bättre, säkrare och mer demokratiskt och jämlikt samhälle, så ligger det inte åt det marxistiska hållet. Istället hittar man i det sista avsnittet ett långt citat (med motiveringen "and here I quote it verbatim as it sholuld be learned") av påve Franciskus om behovet av dialog över kulturgränserna för att uppnå fred och frihet.

Det finns otvivelaktigt ett gap mellan vad som behöver och måste göras för att ändra riktning på utvecklingen och vad som kan göras. Bauman slutar med dessa, föga uppmuntrande, ord:

"More than at any other time, we - human inhabitants of the Earth - are in the either/or-situation: we face joining either hands, or common graves."