Thomas Tidholm: "Hilding Kvists minnen"

Man kan skriva en realistisk roman om en diversearbetares liv i Hälsingland, från födelsen till döden, med människor, möten, miljöer och allt. Sådana romaner finns.

Men kan man skildra samma livslopp genom att skriva en diktsamling, där dikterna dessutom sägs utgöra Hilding Kvists egna dagboksanteckningar?

Thomas Tidholm har gjort det. Boken är till och med utformad som en notesbok med vaxdukspärmar, med fragment av linjerade sidor här och var. Några svartvita foton för tanken till W. G. Sebald.
Det är en bok som tål och kräver både en och två omläsningar

Platsen är Ljusnans dalgång, tiden är förra hälften av 1900-talet.

Hilding Kvist har inga stora framgångar i livet. Han växer upp, minns sin barndom, minns hur fadern avlivar en drever och sedan strax därefter tar sit liv med samma bössa

kanske på grund av iråkat obestånd
vanrykte eller egen dålig beskaffenhet

Sådan är stilen i dagboksanteckningarna. Lakonisk, med en dragning åt byråkratspråk, ett "högre" språk än det som borde varit Hilding Kvists vardagsspråk.

Han träffar kvinnor i dansbanefyllor, han gör lumpen, han arbetar i skogen och på sågverk. Han får inte den kvinna han vill ha, men får till slut den han inte vill ha, men som vill ha honom efter att inte ha fått den hon först ville ha. Och efter svärfadern får han överta ett hemman med en grisbesättning som han inte heller vill ha, men som han motvilligt hankar sig fram på tills det går snett och han får jobb på det kommunala förrådet.

Det går ofta snett för Hilding Kvist. Ödet är emot honom. Självömkan inåt och aggressivitet utåt. Han hittar syndabockar och råkar ofta i gräl. Han är långsint. Han är på kant med det mesta. När det är som bäst lever han med sin Anita och döttrarna, men det är som levde han vid sidan om dem. Han är aldrig nära dem.

Han funderar mycket på förhållandet mellan kvinna och man. Och på kärleken.

Anita är min vän och bästa
må jag ändå säga. Och det är så
för att det blivit så. Det är ju
det enklaste, att mest tycka om
den man är mest med
Vad som allmänt i ljugna stunder kallas kärlek
är i stort en vackert sliten vana. Att vara van
vid varandra är tillräckligt för att allt ska gå vidare
och bli till nya årstider. Annat kan då lika så gott
vara i det fördolda. Såg en gång
två äldre hästar som delade en hötapp
framför en mjölkkärra
och tänkte på detta

Språket i Hilding Kvists dagboksanteckningar har en undertext, "det fördolda", som lyser igenom och ger en annan historia än anteckningarna vill, eller förmår, säga. Inte "ge sken av", det finns inget av förställning hos Hilding Kvist. Men det språk som han har kan inte skriva ut allt. Där stöter språket på sina gränser.

Anita lämnar honom och förfallet sätter in.

Jag har nu självvalt
för egen del tillgripit konjak

Genom sin hustru har han kommit i kontakt med romaner, vilka han först föraktar. Sedan försöker han sig själv på att utöka skrivandet till romanskrivande, men kommer inte längre än funderingar på om

huruvida det ska vara detektiv
eller kärleksdito. Är varken främmande
för spänningen eller det andra

Flera recensenter kallar Hilding Kvist en "loser". Och det låter sig sägas om en man med många misslyckanden och med få beundransvärda karaktärsegenskaper. Han formar knappast sitt liv. Men under sina villkor och omständigheter är han som vi andra, som de flesta.

[...] Hade själv ingen tanke
på hur livet skulle bli. Och det blev det heller inte
Det ändrar sig hela tiden

Och som de flesta slutar han sina dagar på lasarettet. Den sista anteckningen lyder:

Ringer man i den här klockan
kommer sedan ingen

Så avslutas denna mycket säregna bok. Om tragikomisk, så med betoning på det förra ledet. På ett sätt en bild av hur livet kan vara, bortom framgångssagorna. Mångbottnad som all god litteratur.

Vändpunkt. Några notiser ur vardagen

Den här bloggen läses numera bara av en krympande skara mer eller mindre bekanta. Jag tillåter mig därför att sänka mina ambitioner och skriver ner några notiser ur vardagen.

