Varje gång jag går längs den urgamla fägatan borta i betesmarken tänker jag på Ekelöfs rader i
"En verklighet (drömd)", inledningsdikten i "
Om hösten" (1951):
Det är skönt att gå
En gammal gärdsgård är också med
Det är den stund då stenarna tänker som bäst
Om jag på något sätt är religiös, så kan det inte uttryckas bättre än i diktens slutrader:
Där pågår just nu detta liv
som också är kvällsmolnens liv, och stjärnornas, och de befolkade världarnas,
och de osynligas liv, och de dödas
ty något annat liv finns inte:
Alla lever de och skall leva
och alla ger av sitt liv åt alla och lånar sitt ljus åt alla
och alla gömmer sitt ljus för alla och lever av och på alla
och det är inte ett gott och inte ett ont
Det bara är
Det finns en lyckokänsla som kommer sällan men kommer ändå
Det finns detta vårt förnimmandes vittnesbörd
och detta att vara till.
Flyktigt är allt medvetande
men flyktigt är inte fåfängligt.
Så sluts min bukoliska sång.
3 kommentarer:
Älskar såna hagar. Och har alltid hållit Ekelöf högt.
Var och en är religiös på sitt vis. Utan vare sig konfession eller mission kan man ändå stå där - och varsna något ; )
"Fägata" är ett ord man använder alldeles för sällan. Det skall bli bättring på den punkten.
Skrev inte Ekelöf någonstans att själen är kroppens insida och kroppen själens utsida?
Och, Johannes, man hittar inte fägata i ordböckerna, man får gå till SAOB:
– FÄ-GATA.
[fsv. fägata]
(i sllt förr) (inhägnad) väg för boskapen från gården l. byn till betesmarken. Pastor effterlätt .. een fägata igenom Kyrkiotorpet, .. 9 alnar bredh och ey meer. VDVisitP 1658, s. 323.
Eller hitta dem i landskapet.
Skicka en kommentar