lördag 6 juni 2015

Robert Musil: "Om dumheten"

Finns det en mer allmänmänsklig egenskap än dumhet? Är vi inte alla åtminstone då och då dumma?
Själv kommer jag ofta, alltför ofta, på mig med att vara  dum. Men vad är då dumhet?

Lyckligtvis har Förlaget Vesper just givit ut Robert Musils "Om dumheten" (översatt av Henrik Sundberg och med ett intressant efterord av Bo Isenberg), som är ett föredrag hållet på inbjudan av Österreichischer Werkbund i Wien 1937. Författaren erkänner visserligen inledningsvis att han inte vet vad dumhet är, men har ändå på bokens knappt femtio sidor en del att säga om ämnet och behandlar ett antal olika kategorier av dumhet.

Och det är en rolig läsning. Texten är hållen i en lättsamt ironisk ton, med en humoristisk distans som emellertid övergår i iskallt förakt när ett slags dumhet - den enögda politiska fanatismen - förs fram som den värsta avarten av dumhet. Musil är inte explicit, men det märks i vilken tid föredraget hölls:
"... livsvillkoren i dag är sådana, så oöverskådliga, så svåra, så förvirrade, att det ur den enskildes tillfälliga dumhet lätt kan bli en allmänhetens konstitutionella. [... ] i många avseenden torde man i dag kunna tala om en 'social imitation av andliga defekter'; exemplen på detta är tämligen påtagliga."
"När det gäller behovet att förhäva sig blir i synnerhet ett visst lägre mellanskikt av anden  och själen fullständigt skamlös så snart det framträder i skydd av partiet, nationen, sekten eller konstriktningen och får säga vi i stället för jag."
Dumheten, som ju oftast är av mer oskyldigt slag och som sagt kanske är en en ingrediens även i de klokaste människors tänkande och handlande, ibland rentav sammanvävd med genialiteten, kan under vissa omständigheter bli en ödesdiger egenskap.

Robert Musil är författare till ett av 1900-talets mest betydelsefulla litterära verk, "Mannen utan egenskaper". Musil arbetade in till sin död 1942 på verket och hann, i sin exil i Schweiz undan nazisterna, belagd med publiceringsförbud, aldrig att avsluta det. Endast de två första banden utkom, 1930 respektive 1932. En svensk översättning i fyra band kom 1961-1983.

Huvudpersonen, Ulrich, är en just en man utan egenskaper. Han är en möjlighetsmänniska. Genom sin överlägsna intelligens ser han ihåligheten tidens trender och konventioner.

Man kan, som Bo Isenberg skriver i efterordet, läsa "Om dumheten"som en av Ulrichs betraktelser i romanen.

Ulrichs "egenskapslöshet" är dubbel, både en ovilja att anamma gängse "egenskaper", åsikter, att inlemmas i ett kollektiv - och en oförmåga att engagera sig, att ta del i det sociala livet, att ta ställning.

Men att vara en utanförstående iakttagare är också en egenskap. Det är en egenskap som kan tillskrivas Musil. Det är en positiv egenskap, en ständigt närvarande skepsis, ett ifrågasättande, en öppenhet för att allt kunde vara annorlunda, att inget är ödesbestämt.

Hos Musil blir, som Isenberg skriver, reflektionen högsta egenvärde. Musil är "ett apolitiskt väsen", "oförmögen till ens elementära politiska affekter". Litteratur och konst saknar politisk betydelse, det är fråga om heterogena sfärer. Om det kan man tänka en del.


Jag läste "Mannen utan egenskaper" någon gång i mitten av åttiotalet, och diskuterade den i en läsecirkel, och jag brukar säga att jag till och med läste den två gånger. Men jag vet inte om det är ett falskt minne. Jag är för dum för att komma ihåg. Sen dess har de stått här i hyllan och väntat på ytterligare omläsning. Den dagen kommer nog. 

2 kommentarer:

Anonym sa...

ja, det känns svårt att ge honom rätt i att litteratur etc är apolitiskt. som simone weil påpekar, ungefär: hur skulle någon mänsklig verksamhet kunna stå utanför vår tillvaro som människor - bland människor.

allt gott

einar askestad

Lennart Erling sa...

Även elfenbenstorn står på jorden. Och allt har sin verkan, vad vi gör och vad vi inte gör, vad vi säger och vad vi inte säger. Ungefär.