Ett slags nyårstext, där jag med rimliga mått mätt är nöjd med det gångna året

Det är dags att börja fundera på ett nyårslöfte. Men - det är lika snabbt avklarat som alltid, det blir inget. Jag är för gammal för att kunna lura mig själv. Eller andra.
Däremot tänker jag här skriva ett slags nyårstext, om inte annat så för att få till ett inlägg mer än förra året - och därmed kanske kunna hävda att bloggens mångåriga nedåtgående tendens har vänt.

För mig var 2015 ett särskilt år, på ett sätt en vändpunkt. Första halvåret var jag heltidsarbetande, andra halvåret pensionär. Jag hade vissa förväntningar inför hösten. Nu skulle mitt förhållande till tiden förändras.

Äntligen skulle jag ha tid att göra saker som jag tidigare inte hann med. Och visst har jag hunnit med en hel del, men långt ifrån allt jag trodde. Jag har uträttat en hel del praktiskt arbete. Jag har läst fler böcker än på länge. Jag har läst en halvfartskurs (men inlämningsuppgiften är inte klar...). Jag har i större utsträckning än tidigare skött hem och hushåll. Jag tränar regelbundet och ländryggen hålls i schack.

Men mitt förhållande till tiden har inte förändrats. Även om uttrycket är problematiskt på många sätt så går tiden för fort. Ja, jag vet, det är inte tidens fel. Jag kan inte skylla på tiden. Den lyssnar för övrigt inte. Det är jag som måste ändra på mitt förhållande till tiden.

Bodil Jönsson skriver i dagens DN om att förhålla sig till tiden. Hon väljer att se tiden som något som bara kommer och kommer, inte som något som bara försvinner. Som något hon inte kan och inte vill värja sig mot. Det är ju lika sant att tiden kommer till oss som att den försvinner bort. "Den ansatsen ger mig faktiskt en viss immunitet mot tidsjakt, tidsnöd och tidsångest.", skriver hon. Kanske är det en god strategi? Att inte se bakåt på det som inte hanns med, utan att varje morgon se den nya dagen som ny tid, en tid att använda på bästa sätt. Att vara tacksam för alla nya dagar.

Är jag då nöjd med året som snart är tillända? I det stora hela, på det personliga planet, ja. Inte helt nöjd, det strider mot min personlighet. Med rimliga mått mätt är jag nöjd. Men jag lever ju också som alla andra i den större världen och för mig liksom för de flesta var händelserna och tendenserna under året så mycket mer negativa än på länge att det är svårt att se några ljusglimtar eller känna något större hopp om en vändning.

Här utanför fönstret är landskapet gråkallt och blåsten rister de kala träden. Mer ett höstlandskap än ett vinterlandskap. Jag eldar för fullt och värmen strålar från elementen, ändå är det svårt att hålla varmt i detta gamla hus. Jag ska strax lägga mig på soffan och läsa vidare i en mycket intressant bok, Pierre Hadots "Vad är antikens filosofi?". Där hamnar jag ofta dagar som denna.

Jag har hela livet varit intresserad av filosofi, i hyllorna här finns både det ena och det andra i den vägen. Men med åren är det de antika filosoferna som fängslat mig mest, utan att jag skaffat mig någon mer systematisk kunskap. Mycket i antikens filosofi handlar om det vardagliga livet, hur vi ska leva, hur vi ska se på livet och döden. Och vad är mer intressant - och användbart - än dessa frågor? Som Sokrates säger i sitt försvarstal:

"Ett liv där man inte ställer granskande frågor är inte värt att leva för människan..."

Med detta vill jag önska den tappra skara som hittar hit ett - trots allt - gott nytt år!

Stoikern Epiktetos

Jag tävlar med Montaigne i blygsamhet

Montaigne är blygsamheten själv. Det han skriver

"... är ämnat för en vrå i ett bibliotek och till att förströ en granne, en släkting, en vän, som finner nöje i att möta mig igen och ta upp kontakten på nytt med mig i den här bilden. Andra har dristat sig att tala om sig själva därför att de funnit ämnet värdigt och rikt, jag har däremot gjort det därför att jag har funnit det så ofruktbart och magert att jag omöjligt kan misstänkas för att vilja skryta."

