Citatet.3 Leopardi igen...

På tal om människan som alltings mått. Giacomo Leopardi influerades av tysk naturfilosofi, men vägrade att se något annat än illusioner, om än trösterika, i tron på den goda naturen och alltings sammanhang.

"The Romantic theories of pantheism in Leopardi's view impart to nature a humane, even anthropomorphic, concern that is wholly foreign to it. The forces of nature may be either for good or for the evil, or often random, even disorderly, certainly from the point of view of the organisms that objectify the impulses of nature it acts in ways that appear cruel, or indifferent."

Citatet återfinns i Pamela Williams: "Madame de Staël, the German philosophers and Leopardi's atheism", ett av de intressanta kapitlen i "The atheism of Giacomo Leopardi", Cosetta Veronese & Pamela Williams (eds.), Leicester: Troubador, 2013, som jag nu ägnar de stunder då jag kan uppbringa åtminstone en viss koncentration.

PS: Den som vill läsa vad jag klottrat ner här i bloggen om Leopardi kan söka på Leopardi i sökfönstret här till höger...

Citatet.2 Är människan alltings mått?

Citatet.2 ger ett annorlunda perspektiv på livet och döden:

"Ultimately, life and death are just biological categories invented by human beings for the sake of measuring and categorizing, in order to come to terms with, and make sense of, their own circumscribed and time-bound existence."

Kanske är människan inte alltings mått? Kanske finns det större mått. Eller måttlöshet. Naturen.

Jag citerar från ett mycket intressant kapitel, "Poetry and materialism in Shelley and Leopardi", av Cosetta Veronese, i "The atheism of Giacomo Leopardi", Cosetta Veronese & Pamela Williams (eds.), Leicester: Troubador, 2013.

Veronese visar genom en analys av Shelleys dikt "Mont Blanc" och Leopardis "Ginsten" hur Shelley och Leopardi, utifrån likartade materialistiska och ateistiska grunder hamnar i skilda uppfattningar om människans villkor; Shelley mer positiv och optimistisk, Leopardi mer negativ och - minst sagt - pessimistisk.

Shelley har jag inte läst alls. Att jag läst Leopardi vet de happy few som följt denna blogg några år. Han är en av de tre, fyra omistliga vännerna bland de döda.

Citatet.1

"Bilderna vandrar igenom oss som vågor genom vatten, envar våg med sin egen struktur. En sammansatt våg formar vid något tillfälle en föränderlig bild som är mitt jag. Vid denna bild måste jag klamra mig fast som en drunknande; den är ju jag."

                                                                         *

Willy Kyrklund: "En privilegierads äventyr", i: "8 variationer: prosa" (1982)

Gud sitter på trottoarkaféet

Jag läser Willy Kyrklunds korta text "I stoftet", i "8 variationer"(1982).

Någon sitter på ett trottoarkafé. Den ojämna asfalten är fylld av skräp och damm och då och då hälls överblivet vatten ut på trottoaren, små rännilar bildas, rinner en stund, sugs sedan upp eller dunstar bort.

En rännil liksom en flod har sitt mål, utan att den vet om det, och det är en lägre punkt åt vilket håll som helst. Når den fram? Inte alltid. Ibland rinner den ut i sanden.

Någon ser dessa rännilar på trottoaren. Ser vilken väg rännilen borde ta, men ingriper inte.

”...jag [kunde] ta den papperslapp som utgör kvittot för min förtäring, böja mig ned och med papperskanten riva hål i vätskans vägg och leda floden på den rätta vägen. Dock är min upphöjdhet alltför upphöjd för detta. Jag ser på.”

Om en högre makt ingrep och ställde allt till det bästa, var tog då den fria viljan vägen?

”Förutsättningen för det fria valet är dålig tankeförmåga och bristande information. Förutsättningen för helvetet i himmelen såsom ock på jorden är det fria valet. Om en seende makt toge bort detta ansvar, då bleve lyckan allmän och frälsningen kom till envar. Sådana följder kan kallas omfattande.”

Det är bestämt så, att alla har chansen att nå målet, några gör det, andra inte. De som når målet gör det när deras krafter är uttömda.

