"...låt oss då för Guds skull starta skolor i dumhet."

Vårvintern är inte min bästa tid. Även om det bjudits några dagar nu med blå himmel och strålande sol. Och lärkan har hörts i trakten. Det är nog den här väntan, väntan på våren och det riktiga ljuset. Men jag tror att det kommer snö igen, att vintern inte ger sig. Det gäller att härda ut. Och göra saker.

För en tid sen läste jag Pierre Hadots "Vad är antikens filosofi" (Daidalos, 2015) och skrev om den här och Bo Lindberg "Seneca : människosläktets lärare (Atlantis, 2010) och så plötsligt fann jag mig läsande Martha C. Nussbaums "The therapy of desire - theory and practice in Hellenistic ethics" (Princeton University Press, 2009). Det är så det går till. Den ena läsningen drar med sig den andra. Eller flera andra. Och ju mer jag läser desto mer inser jag hur mycket det återstår att läsa. Denna nyfikenhet, på gott och ont. Oförmågan till förnuftig begränsning. (Nödvändig för ett begränsat förnuft).

Det som speciellt intresserar mig nu är de hellenistiska filosofiskolorna, som epikuréer, skeptiker och stoiker. Det handlar om praktisk filosofi, det handlar om levnadssätt och existensens villkor, inte om teoretiska system. Filosofi som terapi, "medical philosophy", som Nussbaum skriver och citerar Epikuros:

"Empty is that philosopher's argument by which no human misery is therapeutically treated. For just as there is no use in a medical art that does not cast out the sicknesses of bodies, so too there is no use in philosophy, if it does not throw out suffering from the soul."

Ett genomgående tema för dessa skolor är att man inte bör låta sig styras av irrationella känslor inför livets alla oundvikliga plågor. Målet är att genom förnuftigt tänkande styra sig till ett lugnt betraktande av världen. (Strävan efter att uppnå denna ataraxia är i många avseenden problematisk, men i några väldigt klok).

Särskilt gäller denna strävan vårt förhållande till döden.

Montaigne, som jag återigen läst av och till några veckor nu, anammade mycket av detta tänkande och citerar flitigt ur deras verk. Och så heter till exempel det nittonde kapitlet i första boken av essayerna "Att filosofera är att lära sig dö". Han skriver, med en typisk formulering: "Döden angår dig varken levande eller död, levande därför att du är, död därför att du inte längre är."

Men Montaigne är en motsatsernas man. Han drar sig tillbaka till sitt torn vid 38 års ålder 1571 och börjar skriva (om än avbrutet av resor, medlingsuppdrag och tjänstgöring som borgmästare i Bordeaux) essayerna. En första upplaga i två band kommer ut 1580, utökad till tre band 1588 och det vi läser idag är det exemplar som Montaigne fram till sin död 1592 späckade med rättelser, tillägg och kommentarer.

Något man upptäcker ganska snart vid läsningen är att Montaigne kan ändra sin syn på saker och ting.

I tredje bokens kapitel tolv, "Om utseende", skåpar han mer eller mindre ut alla dessa filosofer han citerat. I ett resonemang om vårt förhållande till döden för han fram tanken att det är olyckligt att vi så avlägsnat oss från "naturen", "som förut ledde oss så lycklig och säkert" och menar att filosoferna, som "beordrar oss att alltid ha döden för ögonen, att förutse den och begrunda den i förväg", deras anvisningar är mer "uppvisning [...] mer prydnad än nytta".

"Vi bereder oss alltid svårigheter genom att vi försöker föregripa och kontrollera det som naturen föreskriver. Det är bara lärda doktorer som förstör sin middag - fast de är pigga och krya - och rynkar sina pannor därför att de tänker på döden. Vanliga människor behöver varken läkemedel eller tröst när det är dags för döden att slå till, och då tänker de inte på mer än just det som de känner."

Är det inte enfalden och bristen på föreställningsförmåga hos "vanliga människor", frågar Montaigne, som "ger dem denna förmåga att uthärda nuets olyckor och denna djupa likgiltighet inför kommande allvarliga olyckor? Att deras själar är mer oemottagliga för att de är tjockhudade och tröga?"

Vilket leder Montaigne fram till slutsatsen:

"Om det är så, låt oss då för Guds skull starta skolor i dumhet."

Ibland är jag böjd att hålla med honom.

Epikuros                                            Lucretius                                        Montaigne

Hur jag spelade bibliotekarierollen

De sista tjugoåtta åren av mitt arbetsliv hade jag en yrkesroll, bibliotekariens. Men jag lät den aldrig sammanfalla med mig själv. Jag klev in och klev ut, kan man säga. Oftast var det en roll jag gärna spelade och ofta spelade jag en viss roll för dem som jag mötte i den rollen. Det var nästan alltid ett roligt jobb.

Men det var en roll, en av många i livet, det var inte jag. Samtidigt tror jag att jag lyckades spela rollen på ett sätt som gjorde att jag själv var närvarande i rollen och att det märktes och att det var avgörande för hur väl kommunikationen med låntagarna lyckades.

Jag tror att det är viktigt att upprätthålla en reflekterande distans till sina roller  i tillvarons teater.

Jag kom att tänka på det när jag läser Montaigne, kapitel tio i tredje boken, "Om att hushålla med sin vilja".

"De flesta av våra handlingar är en fars. 'Hela världen spelar teater'. Vi måste spela vår roll på rätt sätt, men då som en lånad rollkaraktär. Av masken och det yttre ska man inte göra ett verkligt väsen, inte göra det främmande till något eget. Vi kan inte skilja mellan hud och skjorta. Det räcker att mjöla in ansiktet, vi behöver inte mjöla in hjärtat. Jag vet människor som byter form och substans och blir nya gestalter och varelser var gång de får nya ämbeten, och jag vet människor som gör sig till prelater ända in i levern och inälvorna och släpar med sig ämbetsvärdigheten ända in på dass."

Giuseppe Arcimboldo: Bibliotekarien, ca 1566

_________________________________________________________________________________
Michel de Montaigne: Essayer. Bok 3. Ny översättning och med kommentarer av Jan Stolpe. Atlantis, 2012.

Andras uppfattningar

Det var markfrost i morse. Sen kom solen och försökte sätta färg på landskapet. För första gången på länge behövde jag inte tända i pannan på morgonen. Det här är en vanlig dag, en bra dag, med den vanliga växlingen mellan praktiskt och intellektuellt arbete.

Och varje dag några rader i Essayerna. Kapitel nio, "Om fåfänglighet", i tredje boken.

"Antingen det nu är inlärt eller naturligt att vi tvingas leva efter andras uppfattningar gör det oss mer ont än gott. Vi lurar av oss våra egna goda sidor och anpassar vår yttre framtoning till den gängse uppfattningen. Det blir inte lika viktigt för oss hur vi är inom oss och i verkligheten som hur vi ter oss i det allmänna medvetandet. Till och med andens glädjeämnen och visheten tycks oss gagnlösa om det bara är vi själva som har glädje av dem och de inte betraktas och gillas av andra."