Och i andra bokens sjuttonde kapitel, som har rubriken "Om inbilskhet", skrivet han att han tror att

"... det vore mycket svårt för någon att värdera sig själv lägre än vad jag själv gör. Jag räknar mig till de vanliga människorna, utom i detta att jag räknar mig dit; jag är skyldig till de lägsta och mest utbredda bristerna, men jag förnekar dem inte och jag ursäktar dem inte. Det enda hos mig som jag sätter värde på är att jag vet mitt värde."

"Mina verk behagar mig så lite att var gång jag går igenom dem på nytt förargar de mig."

"I själen har jag alltid en föreställning om en bättre form än den jag använt, men jag kan inte gripa den och utnyttja den. Och även den föreställningen hör bara hemma på medelmåttornas nivå."

"Jag kan varken behaga, glädja eller egga; världens bästa historia torkar ihop i mina händer och blir fadd."

"Minnet är ett underbart nyttigt redskap, och utan det redskapet har omdömet mycket svårt att utföra sin uppgift: minne saknar jag helt. Vill man framlägga något för mig måste man ta en liten bit i taget."

"Förutom mitt svaga minne har jag andra brister som starkt bidrar till min okunnighet. Mitt intellekt är trögt och slött, minsta moln hindrar dess bana..."

Och så där går han på och rackar ner på sig själv. Men så kan det väl inte vara? Det är ju Montaigne, författare till dessa odödliga Essayer som ständigt kommer i nya utgåvor. Mer än 1700 sidor i Jan Stolpes nya översättning. En "porträttavgjutning" av en djupt fascinerande människa, vars röst vi hör så tydligt fast den talar till oss från femtonhundratalet, på många sätt en häpnadsväckande modern skeptiker.

Jag tror han har en räv bakom örat. Eller två. Han vet nog vad han är värd.

Jag, däremot, trögtänkt långsamläsare som jag är, har större fog än Montaigne för att skriva ner mig på det här sättet. Jag hade gjort det om jag bara kunnat. Nu får bloggen stå som bevis, sådan den nu är.

För precis ett år sedan skrev jag ett slags julhälsning som jag i stort bara kan upprepa. Ett år har gått och jag är fortfarande med i svängen, ganska oförändrad. Vilket numera får ses som en stor framgång.
Och om framgången fortsätter så kommer bloggen att fortsättas.

God jul!

Ja, snögubben är från 2013...

Montaigneläsning

"Sist och slutligen: det finns ingen oföränderlig existens, vare sig i vårt eget väsen eller i tingens. Både vi, vårt omdöme och alla dödliga ting flyter och strömmar ständigt, följaktligen kan det inte upprättas någon säker kontakt däremellan, eftersom både den som dömer och det som döms befinner sig i ständig förändring och rörelse. Vi har ingen kontakt med det varande eftersom varje mänsklig natur alltid är på väg mellan födelse och död och bara lämnar ett dunkelt sken och en skugga av sig själv, en oviss och svag föreställning."

Citatet är från slutet av kapitlet "Försvarstal för Raymond Sebond" i andra boken av Montaignes Essayer.
I detta det längsta av essayernas kapitel, drygt 250 sidor, driver Montaigne sin kunskapsteoretiska skepticism till sin spets. Eftersom allt är i rörelse kan inget fasthållas eller fastställas en gång för alla. Det är en skepticism som menar att just bräckligheten i det mänskliga förnuftets omdömesförmåga borde göra oss försiktiga i våra omdömen.

Men även om Montaigne "skriver ner 'omdömesförmågan' till den absoluta nollpunkten", som Bjørn Bredal skriver, så är det ändå här "som han börjar bli originell och modern på allvar.":

"Ty här, från nollpunkten, börjar han utveckla en lära om medvetenheten, som inte är ett tankesystem, inte ett filosofiskt system, utan helt enkelt en praktik, ett sätt att leva. Ett sätt som förutsätter det fullkomliga filosofiska 'ingenting'. Från en ständig nedåtrörelse påbörjar han en uppåtrörelse, vars avstamp varken är jämförelser, analogier eller tankebyggnader, utan helt enkelt - beskrivning. Och inte beskrivning av vadsomhelst, utan beskrivning av det enda han känner till på allvar: sig själv. Sig själv i rörelse. Från kunskapens omöjlighet går han till existensens möjlighet. Från den fullkomliga kunskapslösheten går han över till att förklara sig som världens lärdaste man."

