Sorgesång över det som en gång var

Så har jag då lyckats slita mig från trädgårdsarbetet och läsa en bok i alla fall.
Dessutom en bok som fått mig att tänka en del. Det krävdes att rätt bok skulle dyka upp.
Här några anteckningar.

                                                                        *

Människan lämnade samlar- och jägarstadiet, blev bofast och började odla jorden, skaffade egendom. Det var då förfallet började, det var redan då det gick fel. Långsamt började civilisering och tekniska framsteg leda till vår undergång. Med industrialisering och kapitalism i accelererande takt.

Mer eller mindre uttalat är detta, tycks det, grundsynen i Helena Granströms dystert vackra bok ”Det som en gång var” (Natur & kultur, 2016), illustrerad med kongeniala svartvita foton av hotade naturmiljöer av Marcus Elmerstad.

Boken är till större delen en essäistisk text där Granström, med ett otal exempel och ett flitigt refererande till teknikhistoriker, ekologer och antropologer, visar på hur människan alltmer kommit att fjärma sig från den natur där hon är ett djur bland andra djur och hur hon genom, i vid mening, vetenskapliga och tekniska framsteg bedriver rovdrift och utarmar naturens resurser och samtidigt tror sig kunna med ytterligare vetenskapliga och tekniska framsteg lösa alla de problem som följer av denna rovdrift och utarmning.

Granström menar att detta är en ogrundad framstegsoptimism. En grandios mänsklig hybris. Och vi är inte på väg mot katastrofen - den är pågående och vi gör oss blinda för den. Hon använder begreppet ”shifting baseline syndrome”, som innebär att synen på vad som är normalt i en allt mer utarmad miljö hela tiden förändras. Det tillstånd som tidigare betraktats som katastrofalt, betraktas nu som normalt.

På så sätt står vi ut ännu en tid, utan att se sanningen i vitögat. Utan att kunna se sanningen i vitögat.

”För att slippa leva våra liv i ruinerna av det som en gång var, gör vi dessa ruiner till våra nya palats.”

Invävt i de essäistiska partierna finns en berättelse om en ung kvinnas vandring i den svenska fjällvärlden. Hon tilltalas med författarens förnamn. Det tycks vara ett försök att hitta åtminstone rester av det liv som en gång var, i en ursprunglig natur. Men förgäves, vad hon finner är bara en ännu äldre kulturmark, ett landskap präglat av mänsklig exploatering.

Även de kognitiva aspekterna av en alltmer teknikdominerad värld tas upp. Håller människan själv på att införlivas, uppgå i den teknik hon skapat, inte minst kommunikationsteknologin? Granström skriver om en ny ”platslöshet”:

”Känslan av närvaro kan vara förlagd någon helt annanstans än till den plats där vi kroppsligen befinner oss.” 

Konkret liv ersätts av abstraktioner, verklighet av symboler. Mänskliga möten, öga mot öga, med virtuella ”möten”. Mänskliga behov tillfredsställs av tekniska lösningar. Maskinell beröring.

Det är en djupt pessimistisk bok. Granström menar att allt redan är för sent, att det inte finns någon väg tillbaka till ett bättre samhälle med en mer förnuftig resursanvändning och ett sätt för människan att leva i samklang med naturen. Vi är alla delaktiga, det är vår kultur. Den präglar alla våra relationer. Vi för den vidare. Här finns en djup tragik:

”Det jag vet är att det enda som är sorgligare än att förlora en djup och meningsbärande relation till sin omvärld, är att förlora vetskapen om att denna förlust ägt rum.”

I sitt ifrågasättande av det mesta i det moderna samhället, ger Granström alltså inga anvisningar på hur en förändring skulle kunna komma till stånd. Hela boken genomsyras av melankoli, av uppgivenhet. En reaktionär klagosång?

Ja, men det är mer än reaktionärt, eftersom det inte går att vrida klockan tillbaka, till det tillstånd som en gång var, det är mer en sorgesång, som Tobias Dahlkvist skriver i en recension i tidskriften Respons (nr 2, 2016), som fick mig att läsa boken. Dahlkvist önskar att Granström skulle ha tagit del av den filosofiska pessimistiska traditionen, för att inte hamna i ren nihilism.

Jag ska villigt erkänna att den här boken slår an en sträng hos mig. Mycket kan kanske avfärdas och karakteriseras som grumlig naturmystik. Men på en del punkter tangerar den mitt eget tänkande kring samhällsutvecklingen och i många enskildheter ger den mig nya insikter och och i mycket kan jag bara instämma, särskilt i kritiken av miljöproblematik och den konsumtionsdrivna kapitalismen.

"Hur kan vi acceptera att vi rör oss mot en oåterkallelig förstörelse av vår livsmiljö?"