”Några droppar av det blod som nyss pulserade så friskt sipprar långsamt ned i uppfyllelsens dal och redan är allt likgiltigt.
Denna lek med vad som sker i stoftet är en dum lek, en barnslig lek.
Ett barns lek.”

Den barnsliga leken syftar på ett fragment av Herakleitos som är bokens motto:

Tiden är ett barn som leker spelar bräde
härskarmakten tillhör ett barn.    

Texterna i "8 variationer" är nog bland det bästa jag läst av Kyrklund i sommar. Där återkommer i koncentrerad form mycket av de teman som är Kyrklunds.
                                                                      *

I "Skeptikerns dilemma : texter om Willy Kyrklunds författarskap", Vasilis Papageorgiou (red.) 1997 finns ett intressant bidrag av Johan Dalenbäck om just "8 variationer". De flesta andra av bidragen är alltför postmodernistiska för mig.

                                                                       *

Är jag med detta tillbaka igen? Kommer jag att bli mer flitig med att skriva om det jag läser? Jag ställer mig frågan själv, men har inget bra svar.                                            

Om godheten

I dessa tider, då ondskan tycks regera världen mer än någonsin, är det upplyftande att läsa Willy Kyrklunds "Om godheten" (Bonniers, 1988). En fantastisk bok, där Kyrklund för olika resonemang om godheten och dess natur, och bland annat blir inbjuden på te hos Gud.

"En god sak kan vara vilkensomhelst idé eller dess materiella hypostas", skriver Kyrklund. Och

"Mänsklighetens historia visar oss, att godheten är stadd i oupphörlig tillväxt. Idén om godheten och kravet på godhet intar genom årtusendena en allt större plats i människornas föreställningsvärld och samhälle." 

De första gudarna var inte goda. De representerade endast makt. Människorna var prisgivna åt sina villkor, naturen var hård.

Efterhand förbättrade människorna sina villkor och fick större pretentioner på tillvaron, t ex livskvalitet. Och ställde krav på gudarna; de måste vara goda. Och Gud anpassade sig.

De tidiga krigen handlade om att röva slavar och egendom. De handlade om vem som var starkast. Det fanns en höviskhet mellan de stridande. Man hade respekt för varandra som krigare. Ingen var ju bättre kålsupare än den andre.

Men även krigsväsendet påverkades av godheten. Godheten frigjorde sig, blev idealism. Goda människor kämpade för en god sak, onda kämpade för en ond sak.

Och vad Kyrklund skrev 1988 gäller väl än:

"Ett krig som förs för en god sak vilar aldrig. Det finns nämligen alltid fiender till den goda saken, som bedriver subversiv verksamhet inom det egna statsområdet. I överensstämmelse härmed finna vi att ett karakteristiskt drag i vår moderna civilisation är utvecklingen av den vetenskapliga tortyren, med vars hjälp man kan uppspåra motståndare till den goda saken.
Avskaffandet sedan länge av rov och plundring som motiv för krig, insättande av högre mål, arméns härav stärkta moral, och på senare tid förtingligandet av fienden, kriminaliseringen av motståndaren, har inneburit successiva bidrag till försvarets utveckling. Detta är godhetens betydelse för krigskonsten."

Det gäller i dag som alltid att skilja på de goda människorna och de ondsinta och dåliga människorna. De goda blir politiker och de ondsinta, de brutala och defekta individerna, de åtar sig villigt

"…den tortyr och de bödelsgärningar som är ofrånkomliga i kampen mot den onda saken. De verkligt stora katastroferna däremot, krig, svält, förföljelser av minoriteter och självtänkare, mänsklighetens eventuella totalutrotning av mänskligheten, administreras av goda människor som understöds av goda människor som tror på en god sak."

Albert Camus: Landsflykten och riket

Idealiskt är sommar och semester liktydigt med frihet, att kunna välja friare, att befinna sig i ett rum med större möjligheter än annars. Men här finns också risken att den ökade friheten blir en källa till beslutsångest. Vad ska jag välja? Väljer jag rätt? Somrarna är ju inte längre lika långa som barndomens oändliga somrar och timglasets sand rinner allt snabbare.