Montaigne är en viktig befriande läsning i en tid då tros- och tankesystem omfattas med sådan visshet att alltför många är beredda att döda för dem.






Michel de Montaigne: Essayer. Bok 2. Ny översättning och med kommentarer av Jan Stolpe. Atlantis, 2012.

Bjørn Bredal: Humanist till häst. En bok om Michel de Montaigne. Atlantis, 1993.

Den poetiske kyrkoherden i Morup

Hej , det är Åsnan.

Åsnan mellan två hötappar. Eller åsnan som har valt en av hötapparna. Se föregående blogginlägg! Montaigne får nu bara några sidor om dagen. Jag lägger ner all tillgänglig tid på att hitta halländska arbetsvandrare i husförhörslängderna. Och det ger resultat, över förväntan. Mitt källmaterial blir större och större, mer och mer intressant.

Och när jag nu kikar in i en förgången värld genom det fönster som husförhörslängderna utgör råkar jag ibland på andra saker som får mig att stanna upp. Som här, från grannsocknen Morup.  Jag har inte undersökt saken närmare, men Bäckalyckan är sannolikt en backstuga eller ett torp.

Året är 1785. Änkan Inger, 62 år, är död. Men hon kan väl knappast ha varit mor till Hustrun Elin Nilsdotter, som är 48 år? I alla fall, det noteras att Elins man är förrymd sedan sex år. Hon är ensam med döttrarna Brita och Anna, 13 respektive 9 år, som båda går på socknen, alltså åtnjuter den tidens fattigvård. Ett svagt streck går till Brita från anteckningen "bortflyt till Tvååker". Kanske finns hon där.

Husförhörslängderna sträcker sig ofta över flera år och noteringarna överlappar varandra och det är svårt att veta när de gjorts.

Vem var Nils Andersson, 67 år? Elins far? Vad som hänt vet jag inte. I högerkanten står det "är gången til" och någonting som jag inte kan uttyda. Men han är överstruken, sannolikt död.

Under all denna sorglighet har kyrkoherden, kanske med tanke Elin och hennes förrymde make(?), gjort en poetisk notering:

O du som war min tröst

Jag är åsnan mellan två hötappar

Det blir inte så mycket skönlitteratur läst nu. Jag är åsnan mellan två hötappar. Den ena är Montaignes essayer, den andra är ett forskningsprojekt. Det handlar om halländska arbetsvandrare till det stora sillfisket i Bohuslän under andra hälften av 1700-talet.
Ämnet har förföljt mig sen jag läste historia på åttiotalet och jag har återkommit ett par gånger med mindre uppsatser i olika sammanhang. (Den nyfikne kan läsa uppsatserna HÄR).

Det var inte ovanligt att folk i det gamla bondesamhället sökte sig till olika förtjänstmöjligheter. Det var tvärtom en nödvändighet. Det var inget statiskt samhälle och rörligheten var i själva verket stor.
Säsongsvis arbetsvandringar har en lång historia i olika delar av landet.
Tidigare har jag använt husförhörslängder som källa och med ett ganska brett empiriskt underlag visat  vilka individer och sociala skikt och hur många från Halland som deltog i dessa för tiden mycket inkomstbringande arbetsvandringar.

Nu har jag börjat gräva i ett nytt källmaterial, som härrör från de företagare och handelshus som organiserade den omfattande verksamheten i Bohuslän, sillsalterier och trankokerier. I bästa fall kommer jag att hitta anställningskontrakt och avlöningslistor. Jag följer i spåren efter Pia Lundqvist, som 1999 skrev en C-uppsats från västgötsk horisont. För övrigt är detta ett outforskat område.

Större delen av onsdagen tillbringade jag i forskarsalen vid Landsarkivet i Göteborgs depå på Hisingen. Tiden rusade iväg. Jag hann inte så långt.
Varför gör jag det här? Kanske för att det är så fascinerande att hitta de här människorna och undra vilka de var? Anders på Bråten, Eskel i Twååker, Nils vid Smedsgård, Johannes i Järnmölle. Folk i trakten, för inte så länge sedan.