I alla fall: jag har fortsatt att läsa Joseph Roth.
Översättaren Michael Hofmann hävdar i förordet till "The collected stories of Joseph Roth" (W. W. Norton, 2002) att man kan dela in romanförfattare i två kategorier. Dels de vars noveller utgör lika viktiga delar av deras författarskap som romanerna (Kafka, D. H. Lawrence, Hemingway) och dels de som skrev noveller mer som en sidoprodukt (Dickens, Flaubert, Woolf). För den första kategorin kan man rentav nöja sig med att läsa kortprosan, för den andra är det oklokt.
Hofmann menar att Joseph Roth tillhör den senare gruppen och efter att ha läst denna samling kortare prosatexter och noveller och några av Roths senare romaner, bland annat "Radetzkymarschen" (som jag skrev om här och här) och "Job - roman om en vanlig människa", så är jag beredd att, åtminstone delvis, hålla med. Roth är en genuin berättare som bäst kommer till sin rätt i det längre formatet, även om några av novellerna är mästerliga.
Något som man upptäcker här, men också i romanerna, är Roths förmåga att med några få ord eller på några få rader komprimera ett längre skeende eller en människas utveckling; som om han plötsligt blir otålig i sitt berättande och gör en våldsamt accelererande sammanfattning.
Roth återkommer ofta till sin judiska uppväxtmiljö i en liten landsortsstad i Galizien, i östra utkanten av den habsburgska dubbelmonarkin. Mest utarbetat kanske som det fiktiva Zlotogrod i "Den falska vikten" och i essäerna i "Judar på vandring".
Så också i "Strawberries" (1929) här i "The collected stories...", som är inledningen till en ofullbordad roman, där staden presenteras både kärleksfullt och ironiskt:
"My birthplace was home to about ten thousand people. Three thousand of the were insane, if not dangerously so. A mild insanity wafted around them like a golden cloud. They carried on their businesses, and earned money. They married and had children. They read books and newspapers. They concerned themselves with the things of this world."Det är en stad där polis, skattemyndigheter och och gendarmeri mest ses som hinder för ett lugnt liv, som det gäller att undvika på ett smidigt sätt. Ingen hade några "papper". Det mesta gick att muta sig till eller från, för alla myndigheter levde av mutor. Judarna lever för sig, men i sämja med den övriga befolkningen. Eller inte:
"There were the occasional little pogroms. In the general hurly-burly, they were soon forgotten. The murdered jews were put in the ground, and the plundered ones denied that they had lost anything."
En annan novell i den här samlingen som jag fastnade för är "The blind mirror", som är ett inkännande psykologiskt porträtt av en ung kontorsflicka i första världskrigets Wien. Hon är hunsad både av sin dominerande mor och sin arbetsgivare. Roth skildrar hennes utveckling till kvinna, hennes djupa osäkerhet och beroende av en äldre, mer erfaren väninna, som introducerar henne i konstnärskretsar med skrupelfria män och man anar snart det tragiska slutet. Intressant är att Roths inlevelse är så stark att han ibland lämnar den allvetande berättarens position och skildrar flickans upplevelser genom ett gemensamt "vi". Det är en banal historia, men djupt gripande.
Och novellen "Stationmaster Fallmerayer" är en hel episk roman, koncentrerad till tjugo sidor.
En stationsmästare vid den österrikiska järnvägen som vid en tågolycka råkar ta hand om en vacker rysk grevinna blir vid första ögonkastet så förälskad att han aldrig kan glömma henne. Hans liv är för alltid förändrat, han blir som besatt. Hustru och barn, allt bleknar bort och blir betydelselöst. När han inkallas som befäl under kriget och av en slump kommer till den del av Ryssland där hon bor, ensam, då hennes man är rysk officer, har han lärt sig tala att ryska och besöker och uppvaktar henne och vinner hennes kärlek. De flyr tillsammans under krigets kaotiska slutskede och hamnar till slut i greveparets villa i Monte Carlo och lyckan är fullständig - tills den dag greven återvänder, gravt invalidiserad, och historien tar ett oväntat slut.
"The collected stories of Joseph Roth" innehåller sjutton berättelser och noveller. De förstärker ytterligare min uppfattning att Roth är en av de verkligt stora nittonhundratalsförfattarna. Han skildrar den europeiska judendomens öden, mellankrigstidens historiska utveckling och är dessutom en genuin människokännare. Jag kommer att läsa vidare. (Ständigt driven av fullständighetsdjävulen...). Även hans journalistik finns översatt och utgiven.
