Hej på ett tag!

"Kan man ge några skäl för att en annan människa bör lägga sig till med vanan att läsa böcker, kan man försvara att man själv ägnar sitt liv åt att göra det?"

Frågade Sven Lindqvist i en DN-artikel 1955. Ja, visst kan man det. Åtminstone vanan att läsa böcker, kanske inte att ägna sitt liv åt det. Nu är jag en gång för alla en inbiten bokläsare, det vet ni som läser den här bloggen. Så jag har väl radat upp skäl efter skäl för att läsa den ena eller den andra boken. Och på sätt och vis propagerat för det seriösa läsandet som livsstil.

Är ni dessutom regelbundna läsare så har ni också sett en viss stagnation, ett sjunkande antal blogginlägg och färre ordentliga texter om böcker.

Jag läser, men förmår inte formulera mig. Mitt projekt att läsa Sven Lindqvists femtiotalsböcker har stannat av och den samlade bild jag hoppades få av dem börjar redan lösas upp. Lappar med anteckningar flyter runt. Jag läser visserligen klart ett antal böcker, men jag lämnar dem lika ofta på sin höjd halvlästa. Eller plockar fram något på måfå och läser några sidor här och några sidor där.

Det är inte bra. Jag ska inte försöka analysera eller gå in på varför det är så. Jag kan bara säga att jag är inte nöjd med mig själv. Lite glad blir jag förstås när jag i statistiken ser att inlägget om "Doktor Glas" har blivit läst (eller åtminstone nerladdat) 1116 gånger. Bloggposter om Lars Gustafsson, Camus och Nina Björk ligger också högt. När jag läser om de där inläggen märker jag att där finns en viss entusiasm.

Men när inspiration och entusiasm tryter, då är det dags att ta en paus. Inget dramatiskt i det. Jag gör gör ju det här för att det är roligt, för min egen skull, inga betalande prenumeranter kommer att klaga.
Jag säger detta bara för att förklara en kortare eller längre tids avsaknad av inlägg här.
Hej på ett tag!

Graffiti - eller ett tweet från 1940

Historisk mjölnargraffiti i fönstret till en gammal kvarnbyggnad vid Emån i Småland. Eller kanske en tweet?

http://sv.wikipedia.org/wiki/Moskvafreden

Kanske finns det en väg även för oss oskapande?

För att fortsätta från gårdagen: Sven Lindqvist menar alltså att det bara är genierna, några få, som är skapande i meningen att de uppnår resultat av värde. Vi andra är på sin höjd dilettanter. Vi vill, men kan inte.

"Vi lever med diktens hjälp, men också under dess tryck. Vägen till ett rikare liv för oss går genom att ta emot av konstarterna. De oskapande lever på sätt och vis genom de skapande. Men samtidigt är konsten en fara för oss, som man kan kalla den egentliga publiken. Ju djupare vi upplever de skapandes verk ju nödvändigare blir det att reagera produktivt. Och för detta har vår kultur inga vägar."

"Så snart en verksamhet leder till resultat får den mästare, kunniga och passiva."

Men måste man till varje pris nå "resultat" i betydelsen konstnärligt fulländade verk?

I den ständiga strävan efter resultat ligger ett hinder för det som är viktigare, det som Lindqvist kallar "framträngandet". Och som jag tolkar som en ökad förståelse av och en användbar kunskap om världen, i vid mening.

Kanske finns det en väg även för oss oskapande?

"Jag vet att konstens metoder låter sig överföras till ett inre skeende, till en aktiv försjunkenhet, en meditationsteknik. Varje konstverk har en gång befunnit sig på detta meditativa stadium, varit en arbetsvision, ett sakspel, en själslek.
Samma metoder för förtätning och konkretisering, formgivning och metaforik som konstnären tillämpar på sitt material kan vem som helst använda på sina upplevelser. De kan användas för sin egen skull, för ett resultatlöst personligt framträngande. Det är en dagdröm i bestämd mening. Och med ökade framsteg skall så småningom behovet av resultat falla bort." 

Livet som dikt. Varje liv en roman. Det finns anledning att fortsätta läsa Sven Lindqvist. Och det kommer jag att göra.

En vindflöjel för varje distraktion

Under denna milda men för mig ovanligt sega senvinters övergång i vår fortsätter jag att läsa Sven Lindqvist. Det går trögt, det går långsamt, och det är inte utan att jag oroas. Har jag förlorat förmågan att läsa ordentligt? Varför hamnar jag ständigt i ett sysslande med annat? En vindflöjel för varje distraktion.

Nu läser jag "Hemmaresan" (1959) och här fortsätter Sven Lindqvist att, liksom i "Ett förslag" (1955) och "Handbok" (1957), söka svar på frågan hur han ska leva sitt liv, som människa och som författare, vilket slags litteratur han ska skriva och vilken betydelse litteraturen har - eller borde ha - i samhället.

Ett citat:

"Hur tävlingsbetonad idrotten än blir är den demokratisk i jämförelse med konstens aristokratism. Inom idrotten är världsrekordtävlingarna en abnorm utveckling, som har värde på sin höjd i den mån den stimulerar vanliga människors aktivitet. Men om konsten gäller motsatsen. Där har endast geniernas resultat berättigande och andras försök är dilettantism som på sin höjd har värde i den mån de är en förutsättning för mästerverken.
Eller är det konstens uppgift att stimulera amatörkonstnärer?
Eller är det riktigt att konsten bara skall leda till ett bevittnande, en upplevelse utan följder i egen aktivitet?
På dessa frågor kan man bara svara att rent faktiskt är det inte så. Stor konst utlöser ett behov av andlig aktivitet och hämmar det samtidigt. Ju djupare man tillägnar sig stor konst, desto starkare blir ens eget behov av skapande och desto klarare inser man sin egen oförmåga till skapande."

 I morgon kommer ett citat som pekar ut en väg för oss dilettanter.