"Sist och slutligen: det finns ingen oföränderlig existens, vare sig i vårt eget väsen eller i tingens. Både vi, vårt omdöme och alla dödliga ting flyter och strömmar ständigt, följaktligen kan det inte upprättas någon säker kontakt däremellan, eftersom både den som dömer och det som döms befinner sig i ständig förändring och rörelse. Vi har ingen kontakt med det varande eftersom varje mänsklig natur alltid är på väg mellan födelse och död och bara lämnar ett dunkelt sken och en skugga av sig själv, en oviss och svag föreställning."Citatet är från slutet av kapitlet "Försvarstal för Raymond Sebond" i andra boken av Montaignes Essayer.
I detta det längsta av essayernas kapitel, drygt 250 sidor, driver Montaigne sin kunskapsteoretiska skepticism till sin spets. Eftersom allt är i rörelse kan inget fasthållas eller fastställas en gång för alla. Det är en skepticism som menar att just bräckligheten i det mänskliga förnuftets omdömesförmåga borde göra oss försiktiga i våra omdömen.
Men även om Montaigne "skriver ner 'omdömesförmågan' till den absoluta nollpunkten", som Bjørn Bredal skriver, så är det ändå här "som han börjar bli originell och modern på allvar.":
"Ty här, från nollpunkten, börjar han utveckla en lära om medvetenheten, som inte är ett tankesystem, inte ett filosofiskt system, utan helt enkelt en praktik, ett sätt att leva. Ett sätt som förutsätter det fullkomliga filosofiska 'ingenting'. Från en ständig nedåtrörelse påbörjar han en uppåtrörelse, vars avstamp varken är jämförelser, analogier eller tankebyggnader, utan helt enkelt - beskrivning. Och inte beskrivning av vadsomhelst, utan beskrivning av det enda han känner till på allvar: sig själv. Sig själv i rörelse. Från kunskapens omöjlighet går han till existensens möjlighet. Från den fullkomliga kunskapslösheten går han över till att förklara sig som världens lärdaste man."Montaigne är en viktig befriande läsning i en tid då tros- och tankesystem omfattas med sådan visshet att alltför många är beredda att döda för dem.
Michel de Montaigne: Essayer. Bok 2. Ny översättning och med kommentarer av Jan Stolpe. Atlantis, 2012.
Bjørn Bredal: Humanist till häst. En bok om Michel de Montaigne. Atlantis, 1993.
4 kommentarer:
Lennart, det är frestande att genast kasta sig över Montaigne på nytt när man läser dina inlägg här. En sak som jag undrar om du har någon uppfattning om är huruvida Stolpes förbättrade översättning är så mycket bättre att man borde byta ut den mot hans tidigare, den som jag har.
Einar,
en fördel med den nya översättningen är att texten är löpande, de olika tillskotten markeras inte. Det gör att läsningen flyter bättre, tycker jag. Och de många kommentarerna är värdefulla för okunniga läsare som jag. Jag kan inte bedöma skillnaderna i översättning förstås. Stolpe skriver att han inte var nöjd med "tonfallet" i den första. Det är i alla fall en fröjd att läsa Montaigne igen!
Vilket fullständigt ljuvligt citat. Både stilen, flödet och tankarna.
Jag har inte läst det förr. Nu - eller senare - ska det bli Montaigne igen.
Har en stor back med Claricse Lispector som ska läsas först, och skrivas om.
Inte dåligt det heller.
Clarice.
Skicka en kommentar