Några rader om konst

Helgen tillbringades i södra Halland. Vad vore väl livet utan gästfria goda vänner, god mat och gott vin?
Det var också en helg som gick i konstens tecken. Och varför inte - jag tycks ju ha lagt litteraturen och läsningen på hyllan? (Nej, det har jag inte. Det är bara en paus.)

I lördags såg vi på Mjellby konstmuseum den intressanta utställningen "Halland - från romantiken till samtid":

"I utställningen Halland - från romantiken till samtid, får du ta del av landskapet som levnadsplats skildrat av cirka 60 konstnärer genom drygt 150 år. Det är konstverkens motiv som gett urvalet, inte konstnärernas ursprung. Både skildringen av ett välbekant hemlandskap och den besökandes blick utifrån finns med. Avstampet sker i 1800-talets romantiska landskapsmåleri, som med franska influenser utvecklas mot ett mer realistiskt friluftsmåleri. Nationalromantiken kring sekelskiftet 1900 splittras på 1910-talet i flera modernistiska riktningar, i en rörelse mot abstraktioner men även mot skildringen av ett inre landskap. Det står klart att konstnärer under varje decennium av 1900-talet har influerats och inspirerats av landskapet, ända fram till 2010-talets installationer och videoverk. Den dokumentära skildringen av landskapet har hela tiden existerat parallellt med detta."

Carina Fogde, en av mina absoluta favoriter, får representera samtiden. 

Och i går var vi på vernissagen för Hallands konstförenings Vårsalong i Halmstad, där vi i vimlet naturligtvis stannade till vid Lis Ellen Vestergaards unika keramiska bilder.

Just vernissagen var inte den bästa tidpunkten att se den här utställningen. Trängseln var enorm. Trots det stannade jag upp och blev stående länge vid Olle Agnells (född 1923) tre målningar med titlarna Ensam kvar I, III och IV. Jag blev djupt gripen.

Det är tre porträtt av gamla människor. Två kvinnor och en man. Här är det mellersta:

Det dåliga mobilfotot kan naturligtvis inte göra bilden rättvisa. Men jag tror ändå att man kan ana det existentiella djupet i den här bilden: det kala rummet, det iskalla ljuset från lampan som faller ner över det åldrade ansiket, den ensamma kaffekoppen, det svaga blänket från vigselringen på den ådriga handen och blicken - den ser både utåt och inåt, både nuet och det förflutna. Det är en blick som det är svårt att möta utan att beröras. 

Utställningen pågår till 18 maj.

Gloria in exelcis deo

Ära vare gud i höjden! Vad sker inte i hans fårahjord?

Detalj från en bonadsmålning på Hallands konstmuseum i Halmstad.

I morse, på väg ut till brevlådan för att hämta morgontidningarna. Påskliljor mot kriget.

Två citat

"Vi börjar om igen. Vi ger oss inte." (Lars Gustafsson)
"Snart." (Jag)

Tiden

)

Urmakaren hette Elias Apelqvist (1761-1829), verksam i Byarums socken och mycket produktiv. Han lär ha tillverkat mer än 2000 golvur.
Det här uret har stått på samma plats sedan 1910.
I mer än trettio år nu har det mätt min tid. Det kommer att fortsätta mäta tiden därefter.

Läsnotis: "Albert Camus - varken offer eller bödel"

Så har jag då rest mig upp, sjasat undan ugglorna och läst Jenny Maria Nilssons "Albert Camus - varken offer eller bödel" (h:ström, 2013).
Den ingår i förlagets utmärkta serie "Litterära profiler". I den serien har jag tidigare läst Björn Kohlströms "Virginia Woolf - en författarbiografi" (2010) och Therese Erikssons "Kerstin Ekman - en värld av berättelser" (2011).

Jenny Maria Nilssons (JMN) bok är till synes liten, men de 161 sidorna är mycket innehållsrika. Den personligt och engagerat välskrivna texten ger en fyllig bild av Camus liv och författarskap, från barndomen i Algers fattigkvarter till Paris och den intellektuella eliten, där han nog på många sätt var en främmande fågel, till Nobelpriset 1957 och den trafikolycka i januari 1960 där han förolyckas, 46 år gammal.

Kapitelrubrikerna i "Albert Camus - varken offer eller bödel" utgörs av årtal, i kronologisk ordning, och kapitlen inleds med ett citat ur Camus dagböcker från det året, och tas till utgångspunkt för kapitlets innehåll.

Privatlivet, uppväxten, den fattiga men ändå ljusa barndomen, studierna, den helgonlika modern, äktenskapen och älskarinnorna, det litterära skapandet, åren som motståndsman och tidningsman under kriget, den intellektuella miljön och influenserna, brytningen med kommunismen och vänstern - allt tas upp och JMN skriver med flyt och med åtskilliga utvikningar som berikar bilden av Camus. Jag får intrycket av en bred och djup beläsenhet.

I höstas läste jag Camus efterlämnade, oavslutade självbiografi "Den första människan" (sv. övers. Bonniers,1997)  och C. G. Bjurströms mer traditionella biografi "Albert Camus - från främlingskap till landsflykt" (Bonniers, 1957) och det var mycket givande att nu läsa JMN och knyta samman denna läsning till en berikad helhetsbild. Jag har också romanerna, "Pesten", "Fallet" och "Främlingen" i ganska gott minne.

"Främlingen" kan man läsa och fundera åtskilligt på. JMN skriver om Meursault, denna sinnebild för den absurda människan, eller för människans villkor i en absurd tillvaro:

"Föreställ er att en person har samma kvaliteter som universum. En till synes vanlig man som fortlever, inte av att inre känslor baserade på angelägenheter i olika grad styr honom framåt, utan av reaktioner som omgivningen suger ur honom - han är kulan i flipperspelet som studsar mellan lamporna."

"Camus behärskade berättarteknik hjälper oss inte att komma inunder Meursaults hud, i stället är det Meursault som kommer under vår."

 Något som jag först reagerade på var avsaknaden av referenser och bibliografi, trots ett ymnigt användande av citat. Så kan man väl inte göra? Men efter läsningen svarar jag, jo, det kan man. Det här är ingen akademisk avhandling. Det är en bok för den intresserade, för "the common reader", en bok som visar hur givande och nödvändigt det är att läsa Camus. Inte minst som motvikt till alla totalitära ideologier som gör människor till antingen offer eller bödlar.