Vad i all världen gör äggen i den här dikten?

Det är visserligen utlyst en paus här, men jag bryter för ett kort meddelande.

Under den här pausen försöker jag när jag är ledig att vara utomhus så mycket jag kan.  Jag vill ta vara på den här tiden, på grönskan och de enstaka vackra dagarna, de enstaka vackra, stilla kvällarna som fylls av koltrastens och näktergalens sång. För att inte tala om den outtröttliga svarthättans sång, som ljuder från tidig morgon till sena kvällen. Göken.

Jag sysslar med praktiska ting. Utan stress, utan krav på effektivitet, så mycket som möjligt närvarande i det jag gör. Långsamt.

En och annan tanke och fundering har jag förstås. Och jag läser varje kväll en dikt i Inger Christensens "Samlede digte". Den här dikten har jag tänkt mycket på:

Det er meget mærkeligt


Det er meget mærkeligt
æggene ligger overalt

Der må være sket en fejl
æggene ligger så tæt

Vi kan vist ikke komme til
Ryk æggene tættere sammen

men elskede hvad skal der ske
med alle de æg overalt

hvad skal der ske overalt
med os

Vad "handlar" dikten om?  En kärleksrelation, en problematisk sådan, som sådana ofta är?
Om att inte nå fram till varandra. Om oron för vad som händer. Men - för att sköra, lätt krossade ägg ligger i vägen? Vad är det för slags ägg egentligen? Men varför inte? I en dikt kan ju vad som helst ske, vad som helst föras samman, och resultatet bli något som aldrig funnits tidigare. Hur läser du dikten? Alla svar beaktas och vederfars lyckan att synas här...

Mellan syren och - ?

Jag har egentligen fortfarande inte så mycket att säga.
Dock har jag (som så många andra) läst Gustave Flauberts "Madame Bovary", i Anders Bodegårds nyöversättning. Det är nu åtskilliga dagar sedan jag slog igen boken och Emma Bovary till slut dog sin plågsamma, kliniskt närgånget skildrade, död i arsenikförgiftning. Det finns lite olika idéer om vad som var den yttersta orsaken till hennes död, från överdrivet romanläsande till att hon var ett tidigt offer för konsumtionshets. Och teorier om vad romanen ytterst handlar om och och vad realismen är. Sara Danius nyutkomna och kritikerrosade "Den blå tvålen - romanen och konsten att göra saker och ting synliga" verkar intressant. Men så intressant så att jag ska läsa den, nu?
Jag passade i alla fall på att läsa om Nina Björks intressanta essä, "Emma Bovarys läsning", i "Sireners sång - tankar kring modernitet och kön" (1999).

Men sedan tog det stopp. Eller våren, med all praktiska uppgifter, tog över. Ogräset växer. Syrenen har börjat blomma. Så jag stänger ner nu ett tag, mellan syren och - ?

K-special om Sven Lindqvist

Jag såg nyss på SVT Play en mycket välgjord dokumentär, K-special om Sven Lindqvist. Rekommenderas. Finns här. Ja, i alla fall en månad framåt eller så.
I slutet av programmet finns en sekvens där Lindqvist håller sitt tacktal för Leninpriset 2012. Jag var där och applåderade. Det är ett lysande tal. Man kan läsa det här.
Det här var kortfattat. Men mer än ingenting.

Om ingenting

Jag har ingenting att säga, så jag skriver om ingenting.
Eller om stenarna.
Varför har jag stenar, vanliga gråstenar med lav och mossa, i bloggens logga? Med ett citat från Gunnars Ekelöfs dikt "En verklighet (drömd)"?
Stenarna är nog så verkliga. De ligger borta i beteshagen, där jag ofta går och där de har legat länge och kommer att ligga långt efter att jag har slutat att gå där.
Nu tror jag ju inte, bokstavligen, att stenarna tänker, eller att det finns en tid då "stenarna tänker som bäst". Jag är ju en sträng materialist och har inget till övers för religion eller metafysik.
Men det finns stunder då jag, likt Ekelöf i dikten, kan känna landskapet och naturen som en stor varelse som andas och doftar. Och jag kan känna mig som ett med denna varelse. Och jag kan känna frid. Kanske rentav den "lyckokänsla som kommer sällan men kommer ändå".
Jag vet inte vad jag mer kan begära av livet än detta.  Jag borde inte begära mer.

"Flyktigt är allt medvetande
men flyktigt är inte fåfängligt."

Jag läser Inger Christensen

Våren tar all min tid. Men några rader måste jag kasta ner här.

Jag läste om Inger Christensen hos Gabi. Där finns en länk till en uppläsning av poeten, 
och jag blev helt tagen av denna röst, så oändligt sorgsen och samtidigt så saklig.
Ja, om sorg och illusionslös saklighet kan ingå en förening så gör den det här.

Alltså finns den nu plötsligt här i min hylla, "Samlede digte" (Gyldendals 2012). Jag har inte läst Christensen tidigare. Någon dikt kanske, något om henne.

Jag har nu börjat läsa på måfå, lite här och lite där och intrycket består: det här är fruktansvärt bra, det här är poesi utöver det vanliga.

Som de här avslutande raderna i  "Digt om døden":

den nyfødte er som
    en overjordisk skabning
        der først når den rammes
            af sygdomme ligner

et menneskebarn
    giv os plads til at elske
        en dødelig form
            for udødelighed

som dybet løfter vandet
    op til en kilde
        løfter døden de levende
            op for at drikke

Det går alldeles utmärkt att läsa danska. Ordboken behövs för några få ord, någon vändning kan jag nog tolka fel. Men som hallänning är jag ju långt bort i generna dansk.

Nötväckan och Madame Bovary

Försöker ta mig ur något, vad det nu är, genom att gå in i våren. Eller snarare gå ut. Även om våren ännu bara består av sol och växande och för övrigt av en envis, kall vind från havet. Jag sysslar mest med praktiska ting. Men lyfter också blicken och ser att nötväckan även i år har hittat sitt bohål i den gamla lönnen utanför verkstan.

Nå, något läser jag ju. Närmare bestämt Anders Bodegårds nyöversättning av "Madame Bovary". Och försöker bortse från påbjudna tolkningsraster: för mycket romanläsning, det framväxande konsumtionssamhällets frestelser ("konsumentens tragedi") eller skrift och skrivande. Kanske handlar det bara om den gamla vanliga, ack så mänskliga dårskapen.
Bra är det i alla fall. Väldigt bra. Tragiskt och roligt.