Åsnan mellan två hötappar. Eller åsnan som har valt en av hötapparna. Se föregående blogginlägg! Montaigne får nu bara några sidor om dagen. Jag lägger ner all tillgänglig tid på att hitta halländska arbetsvandrare i husförhörslängderna. Och det ger resultat, över förväntan. Mitt källmaterial blir större och större, mer och mer intressant.
Och när jag nu kikar in i en förgången värld genom det fönster som husförhörslängderna utgör råkar jag ibland på andra saker som får mig att stanna upp. Som här, från grannsocknen Morup. Jag har inte undersökt saken närmare, men Bäckalyckan är sannolikt en backstuga eller ett torp.
Året är 1785. Änkan Inger, 62 år, är död. Men hon kan väl knappast ha varit mor till Hustrun Elin Nilsdotter, som är 48 år? I alla fall, det noteras att Elins man är förrymd sedan sex år. Hon är ensam med döttrarna Brita och Anna, 13 respektive 9 år, som båda går på socknen, alltså åtnjuter den tidens fattigvård. Ett svagt streck går till Brita från anteckningen "bortflyt till Tvååker". Kanske finns hon där.
Husförhörslängderna sträcker sig ofta över flera år och noteringarna överlappar varandra och det är svårt att veta när de gjorts.
Vem var Nils Andersson, 67 år? Elins far? Vad som hänt vet jag inte. I högerkanten står det "är gången til" och någonting som jag inte kan uttyda. Men han är överstruken, sannolikt död.
Under all denna sorglighet har kyrkoherden, kanske med tanke Elin och hennes förrymde make(?), gjort en poetisk notering:
O du som war min tröst
2 kommentarer:
Husförhören är något som verkligen kan få mig att fasa för Kristendomen som nationell religion och moralisk överdomare. Men det månde ha berott på vem som skötte dem.
Samtidigt är det ju ett rikt material att forska i. Så nära du kommer, och ändå inte.
Jag undrar om den överstrukne tog sitt liv? Människor gjorde ju det förvånansvärt ofta på den tiden. Vilket framgått ibland i det (aningens tjatiga) programmet om känt folks släkter. Där man förvisso också hittat tjuvar och strykare, blandat med adel från Schleswig-Holstein.
Släktforskning är ju extremt populärt numera, jag nöjer mig med vaga aningar om tre generationer. Intressantare då att försöka komma åt en tid, ett levnadssätt, och längs förlidna ödens "tröst".
Släktforska ska jag inte göra, det är förresten redan gjort. Men det jag håller på med nu, att använda överhetens kontrollinstrument för socialhistorisk forskning, det är intressant. Och Sverige är unikt när det gäller källor av den här typen. Så - tack till Överheten för detta och tack till mormonerna som fotograferade och tack till Riksarkivet som lagt ut på nätet!
Skicka en kommentar