Om jag för enkelhetens skull gör den här måndagen till en vändpunkt, så befinner jag mig nu i en ny fas i livet. Jag blir snart ålderspensionär. Och fram tills dess har jag semester. Alltså körde jag inte in till jobbet i morse. Däremot åt jag frukost som vanligt och i vanlig tid.

Sen tänkte jag på vad jag skulle göra i dag och skrev ner en lista ("ty fåfäng gå lärer mycket ont...").

De praktiska ting jag föresatte mig att göra är nu gjorda. Dessutom gick jag en sväng bortåt betet med kikaren och kunde följa en gladas flykt på himlen och en råbocks väg bland åkerbönorna. Jag la mig också på soffan och lyssnade till några låtar med Nina Simone. Och ett tips gjorde att jag såg inslaget med Lars Gustafsson i söndagens Babel.

Nu vid halv tre sitter jag ute i trädgården, i blodbokens skugga. Det är tjugofyra grader varmt. En kraftig ostlig vind griper tag i de höga askarna. En åskfront är på väg. Molnen hopar sig, alltmer blygrå. De senaste veckornas högsommarväder är på väg bort.

Hela mitt liv vuxna liv har jag jagats av känslan att tiden är för knapp. Jag hinner aldrig med allt jag vill göra. Bristen på tid är naturligtvis inte absolut; hur mycket tid har jag inte ägnat åt trivialiteter? Men ofta har jag denna skavande, gnagande känsla av en alltför snabbt försvinnande tid.

Jag har aldrig varit riktigt vän med tiden. Det är dags att göra något åt det nu, sent omsider. Jag vill ju leva med tiden, inte mot den. I tiden, i den tid som är, inte i den gångna eller kommande tiden.

Så tänkte jag där under blodboken, medan molnen tätnade, strax innan den första åskskuren kom.
Det var bara det jag ville säga. Jag återkommer med tankar om läsning. Jag har ju mer tid nu.

Jag slutar läsa "Mannen utan egenskaper"

Om man är en amatör på skrivandets område,

som försöker skriva om sin läsning, så räcker det inte med att man har ett aldrig så intensivt förhållande till det man läser. Det krävs en skicklighet i skrivandet också. Det är därför jag pendlar mellan entusiasm och nedläggningstankar vad gäller bloggen.

Entusiasmen grep mig för en tid sen och jag började en omläsning av "Mannen utan egenskaper" och började skissa på en bloggpost, utan att komma någon vart med den. Inte så konstigt: vem kan greppa denna väldiga roman? Få. Inte jag.

En bit in i andra bandet märkte jag att entusiasmen blev alltmer tillkämpad. Lässituationen var fel. Sommaren lockade. Jag började jobba igen och kvällsenergin var svag. Så nu låter jag böckerna återta sin plats i hyllan. De kommer att finnas där, tålmodigt väntande på mig.

En som däremot skrivit mycket tänkvärt om "Mannen utan egenskaper" är Lars Gustafsson, i tre essäer som återfinns i "Stunder vid ett trädgårdsbord" (Alba, 1984).

Kanske har Lars Gustafsson formulerat vad detta väldiga romanverk egentligen, som det heter med en bedräglig term, handlar om?

"Musils utgångspunkt skulle man i en vid mening kunna kalla moralisk. Han söker efter en bild av det rätta livet. Det rätta livet är ett där man är hemma i sig själv, där det som händer en och det man gör förefaller självklart, berättigat, mer angeläget än en tillfällighet vilken som helst."

Å andra sidan skriver Gustafsson att "Mannen utan egenskaper" framförallt är "tragedin om att ingen formulering är den rätta"...

Slumpläsning: Gustav II Adolf och Giacomo Leopardi

The chosen - or misled - few som läser den här bloggen har kanske lagt märke till mitt stora intresse för den italienske poeten, filologen och aforistikern Giacomo Leopardi - misantrop, pessimist, nihilist, sträng materialist. Sök på Leopardi i sökrutan här till höger om du vill läsa vad jag skrivit.

Den bästa introduktionen till Leopardi är Tobias Dahlkvists "Förtvivlans filosofi : Vilhelm Ekelund och mottagandet av Giacomo Leopardi i Skandinavien" (Ellerströms, 2010), en bok jag ofta återkommit till. Häromdan fick jag anledning ännu en gång - ty slumpens vägar äro outgrundliga.

