torsdag 25 april 2013

Att skratta åt eländet

Läser återigen i Tobias Dahlkvists "Förtvivlans filosofi: Vilhelm Ekelund och mottagandet av Giacomo Leopardi i Sverige" (Ellerströms, 2010).
Och bevisar väl därmed att jag är monomant fixerad vid Leopardi.

"Det är som väl alla vet bland de svartsynta författarna man hittar de allra roligaste", skriver Dahlkvist. Att han själv har humor visar han i denna mycket välskrivna bok, bland annat när han skriver om den filosofiska pessimistiska traditionen, där Eduard von Hartmann (1842-1906) var viktigast.


Hartmann "sökte förena Schopenhauers ahistoriska metafysik med en hegeliansk historiefilosofi och visa att tillvaron strävar i riktning mot en framtida världsundergång. I takt med att mänskligheten utvecklas kommer allt fler att inse pessimismens sanning; en dag kommer en majoritet ha utvecklats så högt i moraliskt och intellektuellt hänseende att de inser att det vore bättre om vi alla upphörde att existera."

Och så avslutar han med:

"För förhoppningsvis kommer också den tekniska utvecklingen att ha nått så långt att medlen att förinta världen kommer att finnas."

Jag vet inte om det bara är jag som skrattar högt?
Speciellt som den sista meningens förhoppning för länge sedan infriats.




5 kommentarer:

Bodil Z sa...

Fast då glömmer Hartmann väl att det alltid kommer att finns ganska många som sju eller tolv år eller som helt enkelt är unga och vill pröva att göra något värdefullt av detta liv.

Lennart Erling sa...

Hartmann var en idiot. Att ägna hela sitt liv åt att tala om att det är bättre att vara död... Jag bara ville bara visa hur rolig en akademisk skribent som Dahlkvist kan vara...

Gabrielle Björnstrand sa...

På sextiotalet talade man om entropi...som om det hade någon som helst saklig grund, vilket det inte hade: Allt går under har man ju annars sagt sedan 1600-talet. Och Livet är en dröm.

Men Entropi låter på något sätt lite lättsammare, lite mer vafankoli, än detta dödsmässande credo (ovan).
Tror du förstår mig. Utgår från det.

Lennart Erling sa...

Gabrielle,
jo, jag tror i alla fall att jag förstår dig :-). Men entropin verkar nog med full kraft och leder till värmedöden. På lite längre sikt. Mer akut är vår klimatpåverkan, eller kanske oförutsedda saker som vulkanutbrott (se Håkan Lindgrens understreckare) eller meteoriter.

Jag borde kanske samla mig till något sammanfattande om min fascination inför Leopardis världsåskådning. Något har jag väl gjort det i tidigare inlägg här.

Gabrielle Björnstrand sa...

Jovisst, den tekniskt-vetenskapliga entropin: Men på sextiotalet använde man frasen om lite av varje - typ från samhällens strukturer till allmän olust.

Jag läser gärna Lindgren. Han är bra när han går igång.

Och så får du väl bida under den riktigt kalla himlen; Leopardis. Jag förstår att det är en fascination.
We´re all obsessing - about something!