Jag vet inte vem som sitter där, iklädd förkläde och med en skål i knät.
Av bildens plats i albumet kan jag dra slutsatsen att tiden är mitten av 1940-talet.
Jag försöker urskilja anletsdragen, men det är svårt. Jag följer linjen från pannan, ögonbrynet, ner mot hakan. Nej, jag kan inte se vem det är.
Det kan vara vilken årstid som helst. Ljuset faller in genom fönstret, ett delat fönster med fönsterhakar. Faller in genom tunna rutmönstrade gardiner, lyser upp - och lägger samtidigt ut skuggor.
Ett smalt bord framför fönstret med en duk på. En krukväxt (eller två?), en flaska och - är det ett askfat med en pipa - eller något helt annat? Vänster hand håller skålen på plats i knät. Vad gör den högra handen? Rör om? Vispar?
På väggen bakom ryggen ett band av solbelyst tapet. I bildens högra kant har klister från foton på albumets motstående sida satt svarta fläckar.
Det är ingen inget bra foto. Det omges av andra bilder, betydligt skarpare, där jag kan känna igen människorna. Mamma, leende i en vackert mönstrad klänning. Pappa mer allvarlig. Han hade nog lika svårt som jag att le inför fotografen.
Den här bilden kan jag betrakta länge. Den utstrålar ett lugn, en stilla frid. Något kanske tillreds, till en måltid, till ett bak. Det mesta är dolt i skuggor, men ljuset finns kvar.
Någon gång på fyrtiotalet stelnade detta ögonblick i en fotokemisk process och tiden stannade till.
Så länge bilden finns och så länge någon betraktar den upphör aldrig detta ögonblick att existera.
2 kommentarer:
Tänk att någon också bemödade sig att ta fram kameran och fotografera/dokumentera vardagligheten. Någon såg "bilden" och tyckte den var värd att bevara. Kanske för den där fridens och stillhetens skull?
Ja, det är en märklig bild band andra mer vanliga poserande bilder i pappas fotoalbum. Och jag vet inte vem hon är och har ingen att fråga. Det finns något hammershøiskt hos bilden.
Skicka en kommentar