Eller om stenarna.
Varför har jag stenar, vanliga gråstenar med lav och mossa, i bloggens logga? Med ett citat från Gunnars Ekelöfs dikt "En verklighet (drömd)"?
Stenarna är nog så verkliga. De ligger borta i beteshagen, där jag ofta går och där de har legat länge och kommer att ligga långt efter att jag har slutat att gå där.
Nu tror jag ju inte, bokstavligen, att stenarna tänker, eller att det finns en tid då "stenarna tänker som bäst". Jag är ju en sträng materialist och har inget till övers för religion eller metafysik.
Men det finns stunder då jag, likt Ekelöf i dikten, kan känna landskapet och naturen som en stor varelse som andas och doftar. Och jag kan känna mig som ett med denna varelse. Och jag kan känna frid. Kanske rentav den "lyckokänsla som kommer sällan men kommer ändå".
Jag vet inte vad jag mer kan begära av livet än detta. Jag borde inte begära mer.
"Flyktigt är allt medvetande
men flyktigt är inte fåfängligt."