I sluttampen på arbetet med att katalogisera en stor lyriksamling stötte jag på en inbunden egenutgåva av Lundaprofessorn Fredrik Wulff (1845-1930), med Wulffs egna dikter, betitlad "Till mina kära". Sannolikt helt privat utdelad till vänner och bekanta.

"Små stycken, smulor, 'av en skald som aldrig blev det helt' [...] en ordäntlig liten värsbok invid ingången till mitt fämtonde lustrum, min sjuttiårsdag", som Wulff skriver i förordet. (Han ivrade för fonetisk stavning...).

Jag blev nyfiken och slog upp en sida och där fanns denna dikt:

Jag hajade till och läste med förvåning. Leopardi och - Gustav II Adolf? Men - hade jag inte stött på Wulff i samband med Leopardi?

Jovisst. Wulff var språkvetare, professor i romanska språk och översättare av Petrarca, Dante - och Leopardi. Han gav även ut en bok om Leopardi, "Ur Giacomo Leopardis liv och diktning" (1913).

Jag gick till Tobias Dahlkvists bok och fann att han karakteriserar Wulff som "[d]en kanske mest idiosynkratiske uttolkaren av Leopardi i Skandinavien". Wulff är, skriver Dahlkvist, i hög grad kritisk till Leopardi som person. Leopardi är svag, egoistisk, brister i tapperhet inför lidandet, är rentav "en ondsint kanariefågel"! 

"Wulff ser Leopardi som en av de största italienska diktarna vad gäller formen men ser innehållet som sjukligt, och farligt för den som inte är stark och frisk och mogen nog att genomskåda det."

Leopardis pessimism är patologisk, enligt Wulff, något som man på moraliska grunder måste ta avstånd från.

Mot denna bakgrund framstår dikten till Leopardis minne som något märklig. Vad Leopardi och Gustav II Adolf har gemensamt övergår mitt förstånd. Vad är det för förhoppning som Wulff ger uttryck åt? 

Som om Leopardi skulle lyssna till en hälsning i en himmel han inte trodde på. 

Som om Wulff kunde omvända den ondsinta kanariefågeln. Och detta med en segerton från Gustav Adolfs land...

Giacomo Leopardi                                                          Fredrik Wulff

Slumpläsning: Anders Österling om kommers och tiggeri i ett döende Venedig

Faran med att katalogisera gamla böcker, som jag gjort en tid nu, är att man kan öppna dem och börja läsa ett stycke och sedan fastna...

Som i den 1910 utkomna Anders Österlings "Människor och landskap : ett knippe studier och skisser 1904-1910".

En av skisserna har titeln "Det döende Venedig", där Österling söker skönheten i ett Venedig som är döende. Det pågår ett förstörelseverk.

"Snart finnes knappast en enda stilla plats i Venedig, där man kan drömma, knappast ett ögonblick på dagen, då den som reser hit för att se och ej för att ses kan omgifva sig med den stillhet, som är nödvändig för att kunna tillgodogöra sig en konstskapelse - så långt har det gått."

Det som för Venedig att dö är två företeelser. Dels kommersen:

"Hvarje fläck af staden har sin specielle geschäftsmakare, hvarje dunkelt och mosaikskimrande hörn av San Marco-dômen ekar af en Führers inställsamma nasalstämma, hvarje hvit brobalustrad, där man stannar, skuggas af en gondoliärs flaxande handrörelser, vartannat palats vid Canal Grande rymmer ett lyxhotell eller ett magasin för venezianska modesaker...".

Dels "det halvofficiella tiggerisystemet, som likt parasiten lifnär sig på den döende skönhetsstaden", där "eländet bettlar på hvarje marmorsockel". Ja, i en stad "genljudande af tiggarskrän" har

"Det venezianska proletariatet [...] en häpnadsväckande förmåga att föra en ned från konstens himlar till omtanken om egna och andras penningbekymmer."

Venedig "depraverar sitt folk", borta är den "strama venezianska grandezza, som rör sig i purpur och hermelin på Tizians och Carpaccios målningar". Den har ersatts av "en förvånande böjlighet i ryggen."

Nej, Österling har det inte lätt i sin jakt efter "det skönas eviga ungdom och sublima oberördhet":

"... en sekunds stillhet, men så börjar åter kommersen, och slöddret myllrar som flugor öfver ruinerna."

Av detta kan man väl dra slutsatsen att vare sig klagan över utvecklingen, kommersialisering eller tiggeri är något nytt under solen. Och att Österlings syn på tiggare lever kvar.