Men, menar Engdahl, "[d]enna skriande disproportion mellan skrivandets möda och läsandets flyktiga lust måste författaren leva med, ungefär som en mästerkock eller en tårtbagare."
Det är sant. Och det är något som jag då och då tänker på. Som nu, när jag avslutat läsningen av Nussbaums mer än femhundrasidiga volym som, för att citera mig själv, "förenar djup lärdom och ingående analyser med en glasklar lätthet och en rikedom på perspektiv" och som krävt åratal av forskarmöda och som jag visserligen har läst mycket långsamt och med omsorg, med understrykningar och notiser, men som jag ändå aldrig kan göra rättvisa i den meningen att allt jag har läst stannar kvar.
Mitt läsandets flyktiga lust avsätter väl alltid ett tunt lager på de andra lagren i min bristfälliga bildning, kanske rentav blandas de och berikar den. Men på de flesta områden är jag en amatör som läser av nyfikenhet och lust att lära. En lust som är beständig men vars resultat är flyktigt.
I det här fallet, med terapeutiska filosofier som epikurism, skepticism och stoicism, handlar det nog också och inte så lite om att jag söker kunskap för att lära mig leva bättre och bota ett eller annat karaktärsfel.
För övrigt har årets första starar kommit. En vanlig samlingsplats är högst upp i kastanjen.
* I min utgåva, originalutgåvan 2011, står det "som kostar en timmars arbete". Vem har slumrat? Engdahl eller korrekturläsaren?
3 kommentarer:
Men dock, författaren som ägnar månader och år åt ett ämne indränks verkligen i sitt ämne, fördjupas i det, som jag är rädd att en ensam läsning inte förmår matcha: möjligen kan man genom flera omläsningar närma sig, men aldrig komma ikapp, författaren. Inte sant?
Absolut. Kanske beroende på vilken typ av litteratur det är. Jag kommer till och med på mig med att läsa om deckare (Trenter, P D James, Rankin), om jag av något skäl inte kan läsa annat. Sen finns det ju författarskap som helt enkelt kräver omläsning, gärna med något decenniums mellanrum. Kanske är det ett kriterium på bokens litterära halt att man måste läsa om den flera gånger? Det är som med bra musik: vem lyssnar bara en gång på ett stycke klassisk musik eller en bra låt?
Sant. Jag läste först häromveckan för första gången Odysséen i sin helhet. Märkte omedelbart att det är ett sådant storverk som ryms att återkomma till. Äldre Eddan också. Poesi överlag, kanske. Liknelsen med musik tycker jag träffar mitt i prick: litteratur som upplevelse, inte bara som transportsträcka.
Skicka en kommentar