Jag försöker hålla den där beslutsångesten i schack genom att inte bara låta planering och ambitioner styra, utan att också vara öppen för det slumpartade och oväntade. Som nu, häromdan, när jag plötsligt fann mig sittande i trädgården läsande novellerna i Albert Camus "Landsflykten och riket", utgiven i Bonniers klassiska Panacheserie 1957, i översättning av Eva Alexandersson.

Den här boken hamnade i min hylla när jag nyligen läste om några verk av Camus och i samband med det läste C. G. Bjurströms "Albert Camus - från främlingskap till landsflykt" och Jenny Maria Nilssons utmärkta "Albert Camus - varken offer eller bödel", som jag skrev om här.

Jag tror att det inte bara är vid min horisont som Camus dyker upp. Kanske är det en trend i en tid då ideologiska och politiska motsättningar exploderar i alltmer våldsamma former. Kanske behövs Camus i en tid när allt mer mördande sker i namn av den absoluta sanningen. Eller - ibland är "ideologi" eller "politik" bara den urgamla strävan efter att med vilka medel som helst komma i besittning av makten och pengarna.

Jag läste Camus som ung och fascinerades av existentialismen, så långt jag nu kunde förstå den. Men Camus var ju en borgerlig intellektuell, inte riktigt politiskt korrekt enligt mina dåtida mallar. Sartre var bättre.

De sex novellerna i "Landsflykten och riket", som alla på olika sätt behandlar existentiella teman - där landsflykten kan stå för främlingskap och ensamhet och riket för tillhörighet och gemenskap - är alla läsvärda, men särskilt "Avfällingen eller En förvirrad hjärna", "De stumma" och "Gästen" stannar kvar i minnet.

Den sistnämnda utspelar sig en vinter i det koloniala Algeriet, på den ödsliga högslätten. En gendarm kommer ridande upp till ett högt beläget skolhus, med en arab bunden och kopplad i ett rep. Läget i landet är spänt och gendarmen beordrar läraren, Darus, att dagen efter föra den fängslade araben, som mördat sin kusin och som kanske också är motståndsman, till domstolen i Tinguit tjugo kilometer bort. Läraren vägrar först. Han vill inte bli inblandad. Han har sökt sig till tjänsten i detta utarmade landskap för att spela en meningsfull social roll för det fattiga folket i byarna och kanske också för att fly världen och dess konflikter.

Han bjuder gendarmen och araben på pepparmyntsté och går till sist med på att överlämna fången. Gendarmen ger sig av. Daru befriar araben från repen och bjuder honom på mat, låter honom sova i skolsalen. Han känner ingen rädsla och araben flyr inte. På morgonen ger de sig av till fots.

"Han var upprörd över mannens enfaldiga brott, men att utlämna honom stred mot hans hedersbegrepp: blotta tanken därpå gjorde honom vild av förödmjukelse."

Halvvägs överlämnar han ett matpaket och pengar till araben.

" "Titta nu här", sa läraren och pekade mot öster, "där är vägen till Tinguit. Det är två timmars väg dit. I Tinguit finns myndigheterna och polisen. De väntar på dig." Araben tittade mot öster medan han alltjämt tryckte paketet och pengarna mot bröstet. Daru tog honom i armen och vände honom omilt ett kvarts varv mot söder. Vid foten av den höjd där de stod kunde man svagt skymta en knappt märkbar stig. "Det där är stigen tvärs över högslätten. En dagsmarsch härifrån träffar du på betesmarker och de första nomaderna. De kommer att ta emot dig och skydda dig i enlighet med sina lagar."

Han vänder ryggen åt araben och går. När han vänder sig om efter ett tag ser han att araben beger sig mot fängelset.

När han så kommer tillbaka till skolhuset och klassrummet finner han att någon med oövad hand skrivit något på svarta tavlan, bland de franska floderna:

" "Du har utlämnat vår broder. Det ska du få umgälla." Daru betraktade himlen, högslätten och därbortom de osynliga vidder som sträckte sig ner mot havet. I detta vidsträckta land som han älskat så högt var han ensam."

Man kan lätt se Camus stå där, han som varken ville vara offer eller bödel.